Sov du lilla vide ung

9 Sep

Esme sover väldigt fint i sin egen säng numera, ja kanske sen några månader tillbaka. Hon vaknar oftast bara en gång per natt och vill då bli lite klappad på, kanske få en napp i handen och så, men det räcker för att hon ska somna om. Men nattandet tar sin lilla tid. Vi har testat att försöka lägga tidigare och lägga senare, men hur vi än gör så tar det minst en halvtimme.

Vissa kvällar gör det mig oerhört frustrerad att hon inte bara somnar, eftersom jag vet att hon är trött och jag själv definitivt är det. Andra kvällar ligger jag ganska nöjd på golvet vid hennes säng, lutar huvudet mot ett gosedjur och har handen mot hennes kind där hon helst vill ha den. Ikväll låg jag sådär och bara lät tankarna vandra, från klädesfunderingar till jobbgrejer och andra vardagligheter. Och så plötsligt var jag i en känsla från väldigt länge sedan, en såndär stund i livet då man skäms ihjäl och känner sig liten och pinsam. Konstigt hur sånt kan poppa upp från ingenstans och kännas påtagligt och jobbigt fast tio år och mer därtill har passerat.

Hursomhelst gjorde det mig lite ledsen att tänka på att Esme också har såna beklämmande stunder framför sig, för att det liksom hör livet till. Och jag låg och funderade på vad jag kan göra för att rusta henne inför det, hur jag kan bidra till att hon inte har alltför ont av andras elakheter och obetänkligheter. Kanske framför allt hur jag ska få henne att förstå att hon aldrig ska sälja sig billigt, inte till någon, oavsett situation.

En del av mig tänker att det nog är en utopi, att alla behöver göra sina misstag och uppleva sina besvikelser, att man inte kan se igenom andras charader förrän man har gått på några minor. En annan del av mig tänker att det nog inte alls måste vara så bara för att det har varit så för mig. Esme kan uppleva något annat, eftersom hon är någon annan. Och med den hoppfulla tanken smög jag ut från sovrummet och lämnade en tryggt sussande liten i sin säng. Min lilla oskyldiga vide ung.

6 svar to “Sov du lilla vide ung”

  1. Lisa 9 september, 2012 den 22:32 #

    Svårt det där. Misstag och motgångar är väl en del av att växa upp. Men de åren då man saknar självdistans och gör dumma grejer är ju ändå rätt härliga. Man får väl ta det dåliga med det bra.

    • Esmes mamma 10 september, 2012 den 06:41 #

      Det finns ju misstag och så finns det misstag. Jag gjorde inget oåterkallelligt dumt men hade ändå förvånansvärt dåligt omdöme i vissa lägen. Det var nog inte så härligt utan mer just…beklämmande. Kanske går alla igenom såna grejer, eller så finns det dom som är rustade med bättre självkänsla än vad jag hade då.

      Jag skulle i alla fall gärna ge Esme lite bättre rustning på den fronten, det borde inte vara omöjligt.

  2. Lisa 10 september, 2012 den 13:02 #

    Jo jag flörstår vad du menar och mkt grejer som var beklämmande har man ju onekligen gjort och själva misstagen är ju inte härliga men den andan man har i den åldern kan ja sakna ibland. Tror att det bästa man kan göra är att försöka ge barnet i fråga så mycket kärlek och trygghet som bara går för de värsta misstagen man gjort gjorde man väl p.g.a. dålig självkänsla.

    • Esmes mamma 10 september, 2012 den 13:12 #

      Exakt så. Kan inte annat än instämma.

  3. E 11 september, 2012 den 13:33 #

    Hög igenkänningsfaktor där!

    • Esmes mamma 13 september, 2012 den 20:47 #

      Ja herregud. Livet, barnet, utmaningarna. Vad gör man, mer än så gott man kan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: