Tomheten

12 Aug

Och så var det söndag kväll och jag har gråtande vinkat av mina föräldrar och börjat sätta ihop komihåglistor inför vardagen som börjar redan imorgon. Hela den extralånga sommaren är visst över.

Jag är jätteledsen, precis som jag var dagen före jobbstart för ett år sen, men det är ändå inte lika dramatiskt. Visst kommer jag längta ihjäl mig efter Esme, men nu jobbar jag deltid och kommer att få ha många härliga eftermiddagar och kvällar med henne. (Jag kan inte förstå hur jag skulle klara av att jobba heltid igen som jag gjorde förra hösten, åtminstone inte på ett jobb där heltid betyder att man presterar in i det sista tills klockan slagit 18. Varje dag. Jag ser inget bra med det, det passar inte min hjärna och det lämnar för lite tid till återhämtning och familjeliv. Finge jag bestämma skulle jag aldrig mer jobba efter klockan 17.)

Men dessa avsked är ändå knäckande för mig. Hela mitt liv har handlat om att vinka adjö till någon eller några jag älskar, det är så det har sett ut sen vi lämnade Finland och hela familjen bakom oss. Nu är det bara jag kvar i Sverige och helger som den gångna ifrågasätter jag verkligen varför. Esme älskar sin mummi och mufa nåt så väldigt nu, hon har pratat om dom varje stund de inte varit här, och lyckligt kravlat upp i deras varma famnar varje gång de dykt upp igen. Jag vet att hon kommer att fortsätta fråga efter dom nu när de åkt, och det smärtar att hon inte kan få vara med dom förrän tidigast om några månader igen.

Det är sånt som gör att det är svårare att säga hejdå nu än tidigare, tror jag. Det känns som tiden rinner mellan mina fingrar och jag undrar varför jag låter den handla om så mycket annat än det jag i själ och hjärta känner är viktigt. Samtidigt är det i princip omöjligt att tänka sig till exempel en seriös ompositionering till Finland. Vad skulle vi göra där, hur skulle vi försörja oss, skulle vi ens trivas? Min man kan ju inte ens språket, vilket redan det egentligen gör hela tankeexperimentet orealistiskt.

Så jag sitter här i min råttfälla mellan två länder, fast i att längta och sakna och ta farväl. Det är ju också en jäkla livsstil, medan klockan tickar obönhörligt och de där dagarna som är mitt liv handlar om mestadels helt oviktiga saker. Hej höst, här kommer jag – Deppig 79:a.

6 svar to “Tomheten”

  1. Hanna 12 augusti, 2012 den 20:36 #

    Du måste skriva en bok eller något. Måste.

    • Esmes mamma 12 augusti, 2012 den 22:07 #

      Den här kommentaren kommer jag att leva på länge.

  2. Katarina 13 augusti, 2012 den 17:21 #

    Har läst din blogg en tid nu men aldrig kommenterat förut. Känner igen mig i så mycket av det du berättar om, du skriver så fint också. Jag (och man och två barn) bor också i innerstan, jag har rötter i Finland jag med (har aldrig bott där dock) och så jobbar jag med kommunikation. En sak som jag funderat på är hur du hamnade i pr-branschen och vad som lockade med den? Jobbade du med pr i Finland också? Den har länge varit en dröm för mig! Har dock förstått att det kanske inte alltid är så glamouröst… Som du skriver med långa dagar och så. Jag har jobbat statligt länge och det är ju tryggt och så, men inte alltid så ”utmanande”. Du får gärna svara mig privat om du föredrar det. Tack på förhand och keep up the good work med din blogg!

    /Katarina

  3. Annika 18 augusti, 2012 den 23:37 #

    Visserligen ar jag inte föräldrarna i Fibland, utan ”bara” i Göteborg, och de är relativt unga i förhållande till åldern på sina barnbarn (mamma 65, pappa 73, barnbarnen 10, 8, 6, och 4)…men jag känner ändå igen mig.
    Okej, vi ses väldigt mycket mer ofta än ni gör, men kärleken mellan barnen och morföräldrarna är ibland hjärtslitande. De trivs så bra tillsammans, och de vill vara tillsammans.
    Så – vad göra? Jag/vi vil inte flytta tillbaka till Göteborg, och de vill inte flytta till Stockholm.
    Det är inte lätt, den saken är säker.

    • Esmes mamma 19 augusti, 2012 den 13:05 #

      Nä det finns nog ingen enkel lösning. Kanske känner dina föräldrar annorlunda angående Stockholm när de börjar bli något äldre och lite mer hjälpbehövande? Jag tänker att det ändå är enklare för ett pensionärspar att byta stad, än för en familj med skolbarn.

      Samtidigt måste såna beslut i så fall också tas medan man fortfarande faktiskt orkar genomföra en flytt, både mentalt och fysiskt. Och rätt vad det är har man kanske plötsligt redan passerat det fönstret. För min mammas del är fortfarande omsorgen om morfar den främsta anledningen till att inte ens överväga att flytta till Sverige. Men samtidigt anar jag att den dagen han inte längre finns, finns heller inte energin att byta land ännu en gång.

  4. Lina 19 augusti, 2012 den 15:50 #

    Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver (och du vet att jag håller med Hanna om boken väl?). Vår situation är nog inte alls lika jobbig som er, men känner ändå igen mig. Det skär i hjärtat varje gång vi lämnar västkusten, och jag vet att det är långt kvar tills vi får träffas igen. Precis när E blivit bekväm med alla i familjen, så ska vi åka igen. Men det finns inte att vi flyttar till dem, och de vill inte flytta hit…

    Önskar det fanns någon enkel lösning, men det är nog bara att kämpa på som vi gör, allihop. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: