Vi tänder ett ljus i advent

27 Nov

Uppvuxen i ett avskalat arkitekthem var jag inte bortskämd med julpynt. Det lilla som passerade designnålsögat var så subtilt att man knappt kunde urskilja det från den övriga hegemonin av vitt, vitt, björk och lite vitt. Därför var det en fröjd att komma till mormor och morfar, som alltid tog fram glitter, glam och knallröda tomtar i precis lagom mängd för ett litet barn.

Jag tänkte på det igår, när jag efter Esmes middagsvila visade mitt yrvakna barn vårt julpynt. Hon var inte sen att reagera, det var ”Ojjjjj!” och ”Titta!” så fort hennes uppmärksamma blick fångade en ny detalj.

Och idag, på första advent, sålde min mamma mormor och morfars radhus. Det gör ont i hjärtat, allra helst när jag tittar på mäklarens suddiga bilder som totalt saknar liv och rörelse. Vem kan ana att fyra generationer firade femtontalet gemensamma jular där, högljutt, fullmatat, kitschigt och alldeles alldeles underbart?

Fast jag vet ju, jag minns ju, och det kan ingen ta ifrån mig.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: