Mittemellan

17 Sep

Det finns stunder när Esme känns som en stor flicka. Som när hon sitter på en stenbänk brevid sin kompis och dinglar med benen. Tuggar lite på en croissant och tittar nyfiket på sitt sällskap. Säger ”Hej!” och ”Titta!” och ler ljuvt. Kompisen tittar tillbaka och dom klappar varann lite tafatt på kinden.

Sen ger Esme förstås ifrån sig ett av sina gälla signaturtjut, ställer sig på alla fyra och vaggar med blöjstjärten i vädret och mosar in en näve gräs och grus i munnen. Allt inom loppet av några sekunder.

Då känns hon inte som en sådär väldans stor flicka längre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: