Dejlige Danmark

Imorgon börjar min månad, för i oktober fyller jag år. Det gör även fina H som är en av mina allra närmaste vänner. Det skiljer fyra dagar mellan våra födelsedagar, precis som det är fyra dagar mellan våra döttrars födelsedagar. Jag gillar den typen av symmetri, tycker om när saker och ting verkar hänga ihop.

Om dagisbacillerna tillåter kommer vi att lämna flickorna här hemma och fira det faktum att vi blir äldre i Köpenhamn. Det blir andra gången som jag tillbringar mer än några timmar från Esme och andra gången som H och jag åker över sundet tillsammans. Fast det är något helt annat att resa utan barn när man har barn, än det var innan. Jag ser  löjligt mycket fram emot alltihopa och föreställer mig att vi på två dagar ska hinna med galna mängder shopping, vin, restaurangmat, prat, vin, sömn, prat och hotellfrukost. På ett ungefär.

Men skulle vi ändå få en lucka kan jag gärna tänka mig att fylla den med något jag inte känner till. Kan inte ni dela med er av era bästa Köpenhamnstips, till mig som knappt kan stan alls?

Näring, schmäring

Om någon till äventyrs känner sig lite bekymrad över Esmes näringsintag, så kan jag trösta med att hon idag har frossat i råa morötter och turkisk yoghurt. Sen har hon hjälpt mig att laga kålgryta så chanserna är stora att hon även äter av den till middag.

Eller så kan man läsa Ronnie Sandahls krönika i ämnet. Han har en poäng, hävdar jag. Eller så är vi bara lata, Ronnie och jag?

Nine years and counting

För övrigt har vi nyligen inlett det tionde året av vår relation. Alltså Esmes pappa och jag. Själva nioårsdagen firade vi kungligt med helfamiljsflunsan, nu fortsätter vi i romantikens tecken genom att spendera några dygn ifrån varandra.

Å andra sidan tog det oss tre år att ens bosätta oss i samma stad – än mindre flytta ihop. Så jag antar att vi egentligen bara kör på ett väl beprövat och vinnande koncept. Lite rutin har man väl att falla tillbaka på, såhär 363 dagar från decenniefesten.

Matmanikern

Medan K:s tvååring dricker majsvatten betar Esme av den ena besattheten efter den andra.

Ena dagen vill hon bara äta nektariner. Nästa är det smörgåsrån som gäller. Den tredje dagen skriker hon sig blå efter russin. Och nu har hon kört två dygn med nyponsoppediet.

Stundtals känner jag mig som en mycket, mycket dålig förälder som inte får mitt barn att äta varierat och näringsrikt, närodlat och vitaminspäckat varje dag. Sen tänker jag att äsch, huvudsaken att hon äter. Dessutom vill jag inte göra maten till en maktkamp, vilket är lätt hänt med en tvååring som är i full färd med att utveckla och uttrycka sin egen (o)vilja. Och just nu blöder såklart mitt mammahjärta för att stackars snufflan är sjuk, så då blir det ännu mer låtgå-mentalitet.

Men det är klart, när till och med blöjan ser ut att vara fylld av nyponsoppa, så känns det som att man kan ta en paus från att bära hem just den produkten till hushållet.

Så kan man i stället roa sig själv med att slå vad om vilket livsmedel som står näst på tur. Kvarg? Plommon? Messmör? Eller kanske knäckebröd? Spänningen är olidlig.

Snäll är kung

Esme och jag hade finbesök från Finland precis, av ingen mindre än Peppe. Om ni tycker att hon verkar trevlig i sin blogg, så är det faktiskt inget emot hur bra hon är i verkligheten.

Det här var bara andra gången jag träffade henne (och det var ett år sedan sist) men på något sätt känns det som att jag känner henne mycket bättre än så. Antagligen har det till viss del med bloggandet att göra, men jag tror att det handlar ännu mer om att en del människor helt enkelt är varma, vänliga och avslappnade. De får sin omgivning att trivas.

Eftersom jag just den här veckan har känt mig lite less på folks allmänna otrevlighet, var det väldigt välgörande att få sitta en stund med Peppe. Dessutom var det en bra påminnelse om att förbaskat smart inte utesluter genuint snäll. Tål att tänkas på, tycker jag.

Hoppfull

Vi har höstens första riktiga sjukstuga. Esme har typ samma helveteshosta som hon drogs med halva våren, hennes pappa har legat däckad med feber och själv kör jag mest på ren vilja genom huvudvärk och halsont. Det är på alla sätt ganska stressande och tråkigt, verkligen baksidan med småbarnslivet.

Men en bra sak har det fört med sig, och det är att vi tagit oss ända till avsnitt tre av The Newsroom. För det är nämligen där det vänder. De första avsnittens totala övertydlighet i manus och skådespeleri ersätts till min stora glädje av ett riktigt tajt och spännande tredje avsnitt. Äntligen känner man igen Aaron Sorkin och den intelligenta pampighet som var hans Vita Huset-signum.

Nu hoppas vi bara att det håller i sig och fortsätter åt rätt håll, för världen behöver en bra serie om journalistik, det tycker jag verkligen.

Premiären

Filmvetardottern var på bio för första gången idag. Hon var mest imponerad av flyersen som var utlagda i lagom höjd för en tvååring, samt ballongerna som ackompanjerade den omstridda affischen.

Att köa till salongen var inte roligt, men att få sitta i mammas knä under filmen var mysigt. Dock vägrade hon att ta av sig jackan, vi fick knappt dra ner dragkedjan.

Under visningen satt hon i princip knäpptyst och tittade storögt, ville inte ropa ut svar till Stellan Skarsgård som de andra (måhända något större) barnen glatt gjorde. Efteråt la hon sig raklång i foajén och kickade och grät en stund, högst obenägen att lämna biografen överhuvudtaget. Sen blev hon ut- och hemburen och mumsade i sig en bulle.

Jag skulle tro att hennes betyg på upplevelsen i sin helhet är en stark trea.

Man blir som man jobbar

I veckan tillbringade jag några timmar med ett par passionerade arkitekter. Arkitektur är så tydligt ett yrke där man kämpar med att förena konstnärsideal med krassa ekonomiska parametrar. Ingen enkel ekvation, som nog förklarar varför min pensionerade arkitektfar har ägnat trettio år av fritid och semestrar åt att göra allt efter eget huvud, på sin egen mark. Där kan ingen okunnig snåljåp begränsa hans visioner, utan varje handsågad planka sitter just exakt så avsiktligt snett som min pappa har bestämt.

Det finns helt enkelt drag hos honom som nog inte hade funnits där, om han hade förblivit möbelsnickare – eller bara tagit över gården och skogen uppe i nordligaste Norrland, efter sina föräldrar. Yrkeslivet formar och förändrar. Undrar vilka drag hos mig som slipas fram i tysthet, utan att jag ens märker det?

Esmes mamma

På väg till förskolan i eftermiddags gick jag djupt försjunken i mina tankar och insåg några steg försent att jag just passerat en av Esmes kompisar med familj. Fast det hade inte barnet missat. ”Kato äiti, Esmen äiti!” hojtade hon sådär lagom högt. Titta mamma, Esmes mamma!

Esmes mamma, indeed.

Ändå går hon inte ens på Esmes avdelning, den tjejen. Ajöss anonymitet, välkommen vara igenkänd av 30 barn med föräldrar. Eller stryk det där med föräldrarna, förresten. Det är bara ungarna som har koll.

Men, de har å andra sidan råkoll.

Min mammas dotter

Jag har världens bästa mamma, kände jag efter ett telefonsamtal ikväll. Fast senast i förrgår tror jag minsann att jag muttrade något om jävlaskitmamma. Sådär är det för mig, har alltid varit, med känslorna för henne. Hon är både det underbaraste och det mest jävla apirriterande som finns.

Hursomhelst funderar jag en del på hur Esmes och min relation egentligen kommer att utvecklas. Jag är ju såhär, innerlig men temperamentsfull. Jag anar att hon kan vara lite likadan. Hon är i alla fall väldigt tydlig med sina gränser, puttar bort mig om jag kommer nära vid oönskade tillfällen och kryper sedan upp i famnen och gosar in sig totalt, när det är det hon vill.

De senaste dagarna har Esme haft ett uppenbart behov av att bråka av sig lite när jag hämtar på dagis. Jag tror att hon fortfarande mest bara är positiv och följsam medan hon är där, så det är nog ett sundhetstecken att hon trilskas när hon känner att hon kan. Men det prövar mitt tålamod och jag märker hur bortskämd jag är med att hon nästan alltid varit smidig. Nu vill hon liksom ingenting, från att lämna avdelningen till att ta på sig skorna till att sätta sig i vagnen. Varje delmoment kräver lirkning och list; idag kom jag på att jag skulle viska för att hon skulle komma ur emotsträvandet. Det funkade.

Jag antar att den typen av situationer är vad mången förståsigpåare skulle kalla för trots. Själv tänker jag att hon mest av allt vill få bestämma lite själv och att det är precis som det ska när man är två år och en månad. Det svåra är väl bara hur jag å min sida ska hantera det. Ibland går det bra, ibland lite sämre – kanske som en lightversion av hur jag hanterar min mamma. Som för övrigt har sagt att det enda riktigt svåra här i livet är relationen till andra människor. Hon är rätt klok på många sätt, min världens bästa skitmamma.