Utbildningskomplexet

22 Okt

Ibland blir jag förvånad över att toksmarta, superdriftiga och högbegåvade människor i min närhet visar sig ha komplex när det kommer till högskolestudier – eller snarare avsaknaden av dom.

Själv avverkade jag över fem år på Uppsala universitet och kan i många lägen känna att det gör mig lite sämre på att jobba, än tvärtom. Helt enkelt för att jag trots att jag är över trettio inte har så lång arbetslivserfarenhet. (Och hade jag inte jobbat parallellt med studierna så vill jag inte ens tänka på hur verklighetsfrånvänd jag skulle vara.)

Nu skiljer det sig såklart från person till person och från utbildning till utbildning, men jag som har en fil mag inom humaniora och samhällsvetenskap kan sammanfatta vad studerandet har gett mig såhär:

  • Jag har vässat mitt kritiska tänkande och behärskar den akademiska vokabulären. Därmed är jag inte så lätt att kollra bort när det kommer till vetenskapliga ”sanningar”.
  • Jag kan i vissa fall sätta en viss typ av elitistiska snubbar på plats. Det kan behövas exempelvis när man stöter på stöddiga allmänläkare, som inte riktigt hör vad man säger om man inte säger det på deras språk (vilket faktiskt är direkt upprörande, men förtjänar ett eget inlägg tror jag).
  • I bästa fall är jag lite, lite mer allmänbildad än jag skulle ha blivit annars. Men det är långt ifrån säkert.
  • Jag hittade några av mina bästa vänner i Uppsala. Och träffade Esmes pappa.
Med det sagt skulle jag förstås inte avråda någon från högre studier. Men kunde jag backa bandet hade jag nog bytt ut åtminstone ett av mina Uppsala-år mot lite slavande bakom en bardisk i London eller något längre äventyr i New York, eller kanske bara en klassisk backpackingvända i Thailand. Det hade definitivt inte gjort mig mindre kompetent, snarare tvärtom.
Annonser

6 svar to “Utbildningskomplexet”

  1. Annika 22 oktober, 2011 den 14:36 #

    Jag säger detsamma! De två år jag ägnade åt att läsa 40 poäng litteraturvetenskap + 40 poäng kulturvetenskap är de mest bortkastade åren i mitt liv. I synnerhet det senare.

    Kulturvetenskap är ett jäkla flummigt skitämne. (Det borde vara förbjudet att ta studielån för att läsa det.) Jag hade mått så mycket bättre av att arbeta det året i stället.

    Det finns rent generellt en övertro på akademiska studiers betydelse i Sverige. Detta trots att våra utbildningar i många fall inte håller så hög nivå som vi gärna vill tro.

    • Esmes mamma 22 oktober, 2011 den 16:08 #

      Vad tråkigt att du tycker att dina studier är bortkastad tid, så känner inte jag. Jag hade med all sannolikhet inte fått samma chanser i arbetslivet som jag har fått tack vare min examen, det är en viktig poäng som jag såklart kunde haft med i min lilla uppräkning.

      Men, jag tror samtidigt att jag hade klarat mig med kortare studier och det är det riktiga jobbandet som jag har lärt mig mest av.

      • Annika 22 oktober, 2011 den 19:47 #

        Ja, alltså, min yrkesutbildning, mina 160 poäng i logopedi, de har substans, men jag borde inte ja slösat bort studiemedel på fria kurser bara för att jag inte visste vad jag ville göra (och för att det bara var intagning till logopedutbildningen vartannat år).

  2. Jonna 22 oktober, 2011 den 14:54 #

    Jag håller med, det är främst det kritiska tänkadet som är behållningen av mina högskolestudier. Och de (få) vänner jag hittat på universitetet. Det jobb jag har idag kräver bara gymnasiekompetens.

    • Esmes mamma 22 oktober, 2011 den 16:12 #

      Ja i mitt nuvarande jobb är en universitetsexamen inte ett krav, men det finns saker jag tror att jag gör bättre för att jag har pluggat. Till viss del handlar det också om att andra ska få förtroende för mig, och då skadar inte de akademiska meriterna. Men det beror också på hurdan man är som person. Många är alldeles tillräckligt imponerande bara genom sina personligheter.

  3. E 23 oktober, 2011 den 10:54 #

    Annika: Förstår vad du menar. Det är bedrägligt enkelt att plugga i Sverige på ett sätt, eftersom man betalar för det först i efterskott. Personligen hade jag med fördel kunnat skjuta upp mitt studerande några år, så hade jag kanske (troligtvis) valt lite annorlunda. Som det var nu fanns det en förväntan och press hemifrån som gjorde att jag började på universitetet direkt efter studenten, fast jag inte hade en aning om vad jag ville ”bli”. Ganska korkat kan jag tycka såhär i efterhand, men när man är 18 tenderar man ju att lyssna på sina föräldrar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: