Kriget.

1 Nov

Med morfar dog den sista länken till kriget i vår familj.

Det är förstås omöjligt att förstå hur upplevelserna från fronten formar en ung människa, för resten av dennes liv. Lika omöjligt som det är att förstå hur kriget formade mormor och mamma, som föddes in i det. Men spåren finns alltid där, vittnesmålen om helt andra villkor och utmaningar än de min generation någonsin ens snuddat vid.

Esme är den första i vår familj som kommer att växa upp helt utan morfars krigshistorier, morfars fosterlandskärlek, morfars rysskräck. Det är ju på gott och ont, såklart.

Jag tror inte att hon kommer att märka så mycket av mammas trauman, för de är mer inbakade i hennes personlighet och mer sällan uttalade i sammanhang av matransoner och fallande bomber. Även för mig är det mesta av detta fiktion, hopplöst att verkligen ta in och begripa. Men jag förstod nog ändå en del av krigets dignitet, av morfars stolthet över hans status som krigsveteran. Det var rätt talande att han vid sin 90-årsdag var mest till sig över gratulationskortet från veteranerna. Det var så viktigt för honom att han plockade med det inför sin 91-årsdag också, när han i demensdimman trodde att han skulle fylla jämnt igen.

Därför blir all symbolik också omistlig vid begravningen. Morfar kommer att ha vita och blå blommor på sin kista. Två representanter från veteranerna kommer att närvara vid ceremonin. Vi kommer att avsluta med att spela ”Finlandia”.

Allt sånt där nationalistiskt bjäfs som man kan kosta på sig att fnysa åt som modern svenne. Men aldrig jag, aldrig i det här sammanhanget. Utan det nationalistiska bjäfset vore ju min familjs personliga uppoffringar förgäves.

Det vore outhärdligt.

5 svar to “Kriget.”

  1. Samtal med Gud 2 november, 2012 den 09:23 #

    Och jag tycker att den där stoltheten är fantastisk, tårframkallande. Är det inte snarare så att det är vi – moderna svennar – som tappat något på vägen när vi inte inte kan ställa oss upp och känna äkta stolthet och glädje över det underbara land som vi faktiskt har förmånen att få leva i?

    • Esmes mamma 2 november, 2012 den 13:17 #

      Jo visst ligger det något i det. Svårt kanske, att värdesätta det man tar för givet. Typ frihet och självständighet.

  2. Situationsdiktaren 2 november, 2012 den 12:31 #

    Det hör till mina arbetsuppgifter att arrangera stadens Självständighetsdagsfest och tidigare ingick också veterandagsfirandet i mina arbetsuppgifter. Min morfar och farfar var båda döda då jag föddes, min farfar dog i kriget. Så deras historier har jag aldrig hört. Inte heller kvinnornas historier. För det gjorde antagligen för ont.

    Men just via firandet av speciell veterandagen har samma känslor som du beskriver kommit över mig. Och det sorgliga då det bokstavligen är färre deltagare i festligheterna från år till år. De gamla gubbarna som knappt hålls på benen, och rörs till tårar under talen och musiken. Musiken som i våra unga öron känns allt för sentimental.

    • Esmes mamma 2 november, 2012 den 13:19 #

      Det låter som en fin arbetsuppgift du har.

      Det är ju inte så konstigt att närhetsprincipen spelar in i detta, som i allt annat. Men det är en viktig del av vårt ursprung som åtminstone jag inte helt vill tappa bort, trots att vi kommer längre och längre ifrån själva traumat.

      • Situationsdiktaren 3 november, 2012 den 12:19 #

        Jo det är viktigt att minnas. Även om det är skönt att traumat stegvis försvinner.

        Känns lite tråkigt att en del endast förknippar nationalsången med idrott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: