Det är fyra fullmatade dagar kvar till semestern och om kvällarna läser jag Jesper Juul. Mycket av det han säger om barn och familjer är klokt och bra, men jag studsar till när han tar in amning i sina exempel på hur interaktionen mellan barn och förälder kan gå snett. Dels verkar den gode Jesper anse att amning vid så hög ålder som tre månader är något utöver det normala, dels beskriver han situationer där neurotiska mammor tvingar sina bebisar att amma tills de kräks. Mig veterligen kan man inte tvångsamma på det sättet, och nog kräks väl många spädbarn regelbundet utan att det är något fel?
Men, jag gissar att det kan handla om att Jesper Juul är född 1948 och att amningskulturen i Danmark nog är lite annorlunda mot den svenska. Det finns ju även en hel del exempel på lite dammiga föreställningar om hur män respektive kvinnor är enligt Juul, så somligt i hans texter får man antingen skumma förbi eller sätta igång att reta upp sig på. Jag väljer nog det förra.
Esmes mamma 
Hjälp! Jag som alltid talar så gott om Jesper Juul har helt lyckats missa att han dissar amning. Hur har jag lyckats filtrera?!
Jag blev faktiskt lite förvånad när jag låg och läste, och också över att få andra verkar ha noterat detta. Kanske var det en äldre upplaga av Ditt kompetenta barn jag hade. Kan kolla upp citat och sidor också för att försäkra mig om att jag inte har läst fel. Men det har jag väl inte?
Det var framför allt två stycken jag reagerade på. Nu har jag letat fram dom. Ur Ditt kompetenta barn (min upplaga är från 2004):
s. 44:
”Långsamt förtränger hon osäkerheten och blir i stället mycket noga med sitt barns hygien och kost. (…) I tremånadersåldern ammar Karen fortfarande sin dotter som plötsligt börjar kräkas upp mjölken igen. Karen blir desperat men talar inte med någon om problemet. (..:) Det är inte något fysiskt fel och dottern fortsätter att kräkas. Amningen, som tidigare var en intim mysstund, har nu blivit en mardröm för både mor och dotter.(…) Även Karens barn samarbetade och gav sin mamma en kompetent återkoppling. Den första kräkningen kunde betyda:
– Tack för maten mamma, nu är jag mätt.
Eller:
-Mamma jag vill helst äta när jag är hungrig och inte när du behöver en mysstund.”
s. 71: ”En annan liten Sarah på fem månader ammas av sin mamma. (…) Hon hade stora personliga problem och hennes dotter utgjorde bokstavligt talat hela meningen med hennes nuvarande liv. Hon klarade ofta inte av att skilja mellan sina egna och Sarahs behov av närhet och trygghet, med det resultatet att hon ofta höll den lilla vaken när hon egentligen behövde sova, och ofta ammade henne när hon egentligen inte var hungrig.”
Det jag har problem med är alltså idén att osäkra mammor med problem tar ut detta på sina spädbarn genom att tvångsamma dem? Och även antagandet att amning bara (ska vara) mat, om inte den problemfyllda mamman får för sig att amma hejvilt för att stilla sin egen oro. Jag får helt enkelt en känsla av att Jesper Juul felanalyserar somligt baserat på bristande kunskaper om hur amning faktiskt går till. En tremånaders som ammar mot sin vilja, tills hon kräks, för att pleasa sin mamma? Really?
Allt det jag har läst av Juul tycker jag har verkat ganska konstlat och lite långsökt, men jag har kanske inte läst tillräckligt… Önskar jag skulle hinna läsa flera kloka tankar om barn och föräldraskap,men det är som med ”plankan”, det blir liksom inte av.
Jag kan på ett sätt förstå vad du menar, Juul kan både få svåra saker att låta enkla och tvärtom. Men jag tycker om hans grundinställning att barn är värda respekt och tilltro på en nivå som den gamla skolans uppfostringsideal aldrig skulle tolerera. Jag är själv uppvuxen med en förälder som nog inte räknade mig som riktigt ”riktig” människa förrän jag började gymnasiet, och så resonerade ju han av hävd, inte av illvilja. Det är en tradition jag vill bryta, och där tycker jag Juul har inspirerande tankegångar.