Ensambarnet

16 Feb

Esmes pappa tycker att ett barn är fullt tillräckligt, och det tycker jag också. Åtminstone för tillfället. Därför finns det en reell risk att Esme inte kommer att få några syskon.

Och det är här det blir lite kruxigt för mig. För även om jag inte superlängtar efter fler barn, så sticker det till i hjärtat när jag tänker på att Esme kanske ska växa upp som ensambarn. Jag har ju själv vandrat den vägen, och det var inte alltid så roligt. Var det något jag visste, så var det att jag skulle ha många barn när jag blev vuxen. Intressant nog har min egen mamma vittnat om liknande känslor från sin uppväxt utan syskon, så kanske är det inte helt ovanligt.

Det jag tror kan vara svårt att föreställa sig om man inte har varit där själv, är hur ensam man faktiskt blir utan syskon. Visst var det lyxigt på många sätt, att få all uppmärksamhet och aldrig behöva konkurrera om just någonting. Och visst kan man hävda att ensambarn blir starka och självständiga av all denna odelade kärlek. Men, jag kände mig ofta ganska utsatt också. Att vara i numerärt underläge, att vara den enda representanten för folkslaget barn i en familj, kan vara nog så tufft.

Jag var avundsjuk på livfullheten hemma hos andra, på att barn tog större plats i de hem där de var lika många eller fler än de vuxna. Saker och ting var mjukare i kanterna, liksom. Nånstans fick jag väl för mig att det var lite lättsammare och enklare, mer barnanpassat, i dessa familjer.

Överlag blir en kärnfamilj på tre väldigt liten, allra helst om man inte har övrig släkt i närheten. Det hade inte jag, och det har inte Esme.

Samtidigt förstår jag ju att en familj formas av de som ingår i den. Esmes föräldrar är inte likamed mina föräldrar, på gott och ont. Men jag undrar ändå om det ska bli så att Esme om några år sitter och planerar för minst tio barn när hon blir stor. Eller om man vänder på det: hur tänker barn som faktiskt har ett gäng snoriga och bråkiga småsyskon? Att dom själva minsann bara ska ha en välartad kattunge att klappa på, när den tiden är kommen?

Vad vet jag, egentligen.

Annonser

8 svar to “Ensambarnet”

  1. Hanna 16 februari, 2012 den 12:20 #

    Jag har två och är så tacksam för det. Mamma växte upp som ensambarn och resonerade som du beskriver, hon ville ha flera barn. Vi är födda -80, -81 och -84.

    Förstår också tanken om ett barn.

  2. Esmes mamma 16 februari, 2012 den 13:28 #

    Och jag har förvisso haft fyra halvsyskon, 16-21 år äldre än jag. Men de två äldsta har gått bort och även om jag älskar de som är kvar, växte vi ju inte upp tillsammans. Mamma hade nog gärna gett mig småsyskon också, men hon hade åldern och komplikationerna efter min förlossning emot sig.

    Jag är inte principiellt emot att nöja sig med ett barn, men som sagt har jag själv upplevt baksidorna av att vara ensam. Svårt!

  3. Annika 16 februari, 2012 den 15:51 #

    Jag är själv ensambarn, til föräldrar som hade velat få fler barn, men som inte fick fler. Man pratade ju inte så mycket om ”sekundär ofrivillig barnlöshet” på 70-talet…

    Själv har jag alltid velat ha många barn. Min man vile först bara ha ett barn, men han ändrade sig (tack och lov). Jag kan i efterhand se att det inte var så bra för just mig, med min personlighet, att växa upp som ensambarn, i en barnfattig släkt, och med föräldrar vars väners barn var mycket äldre än mig. Jag var mycket ensam, och fick roa mig själv, vilket är bra att kunna, men som samtidigt gör att man läger sig till med vanor och egenheter som försvårar samspelet med andra barn.

    Det har tagit mig långt upp i vuxen ålder att komma över tröskeln till att avspänt kunna umgås med jämnåriga. Hur mycket av detta som har med min avsaknad av syskon att göra kan jag givetvis enbart spekulera kring. Men, i mitt liv, med huset bokstavigt fullt av barn, kan jag ofta slås av hur ekande tyst och barnfatig min egen uppväxt var.

    Samtidigt kan jag förstå de som bara har ett barn. Det möjliggör en helt annan typ av liv, med andra ekonomiska möjligheter och en avsevärt större frihet och flexibilitet.

    • Esmes mamma 17 februari, 2012 den 08:21 #

      Jag tror ju att det kan ligga något i det där med förmågan att hantera jämnåriga kamrater vs hur många jämnåriga syskon man har. Jag var helt klart lillgammal och ömhudad åtminstone upp till högstadieåldern. Hade liksom svårt att förstå att folk kunde vara något annat än trevliga mot mig.

      Men, det kan också haft att göra med att öppna konflikter inte tolererades i mitt barndomshem, och det är inte säkert att småsyskon hade påverkat den saken i någon nämnvärd omfattning. Om inte om fanns, alltid svårt att veta…

  4. Lina 16 februari, 2012 den 21:09 #

    Jag har två småsystrar och är så glad för det! De är tre resp åtta år yngre, och jag har så länge jag kan minnas bara gillat att ha systrar. Det enda jag saknat är att ha en ”cool storebror”, som alla andra verkade ha när jag var yngre. Min mamma var ensambarn, och har nog tyckt att det varit varken eller egentligen, men nu när min mormor gick bort för några år sedan blev hon ensam kvar med allt som var jobbigt, sorgen förstås, men även en enorm villa fylld med saker som mormor samlat på sig. Då tror jag att hon saknade att dela det med syskon.

    Själv känner jag nog att jag vill ge Äpplet minst ett syskon till, för att jag själv vuxit upp med det. Och så vill jag så otroligt gärna få barn igen, med allt vad det innebär. J känner samma sak, och det är ju som sagt inte alla som har den turen.

    • Esmes mamma 17 februari, 2012 den 08:23 #

      Nej, aspekten med att få uppleva en graviditet och spädbarnstillvaro igen är ju inte att förakta (en förlossning skulle jag nog däremot kunna undvara). Jag känner mig inte ”klar” med dom bitarna ännu, men man vet ju inte hur det blir.

  5. Johanna 17 februari, 2012 den 10:00 #

    Jag är också ensambarn och känner inte riktigt igen mig i den ensamhet ni beskriver. Jag har har alltid haft många vänner, växte upp i höghus med massa ungar på gården. Gick hos dagmamma och på dagis och stod nära mina kusiner. Lekte ofta med barn hemma och hos andra och sov över. Ensamt var det ibland på resor och semestrar och sen vid vissa konflikter med föräldrar var det tungt att stå ensam mot två vuxna.

    • Esmes mamma 17 februari, 2012 den 10:13 #

      Man är såklart olika. Jag hade också vänner och gick på dagis och fritids och lekte med grannungar och sånt. Men vi flyttade även ganska frekvent och jag kände mig nog lite annorlunda jämfört med mina jämnåriga. Säkert bidrog det att mina föräldrar var äldre än de flesta andras föräldrar också. Plus den dubbla identiteten i att vara finsk och svensk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: