Archive | februari, 2013

Smärtan

28 Feb

Jag har haft ont i själ och hjärta förr, riktigt ordentligt ont också. Så smärtan i sig är ju inte obekant, det var bara ett tag sedan sist. En bra sak är att jag blir lite ödmjuk av att stå öga mot öga med den här sidan av mig själv igen. Jag hade nog lite övermodigt tänkt att den stora ledsnaden vuxit bort.

Well. Det hade den inte. Den har bara inväntat rätt tid, rätt utrymme.

För det är nog såhär med den här 33-årskrisen, att det är först nu jag börjar bottna i den på allvar. De senaste månaderna har på olika vis handlat om att agera. Nu gör jag ingenting. Nu är jag bara fast i min smärta och mest av allt intresserad av att gråta. Gråta stilla, gråta häftigt, gråta långt, gråta kort. Sen finns ju livet där mellan gråtattackerna, och det kan vara soligt och glatt och väldigt roligt. Esme. Framtiden. Men jag tror att jag måste få vara såhär ledsen också, innan det kan vända på riktigt.

Läste någonstans att människor är så rädda för att känna negativa saker. Det är nog helt sant, vad gör man inte för att slippa just den här typen av smärta? Drogerna och flyktbeteendena är oändliga, hos mig också. Men jag har slutat fly nu. Och jag ska våga vara i smärtan såsom jag vågade när jag var yngre. Det kommer att lätta när jag är klar.

James Blake och jag.

28 Feb

A light exists in spring

27 Feb

Det har varit en besvärlig höst och vinter för mig, på riktigt. Nu när det börjar ljusna där ute gör det nog det för mig också, men helt färdig med det jobbiga är jag inte. Det kommer och går. Vissa perioder i livet är bara svårare än andra och sen Esme blev aningens, aningens större har jag befunnit mig i något slags omvandlingsfas. Vad jag skulle omvandlas till var oklart och helt säker är jag inte än.

Någon som befinner sig i en ständig transformation är förstås Esme, denna fantastiska lilla människa som utvecklas så det rasslar om det. Hon pratar mycket och hela tiden och på bägge språken, hon klär på och av sig själv, hon går på pottan och hon räknar, dansar, sjunger och skojar. Hon är, precis som hon alltid har varit, det mest fantastiska i mitt liv. Det viktigaste för mig är att ge Esme den bästa uppväxt jag kan – jag antar att alla föräldrar tänker så – men att det inte alltid är helt självklart vad det bästa är. Och det bästa kan också kosta i egna uppoffringar, prioriteringar och omvärderingar. Det gör ibland ont att vara förälder, men jag kan inte se något bättre skäl att ha lite ont, än ett älskat barn.

Så ljuset är här nu, ryggen läker ihop och tiden rör sig framåt. Jag önskar mig en lite lugnare fas nu, med långsammare utveckling. Inte för Esme, men väl för mig själv.

A Light exists in Spring
Not present on the Year
At any other period —
When March is scarcely here

A Color stands abroad
On Solitary Fields
That Science cannot overtake
But Human Nature feels.

It waits upon the Lawn,
It shows the furthest Tree
Upon the furthest Slope you know
It almost speaks to you.

Then as Horizons step
Or Noons report away
Without the Formula of sound
It passes and we stay —

A quality of loss
Affecting our Content
As Trade had suddenly encroached
Upon a Sacrament.

Emily Dickinson

April, april

22 Feb

I april börjar jag mitt nya jobb. Några februaridagar och hela mars kvar, alltså. Klart det känns som något av en transportsträcka samtidigt som jag försöker vara i stunden och njuta av det som är. Allt välbekant, saker som bara rullar. Jag gillar ju det där med att vara injobbad och självklar, det gör jag. Men tydligen inte i all evighet ändå.

Fast just nu ligger jag hemma med ryggskott. Esme vill inte åka vagn längre, alls. Däremot vill hon gärna bli buren. Och eftersom det har känts som en ganska trevlig sak att kunna beta av dagishämtningarna på kortare tid än en timme eller två,* så har jag burit. Aj, sa ryggen första veckan. Ajaj, sa den den andra. Och sen Nej inte mer den tredje – där är vi nu.

Så jag bär varken barn eller något annat för närvarande, sitter helst inte heller. Soffjobba blir det, och hoppas på friskare tider alldeles snart igen.

Med vänliga hälsningar,
Tanten

*Som det alltså tar om hon ska promenera.

Sett på tv

11 Feb

Tre serierekommendationer:
Breaking-Bad-Season-5-TV-Show-Movie1. Breaking Bad. Nu har jag sett hela fjärde säsongen, fyfanihelvetessatanvadbra. Ungefär så, den känns som en hopbakad svordom hela säsongen, ett redigt håll käften på alla som tror att dom kan skildra knark och kriminalitet bra, brutalt och (b)roligt. Det kan dom inte, inte om dom inte heter Vince Gilligan.

Girls-Season-22. Girls. Andra säsongen. Jamen ja, så jobbigt och fint det är. Lena Dunham är verkligen ett geni, när hon är som bäst. Och som bäst är hon rätt ofta under den här säsongen.

les-revenants-canal-plus-saison-1-essentiel-series3. Gengångare. Twin Peaks på franska, fast mycket bättre. Obehagligt och vackert, jättebra musik och obönhörligt spännande. Jag måste få veta mer!

Förändring.

9 Feb

Det blev väldigt tydligt för mig mot slutet av förra året att saker och ting måste förändras och det ganska snart. Det är delvis därför jag har tystnat, för att det kräver sitt utrymme att våga och orka förändra och förändras. Jag tror inte att jag vill ömsa skinn på scen, oavsett hur kärleksfull och klok publiken kan vara.

Det har varit välgörande med tystnaden, även om långt ifrån alla knutar är lösta ännu. Vi har ju bara levt 2013 i drygt en månad, men en stor och avgörande förändring i mitt liv är redan bestämd.

Jag ska byta jobb.

Det har ju funnits tusen och en anledningar för mig att låta bli, att stanna kvar i det invanda och alls inte hopplösa. Men sen kom jag en dag till en punkt när inga av de skälen vägde tyngre än längtan efter utveckling. Det finns nog människor som orkar och klarar att utmana sig själva även inom välbekanta ramar, men jag är inte sån. Med åren blir jag bekväm och lat som en gammal huskatt i solsken.

Så jag behöver ruskas om lite för att kunna återuppfinna vem jag är och kan vara. Och nu har jag möjligheten till det.

Vilka övriga förändringar det här året kan tänkas bjuda på, vet jag inte ännu. Men ömsandet fortgår i det tysta, det gör det.