Första gången

14 Sep

Det är klart att det har hänt några enstaka gånger tidigare, men då väldigt kort och oplanerat. Och det har varit min egen mamma som har varit tredje part då, och det räknas förstås inte riktigt. Hon är ju ungefär så nära att vara jag utan att vara jag som man kan komma.

Men ikväll var det dags att pröva vingarna på allvar, när Esmes faster skulle barnvakta medan vi lämnade hemmet för en stund. Vi har ju de facto inte ens tagit en kaffe på tu man hand sen vi blev föräldrar.

Det började jättedåligt. Helt och hållet på grund av oss ängsliga föräldrar. Jag antar att vi var skärrade och stressade och inte riktigt visste hur vi skulle hantera situationen, för ungefär trettio sekunder efter att vi öppnat dörren för vår stand in, var kalabaliken ett faktum. Esme skrek hysteriskt, jag sprang och gömde mig, maten blev inte äten, allt som vi nogsamt planerat inför den stora stunden gick i stöpet.

Till slut lämnade vi bara en hysteriskt gråtande ettåring och gick. Fast jag tog hissen upp lika fort som jag åkt ner med den, och stod och tjuvlyssnade utanför dörren en stund. Då hade det blivit tyst.

Vi lugnade så småningom ner oss med varsitt glas vin på en värmelampsförsedd uteservering ett stenkast från hemmet. Insåg att vi var tvungna att prata om något helt annat än Esme (det faller sig inte helt naturligt när hon har varit allt vi pratat om i tretton månader) och titta varann i ögonen på riktigt igen. Det är så lätt hänt att man tappar bort det där bland alla blöjbyten, stökiga matstunder och ivriga lekar. Åtminstone har det varit lätt hänt för oss.

En timme senare promenerade vi hemåt igen, hand i hand och med de ruffigt vackraste delarna av Vasastan som en perfekt fond en kväll som också började kännas ganska perfekt. När vi låste upp dörren var entusiastiskt barntjatter allt som hördes. Esme var i full fart att om och om igen visa precis vartenda leksak hon äger och har, precis som sig bör.

Jag tror att vi gör ett nytt försök, alldeles snart igen. Det måste ju helt enkelt vara en superbra idé, för hela den här lilla familjen.

 

 

Annonser

6 svar to “Första gången”

  1. Livet runt 30...5 15 september, 2011 den 06:50 #

    Åh så viktigt det är med egentid. Fast det är det där med att barnet/barnen tar upp alla tankar och därmed utgör det centrala samtalsämnet ständigt och jämt. Jag måste ta och leta upp en barnvakt, vi som inte har naturlig släkt som bor i närhet och vill ställa upp.

    • Esmes mamma 17 september, 2011 den 05:51 #

      Ja det borde ju finnas någon som man inte delar genbank med som är god nog att se efter ens barn? Gäller bara att hitta den personen, också.

  2. E 15 september, 2011 den 08:59 #

    Grattis, bra gjort!

    • Esmes mamma 17 september, 2011 den 05:52 #

      Tack, det kändes som ett stort steg för oss (mig).

  3. Anna 15 september, 2011 den 15:42 #

    Jag minns hur svårt det var med ettan, gråten och klumpen i halsen. Och fast jag fortfarande vet att det går bra och att gråten ofta slutar efter en stund så måste jag alltid aktivt arbeta bort alla dåliga tankar och försöka koppla bort dem i några timmar.

    Men grattis till er och gör det igen, man behöver det!

    • Esmes mamma 17 september, 2011 den 05:53 #

      Det är känslosammare än man riktigt kan förstå innan man fått barn. Fick höra av en person som inte har barn att det ”rent objektivt” är överdrivet hur dagens föräldrar håller på. Och det kanske det är. Men det ska bli spännande att se hur oberörd hon själv är den dagen hon har ett eget barn att hålla på kring…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: