Rädslan.

4 Jan

Jag var hos min frisör idag. Vi har känt varandra i närmare ett decennium nu, så när hon lät lite förvånad över att mitt hår var i så ovanligt bra skick – jag klipper mig i snitt en gång per halvår – sa jag att vi nog har hormonerna att tacka för det. Efter lite tjoande och hurrande gick hon rakt på pudelns kärna och frågade hur jag känner inför förlossningen.

Och ja, den är ju en bit bort. Men ändå ett ofrånkomligt faktum. Varken jag eller min frisör har några Blondinbella-förlossningar bakom oss, så frågan är högst berättigad. Med Esme var det väl kort sammanfattat så att det passade mig mycket bra att vara gravid och postgravid, medan dygnet mellan dessa två tillstånd var rätt vidrigt. Inte hela tiden och inte värre än att jag klarade det, men ändock.

Direkt efter förlossningen konstaterade jag att om det skulle bli fler gånger, fick det bli med kejsarsnitt. Så känner jag inte nu. Jag vet ju hur bra jag mådde efteråt, hur fint och snabbt min kropp återhämtade sig. Dessutom har jag goda skäl att inte lita blint på att kejsarsnitt är komplikationsfria – min egen mamma var nära att stryka med i sviterna av det förvisso medicinskt berättigade och duktigt planerade snittet när jag kom till världen.

Så nej, inget snitt om katten själv får välja. Men gärna en enklare förlossning. Typ…snabbare. Och mindre utmattande. Men jag hyser inga illusioner om att det är något annat än ett mycket hårt jobb att föda barn. Jag har heller inte ett psyke som svarar sådär mirakulöst bra på målbilder och andningsövningar. Been there, failed on that. Inte heller kan jag ens med andra-förlossningen-halva-tiden-regeln förvänta mig någon supersnabb historia.

Så en del av de kommande månaderna skulle jag vilja ägna mig åt att lista ut vad det är för slags psyke jag har, då. Det finns såklart ledtrådar. Men jag behöver ha mer i den berömda verktygslådan innan jag känner mig redo. Nåt slags strategi, nån slags idé om vad man tar till för att slippa den totala paniken. Helt enkelt hur en sån som jag kan överlista smärtan. För det finns ju bevisligen dom som påstår att det går?

6 svar to “Rädslan.”

  1. sara 4 januari, 2014 den 22:36 #

    Så roligt, så fantastiskt med ett till barn. Och förlossningar, ja. För mig var det så oerhört läkande att uppleva en drömförlossning efter en mardröms-dito. Jag var så skräckslagen i tankarna och tänkte att ”jag klarar inte det där en gång till”. Men min andra förlossning fick på en och en halv timme. Så lätt, i jämförelse. Och det var så läkande och fantastiskt, i synnerhet som jag tenderade att se den första förlossningen lite som ett personligt misslyckande, att jag var så himla usel på att föda barn. Andra gången kunde jag.😉

    • Esmes mamma 4 januari, 2014 den 22:53 #

      Ja det är väldigt roligt och spännande på alla sätt!

      Förstår även att det måste varit härligt att få en drömförlossning andra gången! För visst kan man känna sig lite misslyckad när det visade sig att man inte var sådär urstark och uthållig som man kanske hade intalat sig att man skulle vara.

      Jag skulle såklart också vilja få uppleva en riktigt bra förlossning, men kan inte utgå från att det blir så. Snarare tänker jag att det faktum att jag förra gången trodde att det skulle gå ganska smidigt bidrog till att jag var relativt oförberedd när det väl satte igång och inte alls var enkelt. Så den här gången är min plan att rusta för krig.😉

  2. sara 5 januari, 2014 den 08:23 #

    Det där hör säkert till. Min attityd inför första: Helt naturligt, inga droger, jag är ej smärtkänslig, hur tufft kan det vara? Och inför andra beredde jag mig faktiskt på att dö, vilket väl bidrog till att det kändes så förvånande lätt, haha.

    • Esmes mamma 19 januari, 2014 den 08:50 #

      Jo vet man mer om vad man har framför sig så är det kanske lättare att hantera det. Om det skulle gå väldigt mycket fortare underlättar nog det en del också. Men vi får se, det blir ju vad det blir i slutändan ändå.

  3. Melli 16 januari, 2014 den 17:14 #

    Första-Pang rakt på sak med sätt-igång-pillren. Helvetet (om än kort). Andra- Satte långsamt igång, hann hitta en inre frid och andades inuti min bubbla. Också denna gång gick det fort och hann just få epiduralen innan jag sku krysta (alltså helt i onödan). Tredje- Långsamt igång igen och så gick fortet väldigt fort, ja så fort att det inte hann pratas om bedövningar då huvudet redan var på väg ut då de insåg att det verkligen var igång..

    Så ja. Det kan vara bra att vara realist, men endå inuti lita på att det kommer att gå riktigt bra. Du har klarat det förr, det går bra igen!🙂 Andra gången kommer ofta inte paniken, man vet vad som händer och är förberädd.

    • Esmes mamma 19 januari, 2014 den 08:48 #

      Jag hoppas att du har rätt. Är inte så säker på att inte smärtan skulle kunna göra mig panikslagen igen, och är också orolig för att det ska bli utdraget även den här gången (även om det ju ”ska” gå fortare andra gången). Just att det tog tid bidrog ju till att mina krafter sinade betänkligt vilket gjorde slutet till en kamp som jag helst aldrig återupplever. Men så länge allt slutar bra är det förstås huvudsaken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: