Återvändsgränden

14 Jan

Jag försöker liksom greppa saker nu. Min vän som är sjuk vill inte – orkar inte – prata. Inte med mig i alla fall. Jag har tusen och en frågor men jag är ju inte ens i närheten av att vara huvudpersonen i det här dramat så jag får vänta och ge mig till tåls och försöka agera som en vuxen som begriper att det faktiskt inte är hon som är viktigast.

Det är märkligt att det alltid känns så för mig när någon blir sjuk. (Eller ännu värre, faktiskt går bort.) Att jag måste kliva ur mig själv och inse att jag är pinsam med mina reaktioner, att jag inte riktigt har rätt att känna massor när det ju alltid finns någon annan som liksom står närmare och har det värre.

Jag antar att det är därför jag alltid sitter med en skämsklump i halsen på begravningar och anstränger mig maximalt för att verkligen, verkligen inte gråta. För att det aldrig är min plats, min rätt, min sorg som är den som ska synas.

Så i alla fall. Jag skäms över att jag reagerar så starkt på min väns sjukdom. Jag tänker mycket på hennes söner och hennes man och hennes syster och alla vänner som står henne närmare än jag. Och så skäms jag lite till. Och därefter skäms jag för att jag skäms, för att hela den här grejen är så självupptagen. Hallå, det är ju inte synd om mig i det här!

Och sist och slutligen undrar jag vad det ska tjäna till, varför jag ens ska skriva om mina eländiga tankar, när alltihopa egentligen är på en helt annan nivå, i en annan dimension. Jag är ju inte ens en parentes i det här, jag som inte ens begriper hur man reagerar på ett rimligt sätt.

Annonser

11 svar to “Återvändsgränden”

  1. Clara 14 januari, 2012 den 23:26 #

    Du har verkligen rätt att vara ledsen. Men jag känner igen tankarna, kände så tom när min pappa dog, för min mammas skull. Och fortfarande. Och det är ju helt bäng. Kram, menar jag egentligen.

    • Esmes mamma 15 januari, 2012 den 21:15 #

      Ja det är ju lite bäng. Eller åtminstone inte rationellt. Jag vet inte hur nära anhörig man ska vara för att det ska kännas som att man har rätt att freaka ur? Jag höll ju på såhär när jag begravde min bror och min mormor också.

      Kanske fokuserar man på hur mycket värre det är för någon annan (alltid någon annan!) för att man är rädd för att gå sönder annars.

      Kram!

  2. Hanna 15 januari, 2012 den 07:00 #

    Jag har tidigare haft svårt att känna ”på riktigt” annat än för det närmaste och omfamnar nu förmågan att leva mig in, känna starkt för personer jag tycker om. Även om jag inte är ens tionde närmst.

    • Esmes mamma 15 januari, 2012 den 21:16 #

      Det låter bra! Alltså det är ju bra att bry sig och leva sig in i. Även om det blir kluvet när jag personligen gör det.

  3. mjau 15 januari, 2012 den 09:22 #

    Känner verkligen igen mig i dina tankar här! Det har hänt flera gånger för mig de senaste åren att jag varit nära men inte varit riktigt närmast i olika sjukdomskriser. Men man får känna med, och tycker inte heller man ska trycka ner sina egna känslor. Det är inte konstigt att man börjar grubbla, får en chock, måste behandla det själv också. Det gör kanske också att du sen kan vara till stöd för personen då hon behöver det. För du förstår henne. Skrev om känslan för för ungefär ett år sedan: http://kolofont.com/2011/01/12/att-hora-om-andras-olycka/

    • Esmes mamma 15 januari, 2012 den 21:17 #

      Nä du har rätt. Nedtryckandet är nog inte så helande, om än en strategi för att ta sig förbi det allra värsta.

      • mjau 19 januari, 2012 den 08:06 #

        man kan släppa fram lite lite i taget… och ibland behöver man förtränga också, ge sig själv mer tid…

  4. Lisa 15 januari, 2012 den 15:49 #

    Att vara empatisk eller till och med mycket empatisk är en fin egenskap som du ska vårda ömt inte skämmas över.

  5. Anna 15 januari, 2012 den 19:04 #

    Hej! Känner såå igen mig i det där! För några år sedan dog en av mina närmaste vänners barn, plötsligt och oväntat. Det var en så enorm chock att jag fick stanna hemma från jobbet följande dag (sedan var det lyckligtvis helg). Det svåraste var ändå att det tog väldigt länge innan jag alls fick kontakt med min väninna (som dels bor i en annan stad och dels behövde tid att ta sig samman såpass att hon klarade av att äta, byta kläder och gå på toa utan att nån sade till henne….)och att jag under den tiden skulle dels bemöta en mängd mänskors reaktioner på det hela och dels försöka besvara allas frågor om vad som egentligen hade hänt (jag hade i det skedet bara andrahandsinfo av förtvivlade far- och morföräldrar om den saken), hur familjen klarade sig med mera med mera. Kan bara säga att det var ofattbart jobbigt, länge! För jag fick ju jobba med att hålla mig saklig och lugn fastän jag helst hade velat skrika och gråta. Allt det här har kommit ut i små portioner med tiden, samt i vissa depp-perioder jag haft. Men nu, med fyra år sedan den där hemska dagen,skulle jag säga: Prata du ”av dig” med någon vän el annan som inte känner din sjuka vän och inte berörs av det hela. Att du reagerar med chock, sorg och oro är helt som det ska! Och ¨så ska du finnas kvar för din sjuka vän och familjen, den dag de behöver dig. Du får kanske inte någon direkt ”inbjudan”, så känn dig för, försiktigt och lite i taget. Jag tror det är jätteviktigt för din vän att veta att du finns där, sedan när hon orkar prata eller annars behöver hjälp – det kan handla om ganska konkreta saker. Lycka till och kämpa på!

    • Esmes mamma 15 januari, 2012 den 21:56 #

      Vad hemskt för din väninna. Jag kan inte tänka mig något värre än att förlora ett barn. Och, har också erfarenhet av sorg som sipprar ut senare, när det finns bättre plats för de egna känslorna.

      Det där med att inte bli inbjuden men ändå finnas där är väl ungefär min plan i fallet med min sjuka vän. Inte helt enkelt att praktisera, men jag ska verkligen försöka vara lyhörd för vad som funkar när.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: