Pappa

11 Okt

För en stund sen ringde jag min pappa för att rådfråga om lite jobbgrejer. Hans svar var inte särskilt uttömmande, kanske främst för att han stod och svettades i morfars garage och linjen hackade, men också för att han är lite för gammal för att orka koncentrera sig på abstrakta spörsmål.

Jag kan inte låta bli att undra hur vårt samtal hade fortlöpt om han varit tio år yngre. Och just i stunden tyckte jag lite synd om mig själv, för att jag har en så gammal pappa och för att den där tiden när han potentiellt kunde ha delat med sig av sin visdom är mer eller mindre passerad.

Men sekunden efteråt insåg jag att det finns dom som överhuvudtaget inte har en pappa att försöka prata med, ung eller gammal. Och då var det inte så synd om mig längre. Alls.

Så länge det finns liv finns det hopp. Det är det som kommer sen som är svårt att deala med, på riktigt.

Annonser

2 svar to “Pappa”

  1. Livet runt 30...5 12 oktober, 2011 den 10:22 #

    Åh E, min pappa är inte så gammal men han kan inte slänga på luren fort nog i örat på mig. Mest för att han inte gillar att prata i telefon men också för att han inte är så intresserad av det vardagliga. Kram K

    • Esmes mamma 12 oktober, 2011 den 11:56 #

      Din beskrivning skulle i och för sig stämt in på min pappa också, även för tio-femton år sedan. Men samtidigt minns jag att han på den tiden ändå tog initiativet och ringde mig minst en gång i veckan för att stämma av läget. Det skulle aldrig hända idag. Jag vet inte ens när det hände senast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: