Alla helgons dag

Vi åkte till Skogskyrkogården och tände ljus för våra älskade saknade idag. Trots att vi bara har gjort det några år i rad, känns det som en omistlig tradition. Kanske för att sorgen är en del av vårt liv numera, en envis följeslagare som vi bara måste lära oss att hantera. Jag tycker att den strida strömmen av andra människor, unga och gamla och skröpliga och starka, som kommit dit för att tända ljus och minnas precis som vi, är trösterik. Man är ensam i sin personliga sorg, men inte i sörjandet i sig.

I ett av kapellen strömmade klassisk musik bland de flammande ljusen och jag satte mig på en träbänk och kämpade mot klumpen i halsen. På nåt sätt är det så självklart för mig att trycka undan gråtimpulsen att det tog en stund innan jag insåg att det ens fanns ett alternativ. Och det var så skönt att ge efter och bara gråta en stilla stund, låta ledsenheten ta plats, låta det göra ont.

När jag sen klev ut i den dimmiga novemberaftonen gjorde jag det med hjärtat fullt av kärlek till Esme och framtiden och allt i livet som jag har framför mig, och även om lättnaden i bröstet är tillfällig tror jag inte att det var en schimär. Döden är livets pris, förlusten kärlekens baksida. Men också tvärtom. Allt som tar slut har även en fortsättning, bara i en annan form.