Esme då?

15 Mar

Jag minns att jag tyckte att Alex Schulmans resonemang om att sluta blogga om dottern Charlie när hon fyllt ett år var lite fånigt. Han menade på att hon först då blev ett barn på riktigt, jämfört med att tidigare ha varit en anonym bebis. Alltså ville han inte lämna ut henne genom att blogga om hennes utveckling mer. Jag tänkte att det ju finns tusen och ett sätt att skriva om sitt barn, som inte alls behöver bli särskilt privat eller naket.

Men, nu märker jag att jag drar mig för att blogga så öppenhjärtigt om Esme som jag kanske tidigare har gjort.

Hon är drygt tre och ett halvt år och sannerligen sin egen underbara lilla person. På olika sätt blir det tydligare för varje dag att hon har sina tankar och känslor och funderingar kring livet, relationerna och reaktionerna. Det är nog inget jag vill fläka ut över internet – även om jag är högst medveten om att väldigt få ens läser den här bloggen numera.

Så jag tror jag nöjer mig för nu med att konstatera att hon mår bra. Hon utvecklas som hon ska. Hon väntar ivrigt på sitt syskon och hon processar mycket kring att vara liten versus stor. Hon är överlag lugn till sitt sätt men hon har ärvt mitt temperament som emellanåt braskar till ordentligt. Hon är väldigt älskvärd och väldigt kärleksfull, ömsint och kramgo. Samtidigt med mycket integritet och en envis ådra som jag tror kommer att hjälpa henne genom livet.

Ibland tänker jag att det kommer att bli riktigt nyttigt och bra för henne att behöva konkurrera med ett syskon. Andra gånger skär det brutalt i hjärtat när jag föreställer mig att jag snart inte längre kan ge henne mitt allt. Vi är i alla fall på ett bra ställe hon och jag, och jag gläder mig åt att hon fick bli just såhär stor innan det blev dags för ett syskon. Kanske inte bara för hennes skull, utan också för min egen. Den här tiden kommer ju aldrig åter, när det är bara hon och jag och hennes pappa. Det är bitterljuvt, och ändå precis som det ska.

P1000092 - version 2

3 svar to “Esme då?”

  1. Samtal med Gud 23 mars, 2014 den 14:06 #

    Jag är så oändligt glad över att jag fick två, att se när de leker tillsammans och omtänksamheten för varandra trots att de då och då ryker ihop och att det finns en avundsjuka. I stunder funderade jag mycket på varför vi skaffade två när vi ändå kom att separera men styrkan i att de alltid har varandra i byten mellan mamma- och pappaveckor är oslagbart. Kram K

  2. Lene 10 april, 2014 den 15:23 #

    Men ÅH hvor godet det var å lese dette! Jeg har en liten på snart to år, og ”alle” sier at hun må få et søsken til neste år, når hun blir tre. Det ”passer ikke” (…) så bra jobbmessig akkurat nå (ja jeg vet at man ikke skal tenke sånn.), så å høre hvordan du tenker på det var helt i blinken! Takk! Og hei igjen, jeg har vært her før men trodde du hadde lagt ned. Nå er jeg her igjen🙂

    • Esmes mamma 10 april, 2014 den 17:51 #

      Jag har läst att 3-4 års åldersskillnad ska vara det idealiska, för att det första barnet då hinner en bit i sin individualiseringsprocess innan nästa kommer och snor uppmärksamheten. Men jag tror att det mest av allt handlar om vad som passar vilken familj bäst. Sen har jag en närmare relation med min 18 år äldre syster än hon i sin tur har med sin 2 år yngre bror, så mycket hänger ju senare i livet på personlighet och kemi också, inte bara åldersskillnad syskonen emellan alltså.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: