Arkiv | juli, 2013

Mellan 70 och 104

29 Jul

I min almanacka har jag skrivit in att jag fyller 104 i oktober. Jag är inte helt säker på om det är en felskrivning eller ett uttryck för frustration vid tillfället för anteckningen. Ännu osäkrare är jag på varför jag överhuvudtaget noterar min födelsedag, år efter år. Det är ju inte som att jag inte skulle vara medveten om när den infaller ändå.

Hursomhelst. Just hemkommen från en vecka hos mina föräldrar som allt tydligare börjar bli gamla på riktigt, är jag en smula matt. Jag vet inte vad mamma skulle säga om jag hävdade att hon blir mer och mer lik mormor för varje gång vi ses, men jag har uppenbarligen inte uttryckt det för henne än, i varje fall. Det är inte så mycket utseendet (faktiskt inte just det, alls) som sättet att vara. När jag blundar och tänker på mormor så ser jag henne antingen böjd över spisen eller fastnaglad vid köksbordet vid en aldrig sinande patiens. Därför borde det inte vara så överraskande att detta är vad min mammas tid också numera går åt till – matlagning och patiens – även om hon vågat nog även adderat passionerat korsordslösande till sina hobbies.

Men. Det är ändå överraskande, åtminstone detta med kortleken (kunde vara mormors nedärvda med tanke på hur kladdig och skitig den är, men nejdå, detta är ett Viking Line-original från cirka 1991. Mormors dito gjorde reklam för Marianne-godiset och stammade från det glada 80-talet, inget annat) eftersom mamma aldrig ägnade sig åt patiens innan hon började bli gammal på riktigt. Korsordsfanatismen kan ha börjat tidigare, men den har helt klart accelererat efter att hon fyllde 70. Åtminstone kan jag inte minnas att jag någonsin tidigare skulle ha behövt be henne lägga undan pensionärstidningens korsordsbilaga mitt i familjefikat.

Många påstår att ålderdomen är ett slags bakåtvänd barndom och det är väl inte helt knasigt beskrivet. Färdigheterna förfaller i stället för att förkovras, och intresset för det som pågår runtomkring en avtar i stället för att öka. Mina föräldrar har därmed en hel del gemensamt med sitt snart treåriga barnbarn. Den totala och ogenerade självupptagenheten delar de i alla fall. Att Esme stolt pratar om att det just i denna sekund kommer kiss i blöjan när vi väntar bland alla människor vid flygplansgaten, är i grund och botten samma sak som att min pappa dagligdags beskriver sin mages funktioner för alla som olyckligtvis befinner sig inom hörhåll. Det är viktigt detta med hur den egna kroppen fungerar, när man just håller på att lära sig hur allt hänger ihop – eller är på väg att mista det självklara i att det överhuvudtaget fungerar.

Å andra sidan finns det såklart ändlöst många saker att vara tacksam över, när det kommer till mina allra käraste gamlingar på andra sidan havet. Det bjuds på extremt god mat (jo, att hänga över spisen kan faktiskt resultera i just det, åtminstone om det är salig mormor eller min mamma som ägnar sig åt hängandet) oceaner av kärlek till barnbarnet, ljuvligt bastubad vid sjön, bärskog och omvårdnad. Det är ju inte mina föräldrars fel att jag trots allt detta längtar till hur det var när de var kapabla att ge ännu mer. Att se sina föräldrar bli skröpliga och gamla på riktigt är helt enkelt inte alltid så roligt, även om det då och då resulterar i halvkvävt och lite plågat skratt.

Men det måste såklart ändå vara bättre än alternativet, att helt enkelt inte längre få se sina föräldrar alls. Det är jag rätt säker på, jag som ändå borde veta något om saken. Mitt i allt är det ju jag som blir 104 inom kort: för det säger min iPhone, och då måste det vara sant.

Annonser

Att åldras på tv

13 Jul

För övrigt har jag haft en förvirrande tv-vår när jag parallellt följt Linda Cardellini i suveräna Freaks and geeks och likaledes grymma Mad Men. Det har känts smått obegripligt hur en kvinna kan gå från tonåring till 40-taggare på dryga decenniet.

Men så kom jag mig för att googla henne och insåg att hon hela tiden befunnit sig någonstans mittemellan. 1999 var hon redan över 20, alltså på klassiskt Hollywoodmanér några år äldre än sin tonårskaraktär.

Unknown

Och 2013 är hon 38 år, bara något yngre än den mogna grannfrun som Don Draper blir så betagen av.

linda_cardellini_mad_men

Skimrande

12 Jul

Efter vintern som aldrig ville ta slut och våren som krävde så mycket är vi äntligen här. Vid havet, mitt i semestern, i det starka solskenet med barnet som växer sig större för varje dag.

Om exakt en månad fyller Esme tre år. Fantastiskt. Min förra chef sa att barn slutar vara småbarn vid fyra, men för mig känns det som Esme har passerat en gräns redan nu. Kanske inte så mycket till det yttre (blöjavvänjningen är långt ifrån slutförd, napparna det bästa hon vet när hon ska sova, middagssömn är fortsatt en stadig favorit, och så vidare…) som till sättet.

Hon pratar så mycket, instruerar och förklarar. Vet exakt vad var och en ska göra när vi ska leka, växlar obehindrat mellan språken, fixar och trixar. Visar tydligt när hon blir sårad, tycker oerhört synd om sig själv när hon slår sig. Är oupphörligt fascinerad av blåmärken och skråmor både hos sig själv och andra. Är rädd för insekter, men manövrerar branta trappor upp och ner, utan att blinka. Vårdar en mjukisgroda som vi har till låns här på ön, bäddar om den, vaggar den, pussar på den vid sitt bröst. Kryper upp i våra famnar och berättar att vi är HENNES föräldrar, och ingen annans.

Jag älskar den här sommaren nästan lika hett som jag älskar min Esme.

IMG_0274 - version 2

Top of the Lake

11 Jul

Tui Mitcham är tolv år gammal och gravid i femte månaden när hon försvinner spårlöst ut i den Nya Zeeländska urskogen. Det är upptakten till min senaste tv-förälskelse, Jane Campions miniserie Top of the Lake.

Det är så tonsäkert och renodlat att allt som skulle kunna tippa över till det fåniga och klyschiga (Holly Hunters med-öppna-ögon-sovande sektledarhippie, den österrikiske pedofilen med barnkammarkällaren, den kvinnliga polisen som blir som besatt av att hitta Tui och som, minsann, själv i ungdomen varit utsatt för sexuella övergrepp) fungerar även när logiken säger att det inte borde det. Jag liksom bara älskar den här serien och vill hela tiden veta mer om de konstiga invånarna i den mardrömslika hålan vid det vidunderliga vattnet.

4bef9107004d68e18745d6ed94390972Lite är det även som en köttigare kusin till franska Les Revenants, fast utan det stundtals störande övernaturliga. I Top of the Lake är naturen också i och för sig överjordiskt vacker och sagolik, men människornas inneboende ondska och djävulskap räcker alldeles tillräckligt för att skrämma och förvilla. Det behövs liksom inga gengångare när hälften av de levande är så knäppa som de är.

Såklart finns också ett tydligt släktskap med Twin Peaks, the mother of all weirdness. Men Jane Campion har sitt eget självklara universum och det som lånas från David Lynch, det lånas med finess.

Så är tyvärr inte fallet med en annan Twin Peaks-ättling, det danska Brottet, som hyllats till höger och vänster och även gjorts i en amerikansk version. Jag har bara sett de första två-tre avsnitten men tror inte att det blir mer för mig, bland annat för att det ogenerade kopierandet från Twin Peaks retar för mycket. Vill jag bli berörd av hur en kvinna via telefon får besked om att hennes enda dotter har hittats mördad, så går jag liksom hellre till ursprungskällan. Scenen där Laura Palmers mamma bryter ihop i köket är ju på alla sätt hemsk och genialisk: det finns ingen dansk i världen som kan yla för att överrösta smärtan i det.

images