Om att sova

5 Aug

Det enda råd min syster trebarnsmamman gav mig inför Esmes födelse, var att inte hetsa över sömnen. Då tänkte jag att jag aldrig skulle vilja ha det så löst och bohemiskt som hon haft det med sina barn (rutiner är inget min syster prioriterar) men sen blev jag ändå flera snäpp slappare än jag innan föreställt mig. Det var helt enkelt som att Esme kom och visade vad hon behövde, och att jag med stor glädje och ganska lite problem fogade mig i hennes ryckiga rytm.

Det har inneburit att Esme först nu i sommar har börjat sova hela nätter i sin egen säng. (Vi hade förvisso en månad innan hennes halvårsdag som hon sov så, men det var alltså en snabbt övergående parentes.) Å andra sidan har vi nu nått därhän utan några större kamper eller krångligheter. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det är skönt att hon på en relativt förutsägbar tid somnar och sedan sover lugnt i spjälsängen, och att det nu känns lite tyngre de nätter hon i alla fall vill komma över till oss. Och visst har det funnits perioder under amning och samsovning som har varit riktigt ansträngande. Men på det stora hela har sömnen inte varit ett överskuggande problem i vår familj.

Med det sagt utgår jag från att alla familjer och situationer är unika. Det jag upptäckte när jag fick Esme var att jag inte alls har ett så stort sömnbehov som jag innan trott, och att min förmåga att sova och somna om lite varsomhelst, lite närsomhelst, är en enorm fördel när man har små barn. (Jag gissar att många upptäcker sig vara funtade helt tvärtom, och då blir det förstås knivigare att skrapa ihop ens ett minimum av sömntimmar på ett dygn.) Dessutom har jag insett att min av naturen ganska låga energinivå är ett plus med bebis i huset. Jag blir inte uttråkad lätt, jag måste inte prestera mycket. Jag kan lite hårddraget sägas vara väldigt nöjd och tillfredsställd med att i flera månader vara parkerad i en soffa med barnet vid bröstet och tv:n framför mig.

Sen är det förstås också så, att det enda jag vet något om är att vara mamma till ett friskt barn som aldrig haft kolik eller andra värre sjukdomar, inte förrän i dagisålder. Esme har inte ens lidit nämnvärt av tandsprickningarna, frånsett kanske den första. Sen har det kommit tänder, ofta tre-fyra stycken åt gången, utan att jag ens anat det förrän något nytt och vitt blänkt till i hennes mun.

Summa summarum tror jag att essensen i min systers råd var något som faktiskt passade mig väldigt väl, och som har gjort de här första två åren lite lättare än de annars kanske skulle ha varit. Sen är det alldeles uppenbart så att rutiner också är fantastiska, och att det har varit en lättnad för varje sådant steg vi tagit tillsammans med Esme. Skulle jag någon gång få fler barn skulle även utrymmet att leva på bebisens villkor vara mindre, eftersom jag alltid kommer att vara även Esmes mamma.

Just därför är jag kanske extra glad att jag fått den här möjligheten med Esme. Jag kommer alltid att med kärlek minnas de timslånga eftermiddagslurar vi njöt av hud mot hud, när hon var bebis. Det är en del av livet som var alldeles ljuvlig att få uppleva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: