Mellan 70 och 104

29 Jul

I min almanacka har jag skrivit in att jag fyller 104 i oktober. Jag är inte helt säker på om det är en felskrivning eller ett uttryck för frustration vid tillfället för anteckningen. Ännu osäkrare är jag på varför jag överhuvudtaget noterar min födelsedag, år efter år. Det är ju inte som att jag inte skulle vara medveten om när den infaller ändå.

Hursomhelst. Just hemkommen från en vecka hos mina föräldrar som allt tydligare börjar bli gamla på riktigt, är jag en smula matt. Jag vet inte vad mamma skulle säga om jag hävdade att hon blir mer och mer lik mormor för varje gång vi ses, men jag har uppenbarligen inte uttryckt det för henne än, i varje fall. Det är inte så mycket utseendet (faktiskt inte just det, alls) som sättet att vara. När jag blundar och tänker på mormor så ser jag henne antingen böjd över spisen eller fastnaglad vid köksbordet vid en aldrig sinande patiens. Därför borde det inte vara så överraskande att detta är vad min mammas tid också numera går åt till – matlagning och patiens – även om hon vågat nog även adderat passionerat korsordslösande till sina hobbies.

Men. Det är ändå överraskande, åtminstone detta med kortleken (kunde vara mormors nedärvda med tanke på hur kladdig och skitig den är, men nejdå, detta är ett Viking Line-original från cirka 1991. Mormors dito gjorde reklam för Marianne-godiset och stammade från det glada 80-talet, inget annat) eftersom mamma aldrig ägnade sig åt patiens innan hon började bli gammal på riktigt. Korsordsfanatismen kan ha börjat tidigare, men den har helt klart accelererat efter att hon fyllde 70. Åtminstone kan jag inte minnas att jag någonsin tidigare skulle ha behövt be henne lägga undan pensionärstidningens korsordsbilaga mitt i familjefikat.

Många påstår att ålderdomen är ett slags bakåtvänd barndom och det är väl inte helt knasigt beskrivet. Färdigheterna förfaller i stället för att förkovras, och intresset för det som pågår runtomkring en avtar i stället för att öka. Mina föräldrar har därmed en hel del gemensamt med sitt snart treåriga barnbarn. Den totala och ogenerade självupptagenheten delar de i alla fall. Att Esme stolt pratar om att det just i denna sekund kommer kiss i blöjan när vi väntar bland alla människor vid flygplansgaten, är i grund och botten samma sak som att min pappa dagligdags beskriver sin mages funktioner för alla som olyckligtvis befinner sig inom hörhåll. Det är viktigt detta med hur den egna kroppen fungerar, när man just håller på att lära sig hur allt hänger ihop – eller är på väg att mista det självklara i att det överhuvudtaget fungerar.

Å andra sidan finns det såklart ändlöst många saker att vara tacksam över, när det kommer till mina allra käraste gamlingar på andra sidan havet. Det bjuds på extremt god mat (jo, att hänga över spisen kan faktiskt resultera i just det, åtminstone om det är salig mormor eller min mamma som ägnar sig åt hängandet) oceaner av kärlek till barnbarnet, ljuvligt bastubad vid sjön, bärskog och omvårdnad. Det är ju inte mina föräldrars fel att jag trots allt detta längtar till hur det var när de var kapabla att ge ännu mer. Att se sina föräldrar bli skröpliga och gamla på riktigt är helt enkelt inte alltid så roligt, även om det då och då resulterar i halvkvävt och lite plågat skratt.

Men det måste såklart ändå vara bättre än alternativet, att helt enkelt inte längre få se sina föräldrar alls. Det är jag rätt säker på, jag som ändå borde veta något om saken. Mitt i allt är det ju jag som blir 104 inom kort: för det säger min iPhone, och då måste det vara sant.

2 svar to “Mellan 70 och 104”

  1. s 30 juli, 2013 den 12:46 #

    vilka årtal är dina föräldrar födda? gillar generellt sett gamla människor, men det är ju en annan sak med föräldrarna.

    • Esmes mamma 30 juli, 2013 den 12:54 #

      De är födda 1940 respektive 1935. Inte urgamla men båda i ganska dålig form även för sin ålder. Inga dekadenta mappies direkt.

      Det finns fina saker med att åldras, såsom livsvisdom och (för vissa) minskad begagsjuka. Men åldras man med mycket fysisk smärta och tilltagande begränsningar så blir man nog tröttare och därmed också mindre vital. Min mamma har haft svår artros i 20 år så det kanske inte är så konstigt att hon nu helst bara sitter stilla vid sina korsord. Men ledsamt är det, ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: