Det känns som att det mesta i mitt liv handlar om tid just nu. Tid som i de flesta fall inte räcker till; sekunder och minuter som jagas med spänd stressmage och ett bestämt tryck över bröstet. Men också tid som bara rinner mellan fingrarna, slösas bort, pulvriseras och förstörs.
Jag är frustrerad, det finns inget bättre ord för det. Jag vill inte både jaga och slösa timmar, dagar och år. Det måste finnas ett annat sätt, en annan väg, tänker jag ungefär hundra gånger per dag.
Men det kommer att kosta att ta sig ur den här labyrinten, frågan är bara när och hur mycket jag ska betala. En del av mig vill ju ändå helst tro att det kan lösa sig av sig självt.
Fast det gör det ju aldrig. De viktigaste sakerna i livet väljer man aktivt, det finns ingen slumpmässighet i sånt. Men det krävs att man är vuxen nog att leva efter sin övertygelse i stället för efter sin bekvämlighet.
Och jag är inte riktigt där än.
Esmes mamma 
”det krävs att man är vuxen nog att leva efter sin övertygelse i stället för efter sin bekvämlighet.” Det där var en så klok mening att jag ska ta och idissla den riktigt ordenligt ett tag!
Kan känna igen mig i det där. Får ibland för mig att jag ska flytta till ett hus någonstans där husen inte är så dyra och man inte behöver jobba hela dagarna för att betala räntorna.
Exakt! Synd bara att man (jag) är så förtjust i det här med Stockholmspuls och innerstadscharm.
Kan bara instämma, och stoppa huvudet i sanden ett tag till; frustrationsshoppa mig ur ångesten för en minut eller två, äta en xtra bulle som kompensation och sen gråta över situationen och mitt obeslutsamma jag när huvudet landar på kudden för kvällen.
Oj vad den träffade efter veckor av dålig sömn och stressade tankar. Men just nu, mer bekväm än övertygad tyvärr.
Skönt att se att vi är fler, och inte bara jag. Då blir frustrationen genast lite lättare att bära.
Jag är helt där med dig. Är så oändligt trött på att ständigt ha bråttom.
Ja inte var det väl det man tänkte sig att livet skulle gå ut på? Att stressa från punkt a till punkt b och ändå alltid vara försenad.
Jo det är ju det där med att man gillar storstäder och sen får jag lite ångest i små städer. Omöjlig ekvation.
Helt omöjlig. Man måste välja, och hitta sätt att vara mer nöjd än missnöjd med sitt val, antar jag.