Sånt jag kanske inte älskar hos mig själv

4 Sep

Just nu är det flera bland både vänner och mammabloggfavoriter som skolar in sina älsklingar på förskolor. Erfarenheterna skiljer sig förstås åt, men en sak verkar de ha gemensamt. Och det är ångesten. Ångesten över att skiljas från sitt barn, ångesten över att tappa kontrollen, ångesten över att behöva lita på andra vuxna, som inte är barnets föräldrar.

Och jag tänker att det där är så himla naturligt och förståeligt och rimligt på alla sätt och vis. Det är klart att man känner så, när man inleder den första av väldigt många kommande separationer från den underbara lilla som man först har burit i sin kropp och sen i sina armar tills ungen en dag blev stor nog att börja studsa iväg åt ett annat håll.

Kruxet är bara att när jag tänker tillbaka på vår inskolning i början av året, så kan jag inte minnas att jag hade nån ångest. Alls. Och det handlar inte om att jag inte skulle ha samma kontrollbehov eller allt överväldigande kärlek till mitt barn, som alla andra föräldrar omkring mig. Det handlar heller inte om att jag tillhör dom som med en djup suck av lättnad återvänder till arbetslivet för att de ääääntligen kan låta någon professionell ansvara för det där med att aktivera barnet. Så kände jag inte då, så känner jag inte nu.

Men, hur kunde jag då från första början bara lita på att vi valt en bra förskola, lita på att Esme var mogen, lita på att det skulle gå enkelt att lära sig att vara ifrån varandra hela vardagarna? Hur kommer det sig att jag är den enda jag vet som aldrig har ringt tillbaka till förskolan, ens efter en riktigt tuff lämning, för att säkerställa att Esme har det bra?

Svaret är att jag inte vet riktigt varför. Men det jag anar att det kan handla om, är att jag är ruskigt osentimental och bekväm av mig. Och jag vet inte om jag gillar den kombinationen. Jag vet inte ens om jag är född sån, eller om jag har blivit sådan av ren överlevnadsinstinkt. Men jag gråter inte över spilld mjölk, jag gör inte det. Jag tar och anpassar mig, så snabbt och sömlöst att jag knappt märker det själv. Jag utgår hela tiden från att allt ska ordna sig och så håller jag blicken stint framåt. ”Jahapp, nu är det såhär. Idag lämnar vi Esme på förskolan bland vilt främmande människor och det måste ju bara fungera, för det har vi ju bestämt att det ska göra.” Punkt slut. Inget krångel, inga tveksamheter, bara acceptans. Lite konstigt är det?

7 svar to “Sånt jag kanske inte älskar hos mig själv”

  1. Annika 4 september, 2012 den 22:43 #

    Åh, jag är för trött för att skriva något långt, så jag nöjer mig med att skriva att igenkäningen är total. Alla fyra gångerna jag skolat in. Eller rättare sagt – vi skolat in.

  2. Sara 5 september, 2012 den 07:27 #

    Äsch, inte hade jag sån ångest? Jag hade ju det stora privilegiet att kunna vänta med inskolning tills Véra var över ett år (vanligtvis i Frankrike är det 12 veckor), och jag tyckte att det var både välbehövligt och roligt. Att personalen inte skulle vara kompetent ägnade jag inte en tanke!😉

  3. SivÖ 5 september, 2012 den 11:31 #

    Oj vad jag känner igen mig! Ingen ångest alls över dagis, och jag reagerar likadant med det mesta som händer i mitt liv. Sjukdomar, förändringar på jobbet, förändringar i familjen. Jag kan bryta samman en gång och gråta en kväll, men sen är det bra med det och jag ältar inte saken desto mer. Tänker bara att det mesta ordnar sig, och gör det inte det så får jag väl ta itu med saken senare. Jag tycker det är ganska skönt att vara funtad så här, det besparar mig så många timmar av grubblerier.

  4. Mila 5 september, 2012 den 17:37 #

    Ja men jag är också på pricken likadan! Kollade 4 förskolor noga innan men när vi väl bestämt oss, inga grubblerier, ingen ångest, inga telefonsamtal, konstigt nog inte så mycket längt på dagen. Och jo, jag älskar såklart min lilla kotte över alla annat och jobbar deltid osv för att hon ska ha det bra och kortare dagar. Men är hon på förskolan är jag trygg med det!

  5. fifiskirt 5 september, 2012 den 21:04 #

    Jag önskar att jag var mer osentimental och inte så orolig av mig, för ofta märker jag ju i efterhand att jag har oroat mig i onödan.

  6. Emelie 5 september, 2012 den 21:59 #

    Jag har inte lämnat på förskola än men jag gick nyligen tillbaka till jobbet på 100 procent när min man är pappaledig med vår 10 månaders och jag hade inte några problem med det alls. Många kollegor frågade undrande om jag inte saknar dottern och tycker att det ör jobbigt. Det tycker jag inte. Jag vet att hon har det världsbäst med sin pappa och av någon anledning tror jag inte att jag kommer att tycka att det är jobbigt med förskolan heller om det inte skulle vara så att personalen verkar helt från vettet förstås. Jag förstår att man kan tycka att det är fruktansvärt jobbigt men ska man vara helt krass så tror jag att barnet nog känner av det ganska mycket och känner den lilla att man själv tycker att detta är helt okej så accepterar de det säkert snabbare. Kanske.

  7. Esmes mamma 7 september, 2012 den 22:26 #

    Låter som att det finns fler än jag trodde som känner som jag. Inte för att det ena sättet att reagera är bättre än det andra, men lite skönt är det att inte vara ensam.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: