Skönheten

2 Aug

Esme är påfallande söt, det tror jag att jag vågar påstå även om jag är högst subjektiv i frågan. Jag märker ju på omgivningens reaktioner att hon verkligen har ett yttre som attraherar: man kommenterar ofta och gärna hennes långa tjocka hår, hennes stora blåa ögon, hennes fina drag. Och visst är det roligt att ha ett vackert barn. Men det är också lite beklämmande, allra helst när hon har så många andra långt mer intressanta kvaliteter, än sin fysiska uppenbarelse.

Min mamma tillhör dom som är väldigt intresserade av hur andra, i synnerhet flickor och kvinnor, ser ut. Följaktligen pratar hon en hel del om Esmes yttre och jämför det på ett ganska ocharmigt sätt med mitt. Jag vet ju, har genom hela mitt liv vetat, att mamma inte varit hundraprocentigt nöjd med mitt utseende. Jag är ingen klassisk skönhet, har mina bättre och sämre dagar, och gör mig inte sådär superbra på bild. Självklart har det satt sig nånstans, det där att mamma närmast omedvetet har betygsatt mina utseendemässiga för- och nackdelar. Och dom känslorna blir extra påtagliga när hon nu går på om hur Esme är den mer lyckade versionen av mig.

Ur ett annat perspektiv är det även provocerande att Esme ska matas med en massa komplimanger för sina ögonfransar. Jag märker ju redan nu att hon får fördelar bara för att hon anses vara söt. Och jag vill gärna att världen ska vara god mot min flicka, självklart vill jag det. Men verkligen inte bara för att hon är trevlig att se på. Baksidan av det är ju extremt påtaglig, som exempelvis Clara konstaterar i den här utmärkta texten.

Så jag grunnar en del på det här. Vad jag kan göra för att Esme ska förstå att det som på riktigt är viktigt hos henne, sitter någon helt annanstans än i håret? En hel del, tror jag. Jag är ju ändå hennes mamma, hennes första kvinnliga förebild.

Visst är jag fåfäng, ibland osäker och ofta intresserad av yta jag också. Men jag vet att jag vet bättre än min egen mamma. Det är mycket viktigare att Esme har ett roligt och stimulerande liv och lär sig sitt människovärde, än att hon har tjusiga kindben. Och det är det jag vill förmedla till henne, oavsett var resten av världen  lägger sitt fokus.

16 svar to “Skönheten”

  1. mjau 2 augusti, 2012 den 15:17 #

    Åh det här var intressant. Väldigt känsliga frågor. Har börjat fundera på liknande saker gällande dottern, hur hon hennes kropp kommer att bemötas av omgivningen (och bemöts av mig!). Har inga bra råd att ge i din situation, men tror att det bästa kanske är att inte egentligen tala så mycket om utseende på ett värderande sätt (men nog sakligt, utseendet har ju ändå en stor betydelse). Och att mest ta upp det positiva som kroppen kan göra och inte så mycket om utseendet. Men samtidigt så tycker jag att man får säga åt barn att de är söta, jag gör det i varje fall ofta, men det är förstås inte det enda jag säger åt dem (säger åt både sonen och dottern att de är söta). Man ger ju också komplimanger för smarthet, fantasi, snällhet och andra sidor som man vill uppmuntra… Söthet är ju inget man kan rå för, så för mig är det ändå mer kopplat till att se på barnen med en ömhet.

    Min egen mamma har aldrig sagt något värderande om min kropp (varken positivt eller negativt, hon har ibland lagt märke till om jag gått ner i vikt nog, vi ”kämpar” båda två med lite övervikt), hon var oftast bara där som stöd när jag hade klädpanik i tonåren och ville gömma kroppen (då hjälpte hon mig med det! hon tog mina känslor på allvar och försökte inte förändra mig) och när jag hade en period av akne så tog hon mig till doktorn och tog tag i saken helt utan att jag behövde skämmas (det var ju det mest skamfyllda i tonåren, bara att ha det där jävelskapet på huden var ju så fel, men hon tog det på allvar, utan att skuldbelägga). Det känns idealiskt. Min mamma var väldigt vacker som ung (tycker jag), och jag har alltid känt att jag inte lever upp till det alls, men det är helt en känsla som kommer från mig och inte alls från henne. Hon verkar inte ha förväntat sig något alls om mitt utseende, jag har känt mig villkorslöst älskad på alla plan. Jag hoppas jag kan ge samma känsla åt min dotter (och sonen också förstås).

    Men jag oroar mig ibland över hur länge min dotter får behålla sin ”oskuld” när det gäller kroppen. Hon har en så fin positiv bild av sig själv nu (hon fyller strax fyra), och snart kommer mer intryck utifrån… Jag vill skydda henne. Men hoppas också på att hon kan behålla sin goda självkänsla och trivas med sig själv oberoende om hon uppfattas som söt eller vanlig eller ful av andra.

    En speciell sak kommer jag att tänka på. Jag har alltid varit rund och mullig på magen och särskilt nu som tvåbarnsmamma och smått överviktig. Men min dotter verkar älska min stora vita mjuka mage… Hon kallar mig ”tjockis” men med ett kärleksfullt uttryck. Det har tagit lång tid för mig att komma fram till att inte bli direkt sårad av att hon säger så. Nu försöker jag istället bara ta emot hennes ”beundran” som en fin sak. Kanske hon kan vara mer nöjd med sin kropp sen om hon också växer upp med en mullig mage? Eller i varje fall kan hon se mig som en person som älskar sin kropp trots ”brister”, och då kan hon också det…

    Förlåt lång kommentar, som kanske inte var till någon nytta för dig, men så här har jag nu tänkt på saken… det finns ju massor ännu att säga om utseendet och sexualiteten och att få uppvaktning av män osv. som känns som ett enormt komplicerat kapitel det med…

    • Esmes mamma 2 augusti, 2012 den 21:01 #

      Tack för att du delar med dig av dina tankar på ett så fint sätt!

      Till min mammas försvar ska väl sägas att hon alltid älskat mig väldigt mycket och generöst, och är helt upp över öronen förälskad i min dotter också. Men tjatet om utseende finns ändå där, och har alltid funnits. Jag tror inte att mamma själv uppfattar eller tänker på hur mycket hon pratar om sitt och andras utseenden, men eftersom jag träffar henne så sällan så slår det mig verkligen när vi möts. Jag antar att det kan ha med generationsskillnader att göra, men också helt klart med en kultur som finns i min släkt.

      Hursomhelst tror inte jag heller att man behöver låtsas som att allt ytligt är dåligt eller att ens eget utseende vore helt oviktigt för en, bara för att man har fått ett barn. Men det finns helt klart viktigare bitar för både vuxna och barn att engagera sig i, och det hoppas jag kunna förmedla till Esme. Det är inte viktigt att vara vacker, det är inte ens en merit man på något sätt kan ta åt sig äran för; det handlar ju bara om vad genbanken råkat slumpa fram. Det som är viktigt är att respektera sig själv och andra, och att klura ut hur man lever på ett sätt som känns meningsfullt och utvecklande. Om man sen samtidigt råkar vara fin att se på, ja då är väl det en rolig bonus att vara tacksam för.

  2. Hannasvirrvarr 2 augusti, 2012 den 15:23 #

    Välskrivet!

  3. Samtal med Gud 2 augusti, 2012 den 15:27 #

    Jag vet att jag fick mina pojkar av en anledning även om jag var övertygad om att jag skulle bli en tjejmamma. Jag har i hela mitt liv dragits med osäkerheten för mitt yttre och rädslan för att föra över den osäkerheten kring mat, vikt och utseende var en av mina stora rädslor när jag blev mamma. Visst finns det även skönhetsideal för killar och det kommenteras utseende men långt ifrån lika frekvent som för flickor. Så jag får brottas med mina egna demoner medan killarna får hela mig med sina kärleksfulla kramar och nyp i valkarna. Kram

    • Esmes mamma 2 augusti, 2012 den 21:08 #

      Ja, pojkar bedöms förstås också för sina utseenden, men nog inte lika hårt som flickor. Jag har exempelvis hört mina föräldrar håna mången mindre fager kvinnlig politiker, men aldrig att de skulle ha kommenterat manliga ministrars utseendemässiga tillkortakommanden.

      Sen har det nog blivit viktigare för killar och män att vara snygga i de yngre generationerna, men riktigt samma press tror jag inte råder än. Och förhoppningsvis är det inte heller åt det hållet jämställdheten går, utan åt det andra hållet. Tänk om vi i framtiden kunde prata om kvinnliga pondusmagar! Det hade varit nåt, det.

      • Samtal med Gud 3 augusti, 2012 den 08:31 #

        Tack underbara du, det är en pondusmage jag har – inga jäkla valkar!! Tack det gjorde min dag. Kram

  4. Annika 2 augusti, 2012 den 19:15 #

    Jag har varit missnöjd med mitt utseende sedan jag var 8-9 år gammal. Nu, som 38-årig fyrabarnsmamma, har jag sedan några år försonat mig med mig själv och med min kropp.
    Jag har råkat begåvas med två döttrar. Den äldsta är en skönhet. Hon är allt jag själv aldrig varit. Slank som en vidja, nätt och elegant, med långt blont hår, isblåa ögon och ett hjärtformat ansikte med nätta drag.
    Jag oroar mig mer över min yngsta dotter. Hon är söt, men inte så nätt och vacker som sin syster. Kommer detta leda till rivalitet?
    Våra döttrar är så klart inte enbart sina utseenden, men för mig, som alltid var rultig och mer smart än söt, är det en oväntat sits att ha söta/vackra döttrar.

    Våra två söner är otroligt fina, men dem oroar jag mig inte för av samma anledning. De har andra utmaningar…

    • Esmes mamma 2 augusti, 2012 den 21:14 #

      Jag har så stor åldersskillnad till min syster att jag aldrig tävlat med henne om just nånting, däremot minns jag nog att jag med ett visst styng av avundsjuka tyckte att hon var ungefär det vackraste som fanns i hela världen, när jag var yngre. Vad hon tyckt om mitt utseende har jag ingen aning om, men kanske är vi även hjälpta av att vi inte liknar varann ett dugg, eftersom vi brås på våra (olika) pappor.

      Generellt sett gissar jag att syskon som växer upp tillsammans hittar skäl till viss rivalitet, oavsett vad det nu må handla om. Åtminstone är det vad jag tycker mig uppfatta utifrån de syskon jag mött i mitt liv. Alltid är det något litet eller mindre litet som skaver, om det sen är bättre utseende, bättre karriär eller bättre uppmärksamhet från föräldrarna. Låter kanske deppigt och behöver säkert inte vara någon naturlag, men jag anar att det kan vara svårt att helt komma ifrån.

  5. Lina 2 augusti, 2012 den 23:21 #

    De här tankarna har jag också när det gäller E. Mina föräldrar och deras generation öser gärna komplimanger om kläder och hår och allt vad det kan vara, och förstår inte alls meningen i att lyfta andra egenskaper oftare. ”Hon HAR ju en fin klänning!”, och så blir det dålig stämning för att jag måste ”bråka” så om småsaker.

    Jag har jättesvårt för att förhålla mig till allt,

    det är viktigt för mig men samtidigt är det så trist att folk ofta tar illa upp när det blir diskussion

  6. Lina 2 augusti, 2012 den 23:24 #

    Något blev fel! Det här skulle jag också skriva…

    …diskussioner. Det är så svårt att hitta en bra nivå. Du skriver så bra om det, att som mamma vara den viktigaste kvinnliga förebilden stämmer ju. Verkligen ett viktigt och känsligt ämne.

    • Esmes mamma 3 augusti, 2012 den 12:57 #

      Jomen så är det nog, att det är en generationsskillnad. Det är just en bra nivå och balans man skulle önska. Främlingar kan man ju inte förvänta sig så mycket annat från (hur ska dom veta att Esme är rolig, fantasifull och envis, när dom har betraktat henne i tio sekunder?) men de som känner henne lite bättre får gärna bidra med att kommentera helt andra saker än klänningen.

      I mitt fall har jag dock inte ens försökt att diskutera det, jag har väl någon föreställning om att det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Men jag kan ha fel, det vore inte första gången i så fall.

  7. maria 3 augusti, 2012 den 15:14 #

    Jag tycker det här är så himla intressant! Min dotter är ett par månader yngre än Esme och får också en massa kommentarer och beröm för sin söthet av både morföräldrar och annan släkt och vilt främmande tanter på stan. Och jag är också ambivalent av alla de orsaker du räknar upp ovan. Samtidigt när jag tänker tillbaka på min egen barndom kan jag inte påminna mig att någon någonsin sagt något positivt om min eventuella söthet som barn/ung (det KAN de ju förstås ha gjort, men inte som jag minns …) och jag är inte alls övertygad om att det fått mig att fokusera mer på inre kvaliteter, trots att jag nog fick den sortens beröm och bekräftelse. Barn lär sig oundvikligen att utseende ÄR en sak som omvärlden har åsikter om, och får man inte den bekräftelsen blir det lätt att man som ung istället går runt och tror att man är mycket fulare än man i efterhand inser att man var. Det är en svår fråga!

    • Esmes mamma 3 augusti, 2012 den 22:25 #

      Spännande att höra, Maria! Själv minns jag mycket väl kommentarer kring mitt utseende från ganska tidig ålder, kanske just då för att bland annat min mamma betonade dessa saker. Jag lärde mig tidigt att det är viktigt för en flicka att vara inte bara hel och ren, utan så vacker som möjligt också. Följaktligen ackompanjerades min uppväxt av påståenden som att ”ditt hår är din krona” (därför var jag i många år förbjuden att klippa av det) ”du ska visa dina fina tänder när du ler” (därför ler jag än idag sällan med stängd mun) och ”sträck på dig!” (därför tänker jag flera gånger dagligen på att räta på min rygg).

      Oavsett vilket lär man sig, precis som du säger, säkert att utseendet anses vara viktigt även om ens föräldrar inte betonar det. Men OM även ens föräldrar tjatar om det yttre, så har man liksom ingenstans att hitta inspiration om något annat. Så därför ska jag, trots allt som sitter så hårt i min ryggrad, försöka visa för Esme att hon är fantastisk alldeles oavsett hur hon ser ut. Det är inte där värdet sitter, även om ytan också kan vara rolig att pyssla med.

      • maria 4 augusti, 2012 den 13:51 #

        Ah, men där är vi helt överens!🙂 Jag har inte heller tänkt pageant-drilla mitt barn och det att hon själv skulle sträva efter att vara så söt som möjligt är inget som alls är viktigt för mig (tror jag åtminstone). Jag tycker det är en ganska stor skillnad mellan den typens uppmaningar med förtäckt kritik som du nämner och att inte aktivt försöka undvika bekräftelse i stil med ”vad fin/gullig du är”. Hon får ju (förstås) positiv feedback för annat också: att hon är stark, snäll, hjälpsam, påhittig… Men visst hoppas jag på att söthetstjatet ska klinga av lite tills hon blir större och mer medveten, för ännu är hon såpass liten att det känns som att det kommer helt automatiskt för folk, sådär som att en gullig hundvalp också blir överöst med beröm och hon i sin tur utgår från att det är en självklarhet att folk ler och pratar med henne… Och alldeles särskilt, som Annika nämner ovan, ifall man har fler än ett barn och alla inte råkar vara lika söta, för då blir det nog lätt ganska uppenbart om barnen bemöts olika.

        • Esmes mamma 5 augusti, 2012 den 09:12 #

          Jag tror, precis som du är inne på, att det är svårt att påverka sin omgivning och få dom att dra ner på utseendekommentarer. Men just för att andra är så flitiga med att berätta för min flicka att hon ser trevlig ut, så tänker jag att jag kan censurera en del av mina egna impulser att göra detsamma. Så blir det kanske lite bättre balans på det stora hela. Inte för att det måste vara något hemskt eller dåligt med att ge komplimanger kring ytan, men för att det finns så mycket annat man kan notera hos sitt barn, också. Så tänker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: