Plötsligt ser man det bara på ett annat sätt

5 Nov

Esme och jag såg Dirty Dancing häromdagen. Alltså verkligen såg hela filmen. Och jag vet inte hur det är med er, men jag har liksom aldrig fattat hypen. Fast jag var smack! rakt in i målgruppen när den kom. Men nej, jag tyckte den var fånig. Inte trovärdig. Vaddå blanda modern musik med 60-talshits. Vaddå öva hopp i nån jädra skogssjö. Och vaddå Nobody put’s Baby in a corner-trams?!

Men så händer nånting när jag tittar på eländet med min snart 15-månader gamla dotter. Jag föreställer mig hur hon kanske kommer att se den här tonårsfantasin till flickfilm om en sisådär tio år. (Eller någon helt annan film i samma genre, fast uppdaterad för 2020-talet liksom.) Och jag tänker mig att hon kanske inte alls kommer att vara sådär cynisk som jag var redan i väldigt unga år, utan att hon kanske kommer att tycka att det är heeelt underbart. På riktigt.

Och då börjar det på något märkligt sätt bli lite ljuvligt. Jag kommer på att jag nog aldrig tidigare helt fokuserat har tittat på Dirty Dancing från början till slut. Och fast jag är en gift tant på 32 höstar som inte alls gillar korta kompakta killar i blanka dansskor så går jag ändå någonstans, innerst inne, lite igång på det hela. Det är ju en underbar stereotyp till fantasi: tänk att vara en präktig 17-åring och så springer man på den där buttre farlige killen och lär sig att dansa och älska om vartannat under några omvälvande sommarveckor. Kanske behövde jag bara få tillräckligt med distans till det, för att uppfatta charmen i det hela.

Ungefär så det går till, när jag kommer på mig själv med att ha gåshud och skråla med i (I’ve) had the time of my life. Jag blev en i gänget till sist, det tog mig bara ett par decennier att nå dit.

Annonser

4 svar to “Plötsligt ser man det bara på ett annat sätt”

  1. clara 6 november, 2011 den 10:03 #

    Gulp, där satte jag nästan kaffet i halsen. Jag ääääälskade Dirty dancing och är nu ihop med en kort, butter dans (eller ja: akrobat)-kille. Hjälp! Patrick Swayzekomplex!

  2. clara 6 november, 2011 den 10:05 #

    Kompakt är han också.

    Men jag måste ändå säga att för att vara en teenibopperfilm så tar den upp klasskillnader och föräldrar-barndrama rätt så fint. ”You lied to me daddy!” Bästa scenen.

  3. Esmes mamma 6 november, 2011 den 10:53 #

    Haha Clara, där blev du påkommen med fingrarna i Patrick Swayze-syltburken! Eller så är det bara jag som längtar långsmalt för att balansera upp min egen korta rondör.

    Vad själva filmen beträffar har du helt rätt. Mer klass och föräldra-barn-dynamik än jag mindes.

  4. Anna 8 november, 2011 den 11:13 #

    Åhh, har alltid varit lite avundsjuk på de som fattat grejen med filmen. Jag har aldrig riktigt klarat av den, Ghost däremot, vilken film!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: