Arkiv | 30 saker om mig RSS feed for this section

Dag 20 – Den här månaden

6 Dec

Upp och ner har det varit. Nerbitarna blir jag inte glad av att lista, inte heller du av att läsa, så vi håller oss till det som varit bra de senaste veckorna. Nämligen att:

  • Esme lutar mer och mer åt att sova hela nätterna. Jag har ju hävdat att det gått rätt bra att hanka sig fram på upphackad sömn, men nu när jag fått smak på åttatimmarsvarianten inser jag att den varit saknad…
  • Det visst går att elda i vår vackra öppna spis anno 1926. Förra vintern blev det socutlägerfeeling i hela lägenheten när röklukten gjorde sitt i ett par veckor efter första och enda brasan. I år är vi skickligare och njuter utan stank.
  • Jag bokstavligen älskade Masterchef Australia, så till den milda grad att jag grät när finalen sändes och fortfarande tänker med saknad i bröstet på fina nervösa Julie och han bistra domarkillen som inte alls var bister när allt kom till kritan.
  • Det mot förmodan gick att trycka in mjölkbrösten i supervarma Tiger-jackan så att jag slapp hetsköpa en ny bara för den sakens skull.
  • Jag blev tvungen att avboka min efterlängtade frisörtid bara för att begåvas med flera komplimanger för mitt extralånga hår. Jag kanske aldrig mer ska klippa mig?

 

Dag 19 – Detta ångrar jag

5 Dec

Jag är inte så mycket för ånger. Inte för att jag inte har saker att ångra, utan för att det är så poänglöst. Jag vill gärna tro att val görs och beslut tas av en anledning, utifrån den kunskap om sig själv och livet man har där och då. Dessutom kan man göra om och göra rätt i de flesta fall.

Men det finns en sak jag verkligen ångrar och inte kan korrigera med mindre än en tidsmaskin.

När jag gick i gymnasiet hade jag ju den där smått hopplösa första killen som jag berättat om. För hans skull gav jag upp rätt mycket, för att jag var så övertygad om att han var den jag skulle leva med resten av mitt liv – lite oavsett att inte ens nuet var så mycket att hänga i julgran. Mina föräldrar som såg vår relation i ett klarare ljus än jag, tänkte att lite avstånd vore en bra idé. Så dom ville bjuda mig på ett utbytesår i USA.

Jag tyckte inte att USA verkade så kul då, när jag var sjutton år. Kanske mest för att jag var livrädd inför tanken på att bo hos en främmande familj i ett främmande land och gå i en främmande skola. Men det som gjorde att jag aldrig ens vågade tänka längre än mina rädslor räckte, var såklart pojkvännen, den stora kärleken. Nånstans inom mig visste jag ju att han inte skulle vänta i ett år på mig. Och, med den omogna, oerfarna och osäkra flickans logik, var ju det anledning nog att stanna hemma.

Damn, vad jag ångrar det.

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

4 Dec

Jag skulle fylla 25 och andra pratade om ålderskris. Nån sån kände inte jag av, utan ville fira kvartsseklet med besked. Det blev en hemmafest med vännerna, en tårta jag fortfarande är rätt stolt över att ha bakat, och floder av alkohol.

I backspegeln vet jag att den kvällen var en avslutande kulmen, en slags sprakande final. För det hände faktiskt nåt efter 25: en efter en lämnade vi stan för att börja jobba, så även jag.

Men den där oktoberkvällen 2004 var vi fortfarande glada, flirtiga och obekymrade (nåja) studenter. Jag skämdes bort med ohämmad uppmärksamhet, underbara presenter och ett allmänt lyckorus. Vi blandade konstiga drinkar, folk rökte på balkongen, min kille slocknade i sängen. Sent inpå natten dansade vi bokstavligen på borden, jag tror det var The Tough Alliance som var the shit just då. Jag minns till och med vad jag hade på mig; en Jenny Hellström-dröm med vita små prickar på svart botten och rosa detaljer.

Det har bara gått sex år sen den kvällen, men det var ett annat liv.

Dag 17 – Mitt favoritminne

2 Dec

Jag har tänkt mig blå över den här rubriken. Jag har så många minnen, så tydliga och känslostarka. Och väldigt många av dom är fantastiska, roliga, rörande, kärleksfulla, vackra, oförglömliga. Jag har alltid haft lätt för att minnas, understött av dagboksanteckningar som jag roat mig med sen min åttonde födelsedag. Man skulle nästan kunna säga att jag är en minnesjunkie. Jag är sentimental, nostalgisk, samlar och putsar och vårdar mina minnen som de käraste skatter jag har. Ibland tänker jag att jag är mina minnen.

Paradoxalt nog har jag gift mig med en man som just inte minns nånting alls, inte kan placera händelser i något annat än igår eller imorgon, och som stirrar oförstående på mig om jag börjar fråga saker om vad hans lärare i grundskolan hette eller hur många somrar hans familj egentligen var ute med den där båten. Ibland tänker jag att vi kanske hittat varandra för att det ska bli lite jämvikt; jag kan hjälpa honom med berättelsen om hans liv och han kan hjälpa mig att vårda nuet lika bra som jag vårdar det förgångna.

Men utifrån den jag är, utifrån den relation jag har till mina minnen, kan jag omöjligt välja ut ett enda. Dom är mina favoriter allihopa, dom goda och fina minnena, dom som får mig att älska mitt liv och min historia. Det kanske ärligaste jag kan säga är därför att den här rubriken, det här om mitt favoritminne, fick mig att tänka igenom ett helt pärlband av betydelsefulla ögonblick.

Jag är så glad att jag bär dom med mig.

Dag 16 – Min första kyss

30 Nov

Han hette David, var blond (vad annars?) och gick i min parallellklass på högstadiet. Jag hade haft ögonen på honom sen sjuan, och när vi närmade oss julen i åttan började det hända saker. Nu ska man veta att David inte var någon fager kille, utan finnig och målbrottig och ganska fånig. Men, han var lång. Och jag som länge lidit av att vara längst i stan (eller åtminstone längst i klassen) såg bara dom killar som kommit tidigt i puberteten. Hösten i åttan var dom fortfarande bara två: blonda David och mörka Erik  – Erik blev jag kär i efter jul.

Jag vet inte riktigt hur det kom sig men en vinterkväll var David hemma hos mig, i mitt flickrum. Det var väl något av en date. Som mest gick ut på att komma fysiskt och fumligt nära, fort. Jag hade fantiserat mycket om det här med att kyssas, med tungor och allt, och känt mig ganska misslyckad som fortfarande vid fjorton år fyllda (hallå!) var okysst. Men nu äntligen skulle det ske.

Och som det skedde! Jag hade dock inte riktigt förberett mig på att det skulle vara så…våldsamt. Det var tusen tänder mot mina läppar, en hård och bestämd tunga mot mitt svalg. Men David var ju erfaren, hade redan kysst många tjejer, så jag blundade och hängde med så gott det gick. Han mosade ivrigt på, tackade för sig och smet hem. Kvar stod jag vid badrumsspegeln och betraktade högtidligt mitt ansikte. Blossande kinder, blodröda läppar. Nykysst, inte längre någon oskyldig flicka.

Nästa morgon vaknade jag med en konstig liksom bortdomnad känsla i trakterna kring munnen. Masade mig upp och fram till den där spegeln igen. Och där fanns Davids bokmärke, beviset på att det där hetsiga verkligen hänt. En fläskläpp av guds nåde, helt sinnessjukt stor.

Det var inte så många som trodde på mig i skolan när jag berättade att misshandeln i själva verket var mitt första hångel. Och det dröjde faktiskt ganska länge innan jag vågade mig på det där med kyssar igen. Och David, han var  ju överhuvudtaget inte intresserad av mig mer. Vilket man väl får säga var en himla tur det, med lite perspektiv på saken.

Dag 15 – Mina drömmar

29 Nov

Men hjälp.

Mina drömmar, alltså. Dom jag har nattetid är ju pinsamt prosaiska. Inatt gav jag julklappar till mina syskonbarn och letade efter bloggvännen Kristina. Ingen spännande symbolik där inte. Men mina drömmar i ett större perspektiv, dom som handlar om livet, har ju i ganska hög grad förverkligats de senaste åren.

Jag har ju liksom bildat familj. Det har varit min inte så orginella dröm länge, länge. En höstdag bara någon månad in i relationen med Esmes pappa gick jag ut och handlade och kände mig så in i bängen harmonisk och härlig. Tänkte att om jag bara är bra nog nu, om jag bara låter bli att tabba mig, så är det här mannen jag kommer att gifta mig och få barn med. Sen tabbade jag mig såklart ungefär hundra gånger om, och var stundtals inte ett dugg värd honom. Förmodligen kan man säga samma sak om honom.

Han blev min man ändå, nånstans i den där sörjan av projektioner, förhoppningar, besvikelser, omständigheter och erfarenheter som utgör en lång kärleksrelation. Och som kronan på verket kom Esme, den fantastiska sprattlande lilla människan som landade på mitt bröst för bara några månader sedan och därefter liksom har gjort sig hemmastadd där. Och jag vet ju att drömmen om Esme kommer att fortsätta resten av mitt liv, drömmen att få se henne utvecklas, växa, förändras, ta form.

Men sen finns det väl andra drömmar, som handlar mer eller kanske enbart om mig. Som drömmen om att hitta ett jobb som jag verkligen älskar och tror på. Där jag inte hamnar i ett halvcyniskt avståndstagande, där det inte känns som att jag låtsas min roll. Jag har ju närmat mig, jag får faktiskt betalt för att skriva nu. Men jag är inte i hamn; inte ett dugg skönlitterär och ärligt talat inte ens särskilt utmanad som skribent. Så antingen får jag hitta mig en arbetsplats där någon kan tvinga mig att bli skickligare, där jag kan behöva jobba hårt med orden för att göra dom mer till mina, eller så får jag sadla om. När jag var liten drömde jag att jag antingen skulle bli författare eller starta upp ett eget litet antikvariat, fullt med dammiga och härligt doftande gamla böcker. Båda illusionerna känns barnsliga och orealistiska nu, men kanske finns det nånting där som jag inte riktigt ser. Kanske.

Så ibland drömmer min man och jag om ett helt annat slags liv, långt från hetsen i Stockholms innerstad. Hus vid havet, slappa deltidsanställningar på bibliotek eller liknande, massor med tid för varann och vårt barn. Jag älskar den drömmen, samtidigt som jag vet att den är helt orimlig. Vi som efter ett och ett halvt år fortfarande inte ens fått upp vår namnskylt på dörren, eftersom vi tycker att den är svår att borra upp. Haha, ha ha. Skrattet fastnar i halsen. Drömma går ju…

Dag 14 – Vad hade jag på mig idag?

26 Nov

Det är ju rätt typiskt att just klädsel är den sak som ska redovisas två gånger enligt den här listan. För jag menar, jag går hemma. Jag ammar var tredje timme. Jag har hållt på såhär i tre och en halv månad nu. Jag har förfallit, inget snack om den saken. I början kände jag mig så jäkla smal och smidig jämfört med slutet av graviditeten. Nu är jag bara less på mina evinnerliga Hempan-amningstoppar. Håret måste jag ha uppsatt om inte Esme ska äta upp det, eller riva av det. Och smink och smycken tar jag knappt heller på mig. För att inte tala om manikyr. Hahahaha. Jag är nöjd om jag smörjer händerna innan jag somnar.

Så jag tror att jag i stället för att sanningsenligt redovisa för rättså deppiga mjukisbyxor och yllesockor ska berätta vad jag önskar att jag hade haft på mig idag. Nämligen:

Svart klänning i 50-talsmodell med smal midja och rejält vidd i kjolen.
Svarta strumpbyxor.
Svarta högklackade stövletter.
En hallonröd kofta med 3/4-ärm.
Lagom slarvig knut på vänster sida av huvudet.
Pärlörhängen.
Välmålade kortklippta naglar i låt oss säga… vinrött?

Ja, ungefär så önskar jag att jag hade sett ut idag. Men kanske man ska börja med en dusch såhär lagom till halvsju-snåret på kvällen?

Hörrni, en halvtimme senare har jag faktiskt shapat upp mig. Pimpat morsan, eller vad man ska säga. Dusch, parfym, håruppsättning, smink, en (amnings)klänning…jag ser faktiskt helt okej ut. Och vågen bevisade att vi har 2,3 kg kvar till utgångsvikten. Inte så farligt ändå kanske?

Dag 13 – Den här veckan (eller i alla fall de här två senaste dagarna)

26 Nov

Ömsom vin, ömsom vatten. Så kan man väl sammanfatta den här veckan. Vi har inte gjort så mycket, främst för att sömnen varit ovanligt upphackad och mamman således rätt trött. Men igår eldade vi i öppna spisen, drack lite vin och åt Boeuf Bourgignon. Idag letade vi vinterkängor i källarförrådet för att bege oss ut på fredagsfika med kollegorna. Men lådan med skor var så ordentligt gömd någonstans längst ner, längst in att jag fick lov att ge upp. Och att halka ut i Converse-dojorna med barnvagnen känns inte som ett alternativ.

Så nu antar jag att jag ska stoppa skrikande bebis i Baby Björnen, göra mig lite espresso och titta på snön som ligger så fint både på balkongen och innergården. Det funkar det också.

Dag 12 – I min handväska

23 Nov

Jag säger som Kristina. Mina många och fina handväskor hänger numera oanvända till förmån för den praktiska men ack så oromantiska skötväskan från Polarn o Pyret. Och innehållet i den liknar förstås innehållet i de flestas skötväskor. Det vill säga:

Blöjor
Amningskupor
Liten handduk
Tvättlapp i tyg
Tvättservetter
Ombyte till Esme
Plånbok
iPhone
Nycklar
Tuggummi
Åhléns rabattkuponger
Lypsyl
Mynt

Jag har inget myntfack i min så kallade plånbok. Överlag kommer jag inte särskilt bra överens med mynt. Därför har jag en mindre förmögenhet i mynt som jag ibland överväger att släpa till banken. Men dom väger mycket och luktar illa och ja… ibland kan det ju vara bra att ha pengar hemma?

Dag 11 – Mina syskon

22 Nov

Jag har haft tre bröder och en syster. Nu är två av brorsorna döda. Det här berättade jag lite om i min förra blogg, den som inte finns längre. Det är ett av de knepigaste ämnena i mitt liv och inget jag orkar försöka göra poesi av.

Men alltså. Mina syskon är en syster och en bror som närmar sig de femtio och lever i Finland. Jag älskar dom och deras familjer mer än dom kanske anar. Den ömhet dom i sin tur har visat min dotter är ovärderlig. Jag önskar att vi levde närmare varann, ibland önskar jag också att vi skulle ha en mindre åldersskillnad än vi har. Men mestadels är jag bara så innerligt glad över att ha två underbara syskon i mitt liv.

Liknar vi varandra då? Njae, men på vissa sätt märks det nog att vi har samma mamma. Vi är mörkhåriga och har temperament. Vi har roligt åt dom äldre i släkten, även om mina syskon minns saker som jag aldrig har upplevt. Och så älskar vi god mat, såpass att jag vet att om jag inte passar mig så blir jag lika rund och go som mina syskon redan är.