Jag har aldrig varit någon bull- eller brödbakare av rang, har tyckt att det varit för tidsödande och besvärligt med allt degknådande, jäsande och mjölspillande. Men sen jag fick Esme känns det annorlunda. Hon är ju för liten för att uppskatta mina ansträngningar och roar sig mest med att banka en träslev mot bakplåten tills öronen blöder, men jag övar ändå inför en tid när hon ska tycka att det är roligt att vi bakar tillsammans.
Dessutom har mitt bagarsjälvförtroende vuxit avsevärt sen jag upptäckte Annikas strålande vetedegsrecept, och insåg att man faktiskt kan låta degkrokarna jobba hårdare än råstyrkan i armarna.
Så ikväll blev det jättemånga fina små fastlagsbullar, mina allra första någonsin faktiskt. Jag byggde några semlor av dom, men insåg efter avsmakningen att fyllningen lämnade lite övrigt att önska. Men Google är min bästa vän och imorgon ska jag få till en riktigt saftig och mjuk fyllning i stället för den där torrivna mandelmassan.
Sen är nog tjocktisdagen i hamn. Och kanske även en idylliskt bulldoftande barndom för Esme.
Det gläder mig att ha kunnat sprida detta recept! Lite lagom bullmamma är trevligt; men lagom är bäst. Vete sjutton, dock, om jag själv bakar några bullar i morgon. det blir om jag orkar kalljäsa en deg över dagen.
Jag tänker att poängen är att det ska vara roligt. Annars kan det vara. Finns ju fantastiskt goda köpebullar också.
Jag har också blivit mer villig att baka efter att E kom! Knäppt det där… Fast bullmamma kommer jag aldrig bli, det får J stå för!
Ja vad är det för ryggmärgsreflexer som sätter in när man blir någons mamma? Jag har dock alltid älskat att baka, bara inte att sätta tunga vetedegar. (Som ju då har visat sig inte behöva vara så tunga när det väl kommer till kritan.)
Jag hoppas att det duger med doftande brödbak för de små liven! Det lyckas jag åstadkomma med jämna mellanrum, men det är sämre med söta degar, av någon anledning…