Om jag bara blundar tillräckligt hårt.

9 Okt

Ikväll gick det upp för mig att min dementa, hjärtsjuka, diabetesdrabbade och prostatacancerlidande morfar sannolikt inte överlever det här året – kanske inte ens den här månaden. Han är 93 år och egentligen har vi räknat med att han skulle dö ganska länge nu. Vi har pratat om det ur alla möjliga praktiska vinklar, rationellt, realistiskt och resonerande. Det är ju svårt att få det till att det vore en tragedi, han har liksom inte så mycket kvar att leva för; inte ens sig själv har han haft på länge nu.

Men i det förhållningssättet gömmer sig såklart all förnekelse i världen. För det spelar ingen roll att morfar inte längre pratar, att hans kroppsfunktioner ger upp en efter en, att han alldeles uppenbart redan fått ett längre och bättre liv än de flesta människor på den här jorden är ens i närheten av att få.

För han är min morfar. 

Han är en envis och råbarkad gammal skrävlare, hälsofanatiker och livsnjutare, ett självutnämnt universalgeni med barnslig dragning till allt som glimmar. En rasande fantastisk och jobbig, alldeles oefterhärmlig människa från början till slut. Han har älskat mig starkt och självklart varje sekund av mitt liv, imponerat på mig genom hela min barndom och accepterat mig även när han inte har begripit ett jota av vad jag håller på med. Jag förstår så väl varför han gjort sig osams och omöjlig åt höger och vänster, men för mig är han helt oersättlig och omistlig, och därför kan jag inte ens låtsas som att jag greppar vad det är som händer.

Jag blir ju på riktigt till en blöt fläck bara jag gläntar på det som vore att verkligen förstå att världen snart kommer att vara en plats där min morfar inte längre är. Det är, i brist på bättre ord, helt otänkbart. Och ändå är det dit vi har varit på väg i flera års tid.

4 svar to “Om jag bara blundar tillräckligt hårt.”

  1. Lina 9 oktober, 2012 den 22:20 #

    Det finns liksom inga ord som räcker till… Att det är jobbigt är inte ens i närheten av hur det känns att tänka de där tankarna, hur världen ser ut utan en viss människa. Jag ville bara kommentera, för att visa att jag läst och att jag tänker på dig. Kram!

  2. Lisa 10 oktober, 2012 den 12:44 #

    Jag har också haft en sån där morfar och när han dog lämnade han ett enormt tomrum i mitt liv. Men det som är fint nu, när tiden har gjort sitt, är att jag kan ha honom med mig utan att det gör ont. Att jag kan fundera på vad han skulle ha tyckt eller gjort och skrattat åt roliga saker han gjorde. Jag kan också komma på mig själv med att göra samma skojljud till Rut som min farfar gjorde till mig när jag var liten. Det är fint att man har med sig alla man har älskat som inte finns längre på det sättet.

    • Esmes mamma 10 oktober, 2012 den 18:27 #

      Jag har också nedärvda skojgrejer från min morfar som jag kör med Esme. Du har rätt, det är fint.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: