Man kan ju inte ge upp om någon som lever.

29 Aug

Jag har inte träffat min morfar på jättelänge. Alltså, det går ju alltid lång tid mellan våra möten, eftersom vi bor i olika länder. Men såhär lång tid har det nog inte gått sen jag vara tonåring och ointresserad av det mesta som hade med familjen att göra.

Jag tror att jag fick lite panik senast jag såg honom, för att han var så förändrad. Den person som jag minns och älskar har förstås varit på väg bort ganska länge nu, men utseendemässigt har han ändå varit sig lik. Dessutom kamouflerades en del av demensen genom att han var hemma, i sin egen miljö. Sedan han hamnade på sjukhus har han rasat i vikt, fått på sig den deprimerade sjukhusuniformen (vad är grejen med det egentligen? Dom klädde aldrig mormor i hennes egna kläder heller, fast mamma bar dit en massa mjukt och lätthanterligt som vi sedan fick tillbaka i närmast oanvänt skick) och blivit klart mattare i blicken.

Och så dog ju mormor. Och vi trodde att morfar också skulle dö, men det har han inte gjort. Än.

Så jag antar att jag är en fegis med en massa förlorarångest. Jag vet att jag förlorar morfar snart, jag vet att jag redan har förlorat det mesta av den människa han en gång var, så jag klarar inte av att möta det som finns kvar. Så himla fjuttigt och något jag kommer att ångra bittert den dagen när allt är försent.

Jag förstår allt detta, förstår min egen feghet, men mäktar inte att göra något åt saken. I mitt huvud pratar jag med morfar flera gånger i veckan, håller i hans starka varma hand och känner mig nära. Och när jag är riktigt besviken på mig själv, så försöker jag vila i att mamma är så säker på att han ändå inte kommer ihåg om han har träffat mig eller inte.

Ibland är man bara så liten.

Annonser

3 svar to “Man kan ju inte ge upp om någon som lever.”

  1. E 29 augusti, 2011 den 18:32 #

    Förluster är aldrig lätta att hantera. Kram!

  2. Melli 31 augusti, 2011 den 10:15 #

    Kan/vill/orkar han prata i telefon då? Eller kan du tänka dig att skriva ett brev där det står hur mycket han betyder för dig? Jag skrev ett brev till min morfar då han var döende och inte ville att vi barnbarn sku se honom så dålig. Ville bara säga hur mycket jag älskade honom. Han lär ha gråtit av lycka då han läste det, så små saker kan vara viktiga.

    • Esmes mamma 31 augusti, 2011 den 11:26 #

      Bra förslag! I telefon känner han inte igen mig, men kanske ett brev skulle funka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: