The End

18 Sep

Det här var veckan när jag såg två finalavsnitt, av The Hour respektive The Shadow Line. Det förra var precis så dåligt som jag förväntat mig (nja, faktiskt kanske ännu sämre – dessa trötta James Bond och Miss Moneypenny-anspelningar bara för att nämna ett irritationsmoment!) medan det andra lämnade mig lite brydd.

Jag har ju älskat det dunkla och suggestiva i The Shadow Line, känslan av overklighet och obehag som liksom letat sig in under huden och stannat där som en följeslagare under övriga vardagstrivialiteter som kontorsliv och ICA-köande.

Men hur behåller man den där dramaturgiska suddigheten när det blir dags att knyta ihop säcken? Jag är rädd att det inte går, eller att det åtminstone inte gick i det här fallet. För mig gick nämligen något förlorat när alla trådar nystats upp, orsakssamband förklarats och hemligheter avslöjats. Slutscenen framstod som allt annat än smart och hotfullt. Ordet som i stället kommer för mig är fånigt. Det var snopet nog ett fånigt avslut på något som fram till sista avsnittet känts allt annat än just det.

Men. Det hör till saken att Esme vaknade och orsakade ett avbrott i tv-tittandet som kan ha bidragit till min besvikelse. En liten del av mig hoppas att det skulle kännas annorlunda om jag fick se allt i ett ostört svep. Kanske vore det så.

Fast så tänker jag på den där sista scenen igen, och liksom ryser lite av genans. Usch, vad synd på så rara ärtor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: