Livet, döden, kärleken

14 Apr

Wuthering Heights har funnits i mitt liv sedan jag först föll för Kate Bush-låten, sen plöjde romanen. Några tidigare filmatiseringar har jag faktiskt inte sett, men något med det jag läste om Andrea Arnolds version kändes som att den var som gjord för mig.

Och det var den också, åtminstone delvis. Första halvans suggestiva, ordlösa ungdomskärlek bland djuren, leran och snålblåsten på de vindpinade hederna är fantastisk. Det är mörkt, smutsigt och sugande. Sen blir Heathcliff och Catherine välpolerade vuxna och det irrationella och intuitiva vänds till uttalat melodrama, omöjligt att gå in i sådär riktigt på riktigt. För Wuthering Heights är ju en humorlös större-än-livet-story, som liksom kräver att stämningen är tillräckligt tät för att man som cynisk 30-taggare inte ska börja fnysa lite inombords.

Fnös gjorde jag däremot inte när jag bänkade mig framför säsongspremiären av Mad Men. Det är inte originellt att hävda att det är något av det bästa som har gjorts för tv, men det är sant. Samtidigt tycker jag att något av det allra smärtsammaste gick förlorat när Don och Betty skildes och livet på byrån började handla mer om vilken sekreterare som var virrigast, än om riktigt spännande kundmöten. Men jag har förhoppningar kring den nya säsongen, framför allt att January Jones ska få större utrymme. Hon är så ruggigt sevärd bara hon ges tillfälle att agera ut.

Och så igårkväll började vi plötsligt se om Six Feet Under, som jag anade kanske hade tappat något av sin glans i spåren av alla fantastiska serier som gjorts sedan dess. Men icke. Det är klart att karaktärerna inte riktigt har nått sin färdiga form i pilotavsnittet – med undantag för Frances Conloy som mamma Ruth som är så briljant att jag började störtgråta utan förvarning – men allting finns ändå där. Fantastiskt manus, underbara repliker, dimensioner och komplikationer som gör att jag knappt kan bärga mig förrän jag får se mer, fast jag vet exakt hur det kommer att gå. Det är episkt berättande när det är som bäst.

Annonser

2 svar to “Livet, döden, kärleken”

  1. ordagranna 15 april, 2012 den 07:31 #

    Åh, vad jag blev sugen på att se om Six feet under nu! Tack för påminnelsen om hur bra den serien är.
    Har hittat hit nyligen, tror det var genom När du inte orkar ringa en vän-Hanna.

    • Esmes mamma 15 april, 2012 den 19:23 #

      Kul att du läser här! Och ja, Six Feet Under är verkligen värt en omtagning, jag är så glad över att snart ta mig an avsnitt tre igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: