Min mammas dotter

18 Sep

Jag har världens bästa mamma, kände jag efter ett telefonsamtal ikväll. Fast senast i förrgår tror jag minsann att jag muttrade något om jävlaskitmamma. Sådär är det för mig, har alltid varit, med känslorna för henne. Hon är både det underbaraste och det mest jävla apirriterande som finns.

Hursomhelst funderar jag en del på hur Esmes och min relation egentligen kommer att utvecklas. Jag är ju såhär, innerlig men temperamentsfull. Jag anar att hon kan vara lite likadan. Hon är i alla fall väldigt tydlig med sina gränser, puttar bort mig om jag kommer nära vid oönskade tillfällen och kryper sedan upp i famnen och gosar in sig totalt, när det är det hon vill.

De senaste dagarna har Esme haft ett uppenbart behov av att bråka av sig lite när jag hämtar på dagis. Jag tror att hon fortfarande mest bara är positiv och följsam medan hon är där, så det är nog ett sundhetstecken att hon trilskas när hon känner att hon kan. Men det prövar mitt tålamod och jag märker hur bortskämd jag är med att hon nästan alltid varit smidig. Nu vill hon liksom ingenting, från att lämna avdelningen till att ta på sig skorna till att sätta sig i vagnen. Varje delmoment kräver lirkning och list; idag kom jag på att jag skulle viska för att hon skulle komma ur emotsträvandet. Det funkade.

Jag antar att den typen av situationer är vad mången förståsigpåare skulle kalla för trots. Själv tänker jag att hon mest av allt vill få bestämma lite själv och att det är precis som det ska när man är två år och en månad. Det svåra är väl bara hur jag å min sida ska hantera det. Ibland går det bra, ibland lite sämre – kanske som en lightversion av hur jag hanterar min mamma. Som för övrigt har sagt att det enda riktigt svåra här i livet är relationen till andra människor. Hon är rätt klok på många sätt, min världens bästa skitmamma.

2 svar to “Min mammas dotter”

  1. Lisa 18 september, 2012 den 21:38 #

    Det är verkligen så med mammor. Man kan bli galen på mamma men när jag är sjuk eller ledsen vill jag bara till henne. Styrkan och kärleken personifierad.

    • Esmes mamma 19 september, 2012 den 08:07 #

      Ja så är det. Det är intensivt och nära, påfrestande och helt omöjligt att föreställa sig att vara utan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: