Arkiv | Esme RSS feed for this section

Finns det någon där?

9 Jun

Idag ropade bloggen plötsligt till mig. Eller snarare, en snäll läsare som på något sätt hittat till denna avsomnade krok i bloggosfären hörde av sig. Det värmde, och väckte nog något i mig.

Jag har själv inte läst mina gamla inlägg sedan jag lämnade bloggen bakom mig. Vet inte om jag riktigt vill göra det nu heller. Men det pågår ju ett liv som kanske kunde dokumenteras. I någon form, då och då. Mest för min egen skull, i så fall.

Så vad händer den 9 juni 2016? Om 19 dagar fyller Levi två år. Vi kallar honom fortfarande för bebis, kanske främst för att han är familjens minsting. Men nog också för att hans språkliga utveckling bromsat in rejält sen spädbarnstiden. Han använder en del ord, och de har blivit fler på sistone. Men något flytande tal är det inte frågan om, det blir jag varse om inte annat när vi träffar hans lika gamla kusin. Där Levi pekar och grymtar och tjuter forsar de fullständiga meningarna ur kusinen som ett porlande vatten. Ibland försvarar vi vår gosse med att han trots allt ska lära sig två språk samtidigt, men mestadels tycker vi nog inte att det ens är ett bekymmer. Det går bra att förstå Levi ändå, och tids nog kommer talet att lossna.

Hans närmare sexåriga storasyster pratar desto mer. Oavbrutet, skulle man kunna säga. Hon är vacker som en dag, väldigt känslig och fortfarande aningens mer inåtvänd än lillebror. Hon älskar att pyssla, blir argare än man kan föreställa sig med jämna mellanrum, tränar på att läsa och skriver alla viktiga namn utan problem. Under våren har hon sjungit i kör och gått sin första termin i simskola. Vi borde köpa henne en riktig cykel, men hon är också farligt snabb på sparkbrädan som är döpt till Blixten.

Till hösten ska Esme börja i skolan. Eller ja, i förskoleklass. Men det är ju i stort sett sak samma nuförtiden, har jag lärt mig. Jag har lovat henne en ryggsäck som mormor och morfar ska finansiera. Vi träffade förresten dom förra helgen, när min andra systerdotter tog studenten. På nåt sätt är det svårt att beskriva hur mamma och pappa åldras, – de bara gör det på ett ganska stilla och odramatiskt sätt. Varje gång någon frågar hur de mår måste jag fundera en stund tills jag svarar ”det är nog ungefär som vanligt”. Fast det är klart att normaltillståndet är i förändring, och fick jag chansen att slungas tillbaka tio-femton år i tiden så skulle skillnaden vara enorm. Men, på det stora hela hankar de sig fram och blir bara lite skröpligare för varje dag som går.


Jag själv då..? Jag hankar mig också fram, ibland med större möda, ibland med mindre. Det här med småbarnsårens tyngd tror jag på allvar har slagit till först det senaste halvåret lite drygt. Det blev ju så att jag bytte till ett nytt, inte helt lättmanövrerat jobb bara ett par månader efter att jag avslutat min föräldraledighet. Det är ett roligt jobb jag har fått, och av ett slag som man inte gärna tackar nej till när chansen väl kommer.

Men tajmingen. Här lämnar jag plats för en mycket tung suck.

Ibland när jag känner mig sådär riktigt förtvivlad över det omöjliga i att försöka vara både en riktigt bra småbarnsmamma och en riktigt dedikerad yrkeskvinna, så försöker jag tänka på min fina storasyster. Hon som valde föräldraskapet framför allt, som kanske till och med litegrann gömde sig i detta att endast ta hand om barnen. Hon som är en bra bit över 50 nu, med halv- och helvuxna barn. Hon som inte får ett endaste jobb längre, fast hon sökt allt och lite till. Hon som gråter om nätterna av stress och oro och ilska över att hon inte valde annorlunda när hon hade chansen.

Henne tanker jag på, när det brinner i skallen av allt jag försöker få till samtidigt. Såklart finns det något mellanting också, mellan att antingen vara hemmamamma i tio år eller sätta sig i ledningen för ett stort företag innan yngsta barnet ens fyllt 18 månader. Jag kunde valt en aningens enklare väg. Men nu är jag där jag är, och det går framåt, trots allt. Snart fyller Levi två år. Snart börjar Esme skolan. Innan jag vet ordet av är de båda stora. Förhoppningsvis når vi dit utan att jag helt tappar förståndet på vägen.

Kanske jag till och med lyckas göra somligt ganska rätt och bra.

Färdig.

26 Okt

Jag tror faktiskt att jag är färdig med att blogga. Åtminstone för nu, i det här formatet.

Det känns skönt!

Jag avslutar med en dagsfärsk bild på den stora lilla som liksom var den röda tråden i den här bloggen. Och som för alltid kommer att vara det i mitt liv. Hon och lillebror, mina älskade mirakel.

Tack för att ni läst. Kram.

IMG_3276.JPG

Levis mamma

5 Jul

För en vecka sedan stod jag på knä mot en uppfälld sjukhussäng och skrek att jag skulle dö. Men det var inte jag som dog, utan Esmes lillebror som föddes.

Det var en snabb och helt komplikationsfri förlossning. Faktiskt ganska exakt så som jag önskat och trott att det skulle bli första gången, när jag födde Esme. Någon nämnde ordet revansch och ja, det här var nog just det för mig. Helande på många sätt att jag klarade det, på mitt sätt, utifrån vad jag hoppats och önskat. Att föda barn ska inte vara en prestation man betygsätter, det blir som det blir. Men jag är ändå så stolt över mig själv den här gången, över att jag mötte och hanterade smärtan utan annan hjälp än lustgas, och att jag slutligen krystade ut mitt barn alldeles av egen kraft trots att det var den mest obeskrivliga smärta jag någonsin upplevt.

Levi är en underbar liten pojke, ganska lik storasyster men mycket ljusare. Esme är en underbar liten storasyster, som pussar och kramar och hjälper till med amningskuddar och filtar och blöjor. Det lilla livet i den täta bebisbubblan har börjat fint, jag tycker att vi alla anpassar oss efter bästa förmåga.

Det enda jag inte vet just nu är hur mycket jag kommer att blogga den här gången. Dels är tiden knappare, dels känns nuet viktigare. Men vi får se, en dag i taget, små små steg framåt och ett helt nytt liv som öppnar sig. Det här är ju jag nu: Esmes och Levis mamma.

Esme då?

15 Mar

Jag minns att jag tyckte att Alex Schulmans resonemang om att sluta blogga om dottern Charlie när hon fyllt ett år var lite fånigt. Han menade på att hon först då blev ett barn på riktigt, jämfört med att tidigare ha varit en anonym bebis. Alltså ville han inte lämna ut henne genom att blogga om hennes utveckling mer. Jag tänkte att det ju finns tusen och ett sätt att skriva om sitt barn, som inte alls behöver bli särskilt privat eller naket.

Men, nu märker jag att jag drar mig för att blogga så öppenhjärtigt om Esme som jag kanske tidigare har gjort.

Hon är drygt tre och ett halvt år och sannerligen sin egen underbara lilla person. På olika sätt blir det tydligare för varje dag att hon har sina tankar och känslor och funderingar kring livet, relationerna och reaktionerna. Det är nog inget jag vill fläka ut över internet – även om jag är högst medveten om att väldigt få ens läser den här bloggen numera.

Så jag tror jag nöjer mig för nu med att konstatera att hon mår bra. Hon utvecklas som hon ska. Hon väntar ivrigt på sitt syskon och hon processar mycket kring att vara liten versus stor. Hon är överlag lugn till sitt sätt men hon har ärvt mitt temperament som emellanåt braskar till ordentligt. Hon är väldigt älskvärd och väldigt kärleksfull, ömsint och kramgo. Samtidigt med mycket integritet och en envis ådra som jag tror kommer att hjälpa henne genom livet.

Ibland tänker jag att det kommer att bli riktigt nyttigt och bra för henne att behöva konkurrera med ett syskon. Andra gånger skär det brutalt i hjärtat när jag föreställer mig att jag snart inte längre kan ge henne mitt allt. Vi är i alla fall på ett bra ställe hon och jag, och jag gläder mig åt att hon fick bli just såhär stor innan det blev dags för ett syskon. Kanske inte bara för hennes skull, utan också för min egen. Den här tiden kommer ju aldrig åter, när det är bara hon och jag och hennes pappa. Det är bitterljuvt, och ändå precis som det ska.

P1000092 - version 2

Moderspråk och fädernesland

11 Jan

Snön kom äntligen, och det verkar vara tillräckligt kallt för att den ska stanna en stund också, inte bara slaska bort på en gång som var fallet igår.

Esme har längtat efter snö länge nu. Hon vill åka pulka med sin pappa i parken, säger hon. Jag är osäker på om det har kommit tillräckligt för en pulkafärd men något slags utomhusaktivitet får vi nog styra upp. Vi har även ett biobesök inbokat, också på önskemål från treåringen.

Det är fortfarande lite nytt och fint hur mycket hon kommunicerar och berättar om sig själv och sina tankar. Visst har hon pratat länge, det är inte det jag säger, men nivån är ju en helt annan nu. Det går väldigt bra med tvåspråkigheten och hon växlar språk obehindrat och helt självklart beroende på vem hon ska prata med. Familjen i Finland var ganska imponerad över det i julas, det där dribblandet med två språk. Jag är ju van och lever så själv (bara finska med Esme, bara svenska med hennes pappa) så jag glömmer nog ibland att det inte är så alla har det. Inte ens de jag råkar vara släkt med.

Någonstans har jag hört eller läst (eller kanske bådeoch) att det kan bli svårare att bibehålla tvåspråkigheten när det kommer ett syskon. Jag har inte bottnat riktigt i varför det skulle vara så, och har såklart ambitionen att lära även knodden i magen så bra finska jag bara förmår. På sikt ska det också bli spännande att se vilket av språken som blir det självklara mellan syskonen – finska eller svenska?

För ett tag sen såg jag filmen Ingen riktig finne, och även om den inte var sådär superimponerande i sin helhet satt jag ändå och grät. Det är tveklöst en rikedom att ha sina rötter i två länder, men baksidan av det är att man alltid längtar efter landet där man inte är. För mig går det i vågor och är inte så farligt just nu, men jag kommer ju aldrig ifrån det helt.

Riktigt så kommer det knappast bli för mina barn såvida vi inte bosätter oss i Finland under deras uppväxt – nej, det är inget vi ens har diskuterat på allvar – men jag hoppas att de alltid ska vara stolta över det finska arvet som ändå är en del av dom. Det är så sorgligt att många sverigefinnar i min generation knappt ens kan finska, än mindre har någon positiv eller ens verklighetsförankrad bild av Finland. Miniryssland kommer jag ihåg att en gymnasiekompis föraktfullt kallade det för, han som väl aldrig tillbringat mer än någon enstaka sommarvecka hos mormor ute på finska landsbygden.

Språket är i alla fall halva kulturen och nyckeln till att knyta an till ett land man inte lever i, det är jag helt övertygad om. Och det bästa beviset för mig är när Esme tryggt och lyckligt skuttar iväg med sina kusiner i Borgå och utan några som helst problem leker med dom i timmar. Det vore inte möjligt om de inte talade samma språk. Nu har hon möjlighet att skapa minnen med den närsläkt vi har på andra sidan Östersjön, att ta sig fram i ett land som är hennes också, så länge hon vill ha det. Det är bland det viktigaste jag har att ge mitt barn.

2013. Det förlorade bloggåret.

27 Dec

Genomdrev du någon förändring 2013? Jag bytte jobb efter fem år med samma arbetsgivare. Det var väldigt stort för mig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jadå. Häftigast var nog att R fick en dotter via Storkkliniken, och att allt gått så bra med just det.

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? Det finns några datum men jag är inte så säker på att jag alltid kommer att minnas dom. Jag är bättre på att memorera känslor och ögonblick än siffror och tidpunkter.

Dog någon som stod dig nära? Nej, inte i år. Däremot var det första året efter morfars död vilket har präglat mig mycket. Jag bär fortfarande hans förlovningsring från 1938 varje dag.

Vilka länder besökte du? Finland såklart. Danmark och Frankrike. Frankrike var väldigt fint, vi var på en lyxig konferens i Cannes med nya jobbet. Det var i september men fortfarande supersommar, mycket vin och skaldjur och sandstränder. Sen klämmer vi in en familjeresa till Italien också, innan det är dags att ringa ut det här året.

Bästa köpet? Vi blev med en ny kamera idag, flera år försent. Men desto bättre att det äntligen blev av!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Jamen mycket. Esme självklart. Min man. Vänner. Jobbet. Bra TV. God mat.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014? Måste säga som Underbara Clara som jag snodde listan av: Tid. Ge mig mer tid, tack.

Vad önskar du att du gjort mer? Haft större fokus på Esme. Det vill jag alltid ha.

Vad önskar du att du gjort mindre? Jag önskar att jag hade varit snällare. Grälat mindre. Andats mer.

Favoritprogram på TV? Det har varit mycket Mad Men, Breaking Bad och Homeland. Men även Sopranos. Alltså inte så mycket så kallad linjär TV, men TV-serier är det ju förstås.

Bästa boken du läste i år? Ingen. Jag vet inte när jag ska komma ur min totala litteraturförlamning egentligen. Typ aldrig? Eller om ytterligare tre-fyra år?

Största musikaliska upptäckten? Jag har lyssnat en hel del på bra musik men just nu kommer jag inte riktigt på nånting som kvalificerar som upptäckt. Eller så är det bara att klicka bakåt i bloggen och få sig ett litet hum.

Vad var din största framgång på jobbet 2013? Att jag bytte jobb. Att somligt gått ganska bra där också.

Din största framgång på det privata planet? Att vi är en ganska glad liten familj som ska fira in det nya året tillsammans.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Fast det beror nog på vilka tidigare år man jämför med. Finns ju ett gäng att välja på. Jag har varit glad också.

Vad spenderade du mest pengar på? Boende, Esme, resor, mat, kläder. Ungefär i den ordningen skulle jag tro. 

Något du önskade dig och fick? Ja. Ganska mycket också.

Något du önskade dig och inte fick? Jag har kämpat rätt mycket med att få ihop alla bitar, vardagspusslet ni vet. Det önskar jag hade blivit enklare med det nya jobbet. Det blev det inte.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Alltså jag minns det inte så noga fast det bara är ett par månader sedan. Men jag jobbade och var väldigt glad över att bli firad av fina kollegor med chokladtårta och sång.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? En längre sommarsemester tror jag. Bortskämd som jag är kändes fyra veckor i kortaste laget och det har hängt med hela stresshösten.

Vad fick dig att må bra? Mat, kärlek, vänner. Esme, alltid denna fantastiska lilla människa. Hon får mig att skratta varje dag.

Vem saknade du? Morfar. Och i viss mån min mamma som inte längre känns lika självklart nära mig som förr. Det är något med åldern. Hennes alltså, inte min.

De bästa nya människorna du träffade? Emma på mitt nya jobb är ju helt fenomenal. Den snyggaste, coolaste, roligaste, smartaste 27-åring ni kan tänka er. Jag är på riktigt smickrad över att hon gillar mig tillbaka.

Mest stolt över? Jag känner mig faktiskt inte så värst stolt i detta nu. Men jag antar att jag ändå gör somligt ganska bra. Som när Esme och jag bakar tillsammans eller när jag får till ett jobbprojekt som jag tänkt mig. Där nånstans kan jag känna stoltheten.

Högsta önskan just nu? Att inte stressen ska koppla sitt strypgrepp om mig så fort jag äntrar vardagen igen den 7 januari.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Utvidga mammaskapet, det lär nog prägla det kommande året rätt ordentligt. Kanske jag kommer att blogga om det också, det skulle jag nog må bra av. Förutom att jag inte vet vad bloggen ska heta sen. Esmes och X:s mamma? Inte så klatschigt? Tur att det finns tid att fundera.

Om hösten

27 Okt

Höst

Där springer hon, mitt hjärta. Så alldeles ovanligt sprallig och livlig just idag. Hösten stoppar henne inte, trots halkiga löv och glappande gummistövlar, trots smuts på knäna och det där tilltagande mörkret som får henne att tro att det är natt mest hela tiden.

Tre år och lite till, oavbrutet tjattrandes, ganska ofta trilskandes, men mestadels bara delandes med sig av den gränslösa fantasin som är hennes. Allt är stort och spännande, hon vet ännu ingenting om att vara blasé eller ironisk. Det är så på riktigt livet – vackert, verkligt och viktigt.

Spring mitt hjärta, spring. Spring på lätta fötter mot allt som är ditt.

Skimrande

12 Jul

Efter vintern som aldrig ville ta slut och våren som krävde så mycket är vi äntligen här. Vid havet, mitt i semestern, i det starka solskenet med barnet som växer sig större för varje dag.

Om exakt en månad fyller Esme tre år. Fantastiskt. Min förra chef sa att barn slutar vara småbarn vid fyra, men för mig känns det som Esme har passerat en gräns redan nu. Kanske inte så mycket till det yttre (blöjavvänjningen är långt ifrån slutförd, napparna det bästa hon vet när hon ska sova, middagssömn är fortsatt en stadig favorit, och så vidare…) som till sättet.

Hon pratar så mycket, instruerar och förklarar. Vet exakt vad var och en ska göra när vi ska leka, växlar obehindrat mellan språken, fixar och trixar. Visar tydligt när hon blir sårad, tycker oerhört synd om sig själv när hon slår sig. Är oupphörligt fascinerad av blåmärken och skråmor både hos sig själv och andra. Är rädd för insekter, men manövrerar branta trappor upp och ner, utan att blinka. Vårdar en mjukisgroda som vi har till låns här på ön, bäddar om den, vaggar den, pussar på den vid sitt bröst. Kryper upp i våra famnar och berättar att vi är HENNES föräldrar, och ingen annans.

Jag älskar den här sommaren nästan lika hett som jag älskar min Esme.

IMG_0274 - version 2

Klappar och slag

9 Jun

Det har över tid blivit svårt det här med att blogga. Framför allt att komma igång igen, efter ett längre uppehåll. Jag känner mig liksom plötsligt osäker på vilka ord jag vill/kan/bör lägga ut här, och på varför jag ska göra det. Vem ska intressera sig, har jag ens något att säga, vad är syftet? Såna tankar.

Men så känner jag att den enda ingången tillbaka kanske är att enbart göra detta för min skull. För att jag mår bra av att skriva, för att det finns saker jag vill dokumentera. För att det där med dagbok inte heller riktigt fungerar. Och så är den som vill följa det varmt välkommen att göra det, förstås.

So here goes nothing:

9 juni 2013. Kära bloggen.
Efter några fantastiskt soliga dagar landar vi i en lite ostadigare söndag, som jag har tillbringat vid tvättmaskinen och stojandes med Esme. Hon vill hjälpa till med allt och är oerhört glad och gullig medan hon gör det. Hon springer runt i ett par vansinnigt gulliga små shorts som jag fyndade på HM förra sommaren – otroligt att de passar än. Till det har hon en för kort ärvd Jenny Hellström-tisha (att Jenny Hellström ens gjorde barnkläder?) så den runda lilla magen tittar fram. Jag önskar att hon alltid skulle få vara så obrydd som hon är just nu. Men det är förstås en omöjlighet, tiden kommer att göra sitt även med detta livsälskande solsken.

Men just nu är vi där vi är och det är vackert.

Jag lyssnar på Oskar Linnros senaste och tycker mycket om det, även om en del av mig kan känna mig lite gammal och luttrad liksom. Han är bara fyra år yngre än jag men vi lever olika liv och det är så det ska vara.

Jag kan känna samma typ av ömhet gentemot mina nya kollegor, varav majoriteten är under trettio och långt ifrån att bilda familj. Å ena sidan är det uppfriskande och föryngrande att ha just sånt sällskap, å andra sidan blir det tydligare vad det är man har lämnat bakom sig. Och vad det är dom har framför sig, som dom ännu inte riktigt ens kan föreställa sig.

Häromdagen frågade en 24-årig assistent med en rejäl skopa skepticism i rösten om det verkligen är kul att ha barn. Och jag tänkte att nej, för honom vore det ju inte det. Om en månad flyttar han till Los Angeles för att plugga vidare. Det är klart att det vore öken för honom att bli fastkedjad vid blöjbyten och vaknätter. Men för de flesta av oss har även friheten sina begränsningar och så småningom börjar man längta efter mål och mening utanför sin egen existens. Jag tror i alla fall att det är därför majoriteten bildar familj vid en viss tidpunkt i livet – ja frånsett biologiska signaler och den sociala pressen att följa ett visst mönster, förstås.

På mitt förra jobb var mina kollegor mer erfarna i föräldrabranschen än jag, och därmed fick jag höra en hel del generaliseringar kring hur det minsann är att ha barn. När mina upplevelser inte stämde med de förväntade kunde detta ibland orsaka både irritation och misstänksamhet. Det där försöker jag komma ihåg när jag får försynta frågor om familjelivet från mina nya vänner: Jag vet ingenting om hur det kommer att vara för dom den dagen det blir aktuellt. För även om det finns vissa givna mönster i detta med att få barn (de är nyfödda först, blir större vartefter, typ) så är det ändå alltid en högst individuell upplevelse. För mig har det varit fantastisk såhär långt, men också svårare på sätt som jag först inte ville se eller greppa. Att få barn är en sak, att hålla ihop en välmående familj en annan. Jag tror att det ena eller det andra kan vara besvärligt för många. För vissa kanske allt bara faller på plats på en gång. Och för ytterligare några är alla bitar kaotiska under en längre tid.

Hursomhelst tänker jag att det är okej. Jag har kommit helskinnad ur min 33-årskris och jag njuter av att ligga här i soffan med Esme som tittar på Mackapacka (Drömmarnas trädgård) med en varm liten fot mot min. I köket stökar hennes pappa och snart är det dags att hämta handdukstvätten ur tumlaren.

Livet. Det är precis som det ska vara just nu.

Två år, sju månader och 23 dagar

4 Apr

Esme kan och förstår så mycket nu. Hon väntar oftast helt snällt om man ber henne – det är ju inte alls länge sen konceptet ”vänta” var helt ogripbart och därmed lönlöst att ens försöka använda sig av. Men Esme väntar nu. På att man ska hjälpa henne med saker, på att hon ska få mat, på att det ska bli hennes tur.

Hon pratar så mycket också, och förstår det mesta av det jag säger. Jag tycker vår relation har gått in i en helt ny och mycket enklare fas nu när jag till exempel kan säga att jag går iväg och diskar men att hon kan fortsätta titta på Drömmarnas trädgård om hon vill det, och hon liksom bara ”okej mamma” (på riktigt, hon säger det!).

Förutom att det går att resonera med henne, så är hon ju oerhört varm och fin och visar så mycket av sig själv hela tiden att hjärtat baxnar av stolthet. Hon pussar och kramar, tröstar, skrattar, dansar och sjunger. Håller på med fix som man inte alls begriper poängen med, men som är väldigt viktiga. Typ hämta en liten filt, lägga den över en pall, prova att sätta sig på den, resa sig upp igen, springa tillbaka med filten, prova att sitta på pallen igen, och så vidare.

Hon frågar massor också. ”Va e de? Va e de som låter?” är väl de två vanligaste frågorna. Hon är också helt oerhört fascinerad av solen just nu (inte konstigt efter den här evighetsvintern) och undrar vart den tar vägen så fort den skyms av hus eller moln eller något annat.

Hon blandar fortfarande språken en hel del, men det märks också att hon har koll på att hennes föräldrar pratar svenska tillsammans, inte finska. Jag tror att det bidrar till att svenskan kommer så väldigt starkt nu, att hon kanske instinktivt vill vara en del av familjespråket. Men jag kämpar på med finskan, svarar henne på finska oavsett hur hon pratar med mig, men markerar aldrig att hon skulle göra fel som väljer svenska mellan varven. Jag tror tålamod är nyckeln här.

Och på måndag börjar jag mitt nya jobb, som är på heltid. Lässsskit, som Esme skulle ha sagt. Det blir en ny ordning, men jag hoppas att vi anpassar oss bra efter det också.