Till Annika

5 Dec

Annika Marklund kommenterar mitt inlägg om söndagsintervjun med henne och hennes mamma. Jag tycker att det förtjänar ett eget inlägg. Såhär skriver Annika:

Hej. Tack för lyckönskningarna, jag hoppas också innerligt både att jag blir frisk och att jag får bli mamma, även om det ju inte blir biologiskt.

Det är intressant att läsa hur någon uppfattar en själv utifrån – det är verkligen inte första gången jag hör från en kvinna som är några år äldre än jag själv att jag uppfattas som ”så UNG”. Varje gång har jag upplevt det som en smula förvirrat. Okej om jag pluggat och bott i studentlägenhet, festat, dejtat och varit, jag vet inte, besatt av ett pojkband eller liknande – men här sitter jag med villa på landet, sambo sedan fyra år, jobb sedan sju (och för att räkna antalet partynätter de senaste åren behövs inte många fingrar). Det faktum att jag inte har några barn, och därför rent praktiskt befinner mig på ”en annan del av livet” är ingenting jag kan göra något åt, med tanke på att vi försökt under lång tid, och min cancer upptäcktes just under en av de undersökningar som skulle ge svar på varför jag inte lyckats bli gravid. Ändå känns det som om att uppfattningen att jag känns så ung handlar en hel del om just att jag inte är förälder. Ärligt talat gör det ganska ont.

Men – förhoppningsvis grundar det sig istället i att en stor del av min publik är väldigt ung, och att innehållet i min blogg (om än inte ofta i mina krönikor) riktar sig främst till tjejer mellan 15 och 25. Jag är engagerad i frågor som rör ungdomar och skriver gärna om ämnen som är viktiga för tonåringar; sådant jag själv hade velat läsa om i deras ålder. Så egentligen förstår jag verkligen att man inte har särskilt stort utbyte av min blogg när man är förälder och har en hel del annat att tänka på.

Kan berätta att innan DN-intervjun var det nog åtminstone tjugo år sedan jag satt i min mammas knä. Det var ett önskemål från fotografen och vi tyckte att det var lustigt just då. Jag tycker också att det låter skitkonstigt i artikeln!

Angående hur man kommer så nära sin mamma: jag tror att både du och Maria har en poäng i att det kanske krävs en ung, ensamstående förälder för den typen av relation. Dock har vi aldrig varit så nära varandra som nu, eftersom jag haft en enda riktig vän, en enda person som jag delat allt med och varit nästan obegripligt sammantvinnad med, och när hon togs ifrån mig för fjorton månader sedan hade jag ingen kvar. Sedan dess har mamma blivit extra viktig, då hon är den enda – förutom min sambo – som jag upplever att jag har en nära relation med. Hon har varit ett enormt stöd för mig under det år som gått, och det är jag oerhört tacksam över, nu när jag kommer att behöva allt stöd jag kan få tills cancern är besegrad.

Hoppsan, det blev en kortroman, så kan det gå.

Varma hälsningar
Annika

PS. Har inte sett detta ”Gilmore Girls”, men nu måste jag se till att kolla upp det! DS.

Tack för ditt tänkvärda svar Annika.

Visst är det så att man läser in en massa saker som kanske inte ens finns där, eller som beskrivs lite felaktigt, när man tar till sig en intervju. Saken är den att jag blev väldigt berörd av just den här texten på många olika plan, och tolkade den såklart utifrån min egen situation och den jag är.

Först av allt vill jag säga att jag inte har uppfattat dig som ung för att du inte har barn. Det har inte funnits i min tankevärld överhuvudtaget. Jag har själv varit förälder endast en kort del av mitt liv, och kan tyvärr inte säga att min dotter omedelbart skulle ha gjort mig till en vuxnare eller bättre människa. Jag är i stora drag exakt så ofullkomlig och omogen som jag var innan. Om än, såklart, uppfylld av en stark kärlek och lycka över att få vara just hennes mamma.

Det jag menade var att det finns något flickaktigt och liksom drömskt över ditt skrivande och fotograferande. Det känns som en värld som jag inte haft tillgång till på många år. Kanske har det att göra med hur man har möjlighet att disponera sin tid. Mitt inrutade kontorsliv är väldigt långt ifrån vackra fotosessioner i skogen. (Tyvärr, ska väl tilläggas.) Dessutom har jag en kluven relation till tonåringen i mig, så jag är inte den som skulle kunna vända mig till yngre flickor och kvinnor på det självklara sätt som du gör. Hursomhelst hoppas jag att ett surkart som jag inte får dig att tvivla på att du gör det du gör väldigt bra.

Vad mamma-dotter-relationer beträffar har jag väl varit smått besatt av ämnet sedan jag fick barn. Det låter som att din mamma är stark och närvarande för dig och det är fantastiskt. Att jag kommenterade att du satt i hennes knä handlar i grund och botten om att min egen mamma är 71 år gammal och nog mentalt hellre sätter sig i mitt knä, än tvärtom.

Sist och slutligen har jag inte ord som är kloka nog att beskriva vad jag känner kring att du förlorat din hälsa och möjlighet att få biologiska barn i ett och samma slag. Jag kan inte föreställa mig hur det är. Men jag vet lite om cancer, och något om hur stark driften att få bli förälder kan vara, och utifrån det skickar jag dig värme, styrka och tillförsikt. Du finns verkligen i mina tankar.

Annonser

3 svar to “Till Annika”

  1. Annika 5 december, 2011 den 22:23 #

    Oj, tack för ett snabbt och imponerande utförligt svar! Jag har fortfarande ont i högerhanden efter att ha knåpat ihop den förra kommentaren här på iphonen, så den här gången nöjer jag mig med att säga att jag har stor förståelse för dina tankegångar. Jag tänker precis samma sak om flera andra bloggare (NioTillFem-Sandra, Elsa Billgren och många fler), men har sällan reflekterat över att min blogg skulle kunna uppfattas som vare sig flickaktig eller drömsk. Jag känner snarare att jag är totalt insnöad på så upplyftande ämnen som sorg, depression, mobbning, ätstörningar och annat megaskojigt (hade jag fått en krona för varje gång jag fått höra vilken pessimistisk depp-blogg jag skriver och att jag borde rycka upp mig hade jag kunnat käka en trerätters på Riche för de pengarna). Som sagt – att ta del av andras bild an en själv är onekligen intressant! Tusen tack för att du tog dig tid att förklara hur du tänkte, nu hänger jag med helt. Och tack även, flrstås, för dina värmande ord.

    Kram
    A

    • maria 6 december, 2011 den 05:30 #

      Hej Annika (om du läser). Jag menade absolut inte heller nånting negativt med min kommentar. Gilmore Girls är en av mina absoluta feel good-favoritserier och jag rekommenderar den varmt, se den gärna! Jag har också tänkt mycket på dig och som alla andra hoppas jag intensivt att allt ska gå bra för dig och att du blir frisk och det snabbt! Kramar!

    • Esmes mamma 6 december, 2011 den 07:35 #

      Du behöver inte tacka! Det vore väl hemskt om jag först skrev om dig och sen inte försökte bemöta dina känslor kring det som skrivits.

      Jag tror såhär: Man bildar sig en uppfattning om hur andra ”är” baserat på ganska lite. Av tidsbrist, av informationsöverflöd, av kategoriseringsbehov. Jag har fått höra att jag är en självutplånande mammahetsare enbart utifrån vad min blogg heter. Och jag tycker ju att jag skriver om allt möjligt som inte handlar om barn eller föräldraskap – också. Men det vet ju bara den som faktiskt följer bloggen på riktigt.

      Jag har som sagt bara läst dig sporadiskt, och mest när du hade din Aftonbladet-blogg. Ska ta mig en ordentligare titt hos dig, för jag blir intresserad av hur du beskriver dina texter. Jag tillhör med andra ord inte dom som skulle bidra till din Riche-lunch!

      Kram och önskar dig en så bra tisdag som möjligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: