I begynnelsen var ordet

16 Nov

Sommaren 1994 åkte jag på språkresa till Brighton och levde om. En av de sista dagarna träffade jag en tjej från Falkenberg, och efter att vi konstaterat gemensam Faith No More-kärlek bytte vi adresser och började brevväxla så fort vi återvänt till Sverige. Sen skrev vi som dårar i några år, hälsade på varandra ett par tre gånger och tappade i de sena tonåren kontakten helt.

För att för ett tag sedan av en slump springa på varandra igen. Vi styrde där och då upp en gemensam kväll.

Det som var så härligt med att plötsligt sitta på en restaurang och dricka vin med en person som man nästan helt hade glömt bort att man känt, var att vi fortfarande faktiskt kände varann. Och hon bevisade en gång för alla att mitt förmodat goda minne i själva verket är ett skämt. Faktum är att jag inte kommer ihåg särskilt mycket alls av de där ivriga, handskrivna breven som utgjorde merparten av vår mångåriga dialog. Men det gör hon.

Det kanske finaste var när hon beskrev för mig hur det var när en av mina bröder dog. Hon hade skyndat sig allt vad hon kunde att besvara mitt sannolikt rätt hemska brev så snabbt som möjligt. För det var inte bara viktigt att skriva ett svar, utan också att hinna lägga det på lådan innan den skulle tömmas, så att jag skulle ha brevet hos mig redan dagen därpå.

Jag hoppas innerligt att jag har kvar det brevet, och alla andra brev från den perioden i någon källarlåda. För jag kan verkligen sakna den där känslan av prasslande hopvikta papper och pennavtryck och ärlighet som aldrig riktigt slår igenom på samma sätt i dagens digitala kommunikation.

Tanken på det gör mig faktiskt glad över att vara ett barn av en svunnen tid, att ha en fot kvar i något lite mer ursprungligt och bestående. Jag menar brevvänner, vem har såna idag?

Annonser

8 svar to “I begynnelsen var ordet”

  1. A 17 november, 2011 den 18:31 #

    I en låda med gamla brev ligger en bunt med brev från dig. Ska ta fram och läsa dom någon gång känner jag nu, kanske tillsammans med dig! Från en sommar under gymnasiet, du i Finland, jag hemma. Det var fint!

    • Esmes mamma 20 november, 2011 den 08:59 #

      Ja, det gör vi! Och så ska jag banne mig leta i källarn för jag tror ändå att jag har sparat det mesta också. Bara inte i någon vidare ordning, kanske inte ens i en och samma låda. Kram.

  2. E 17 november, 2011 den 21:39 #

    Brevvänner är fint!

  3. Livet runt 30...5 18 november, 2011 den 06:27 #

    Åh, brevvänner! Jag hade en hel pärm där jag sparade breven från de man växlade med. Undrar var den tog vägen – både pärm och vänner?

    • Esmes mamma 20 november, 2011 den 08:59 #

      Hoppas du hittar den och dom. Verkligen.

  4. Linda 18 november, 2011 den 17:48 #

    Fler än man tror faktiskt – och jag är en av dem. Det är inte ofta men då och då dyker det fortfarande upp ett äkta brev bland reklam och räkningar. Handskrivna rader, en helt annan slags reflektion och kommunikation än dagens ständiga tillgänglighet.

    • Esmes mamma 20 november, 2011 den 09:00 #

      Det blir jag glad att höra, Linda. Kanske borde jag föregå med gott exempel och börja skicka lite handskrivna brev jag också?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: