Sara.

31 Aug

Vi gick i samma skola från sexan till studenten. Där i början av gymnasiet i samma klass. Då var vi kära i samma kille och han kär i oss båda. Fast det var hennes pojkvän han var, och henne han också valde.

Sara var inte alls som jag, fast ändå lite. Jag ville vara bäst på att skriva, men en gång var det hennes uppsats svenskläraren läste upp för klassen. Jag minns att jag blev förvånad, och säkert lite förargad. Hon kunde väl hålla sig till rökrutan och sina tatuerade äldre kompisar, inte konkurrera med mig på mitt territorium.

Ändå var hon ju schysst, det visste jag nog efter det där med killen. Jag tror att jag egentligen förstod att hon var mer än den styvnackade ytan, precis som vi andra. Tonåren är en jävla skittid, om nu någon trodde nåt annat.

Men det kom andra tider och vi fann varann på Facebook igen, jag minns inte riktigt när. Men jag var nog den som skickade iväg en kompisförfrågan, trots allt. På grund av allt. Vissa människor blir aldrig riktigt vemsomhelst för en. Sara var en sådan för mig.

Nu var hon rätt harmonisk vad det verkade, med man och barn och ordnat jobb. Ett vanligt liv, ett bra liv, vill jag tro.

I våras kom det fram att vi väntade syskon till våra döttrar. Sara visste att hon bar på en lillebror, jag visste att Esme önskade att jag gjorde detsamma.

Levi föddes samma dag som Saras son var beräknad. Han tog lite längre tid på sig, men: ”Levi värmer upp stället åt honom!”, peppade jag på Facebook.

Och varmt blev det, herregud vilken hetta. Och Sara led i värmen, med sin stora mage. Otålig, frustrerad, som bara en gravid på övertid kan vara.

Men till slut kom han, den efterlängtade välskapta pojken. Stor var han, över fem kilo tung, och jättesöt av bilderna att döma.

Sara hade svårt att hitta ett namn till sin son, smakade på än det ena, än det andra. Till sist stämde det och hon kunde publicera det på Facebook. Han skulle heta Vilmer, den stora söta bebin.

Sen gick det inte mer än en vecka, vad jag minns. Jag har inte klarat av att scrolla bakåt i hennes Facebook-flöde för att säkert tidsbestämma. Jag försökte en gång, men bröt ihop vid bilderna från Vilmers 4-veckorsdag. För att inte tala om syskonbilderna med storasyster.

För sen gick det inte mer än en vecka. Sen tog allting slut. Någon tog ett felbeslut, mitt på blanka dagen. Sara och Vilmer hamnade under en lastbil.

——

Jag kommer alltid att bära med mig detta, det kommer för alltid att färga mig. Hur obönhörligt livet är, kanske allra mest när det plötsligt tar slut. Det finns en familj, inte så olik min egen, där inget längre är som det ska. För mamma och lillebror kommer inte hem igen och hur ska man vänja sig något sådant?

På Saras Facebook-vägg står nu hjärtan på rad, från chockade vänner och bekanta. Men inte från mig, det är som att jag inte kan, inte vill, stjäla plats från dom vars sorg är större. Men här på min egen sida kan jag skriva, försöka sammanfatta det som egentligen inte kan sammanfattas.

För vad är en människa, som inte längre är? Jag vet: hon är en känsla. Känslan av Sara, känslan av Vilmer.

Människor som fanns och som därför alltid kommer att finnas.

8 svar to “Sara.”

  1. Lina 1 september, 2014 den 16:20 #

    Det är så tragiskt och fruktansvärt att det knappt går att tänka på… Vet inte vad jag ska skriva, men kände bara att jag ville visa att jag läst och blev otroligt påverkad av din text, och det som hänt.

    • Esmes mamma 2 september, 2014 den 10:14 #

      Tack söta Lina. Det är omöjligt att greppa. Kram.

  2. Moa 4 september, 2014 den 06:19 #

    Men fy vad vidrigt hemskt och tragiskt. Åh storasyskonet, det är helt omöjligt att ta in

    • Esmes mamma 10 september, 2014 den 12:38 #

      Ja, omöjligt är det. Det är för hemskt liksom.

  3. Johanna 16 september, 2014 den 10:05 #

    Jag vet inte heller vad jag ska skriva. Hur konstigt det än låter, började jag grina när jag läste din text. Det är ofattbart och hemskt och jag är tacksam för att min familj är frisk och hel!

    • Esmes mamma 16 september, 2014 den 14:16 #

      Jag tycker inte att det är så konstigt att man blir berörd, särskilt inte om man befinner sig i någorlunda samma livsfas som Sara. Det är en tragedi, men såna inträffar gudskelov inte alltför ofta.

  4. Mia H 16 september, 2014 den 20:49 #

    Hej! Jag trillade in här via en länk på en annan blog och började läsa. Och så läste jag om Sara och så plötsligt förstod jag att det var Sara du skrev om. Sara som jag också kände. Inte nära, men ändå. Livet är så obegripligt ibland och så oerhört skört. De senaste veckorna har jag försökt ta vara på stunderna med barnen i ren tacksamhet till livet till minne av Sara på något sätt.

    • Esmes mamma 16 september, 2014 den 21:06 #

      Hej Mia. Jag tror att det är det enda goda som kan komma ur något sånt här, att vi som är kvar verkligen tar tillvara på livet. Det går ju inte att vara en helig carpe diem-person jämt och ständigt, men kanske lite oftare än innan? Bara välja bort en del av det onödiga bruset och lystra till det som egentligen är viktigt. Det borde gå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: