Archive | Föräldraskap RSS feed for this section

Finns det någon där?

9 Jun

Idag ropade bloggen plötsligt till mig. Eller snarare, en snäll läsare som på något sätt hittat till denna avsomnade krok i bloggosfären hörde av sig. Det värmde, och väckte nog något i mig.

Jag har själv inte läst mina gamla inlägg sedan jag lämnade bloggen bakom mig. Vet inte om jag riktigt vill göra det nu heller. Men det pågår ju ett liv som kanske kunde dokumenteras. I någon form, då och då. Mest för min egen skull, i så fall.

Så vad händer den 9 juni 2016? Om 19 dagar fyller Levi två år. Vi kallar honom fortfarande för bebis, kanske främst för att han är familjens minsting. Men nog också för att hans språkliga utveckling bromsat in rejält sen spädbarnstiden. Han använder en del ord, och de har blivit fler på sistone. Men något flytande tal är det inte frågan om, det blir jag varse om inte annat när vi träffar hans lika gamla kusin. Där Levi pekar och grymtar och tjuter forsar de fullständiga meningarna ur kusinen som ett porlande vatten. Ibland försvarar vi vår gosse med att han trots allt ska lära sig två språk samtidigt, men mestadels tycker vi nog inte att det ens är ett bekymmer. Det går bra att förstå Levi ändå, och tids nog kommer talet att lossna.

Hans närmare sexåriga storasyster pratar desto mer. Oavbrutet, skulle man kunna säga. Hon är vacker som en dag, väldigt känslig och fortfarande aningens mer inåtvänd än lillebror. Hon älskar att pyssla, blir argare än man kan föreställa sig med jämna mellanrum, tränar på att läsa och skriver alla viktiga namn utan problem. Under våren har hon sjungit i kör och gått sin första termin i simskola. Vi borde köpa henne en riktig cykel, men hon är också farligt snabb på sparkbrädan som är döpt till Blixten.

Till hösten ska Esme börja i skolan. Eller ja, i förskoleklass. Men det är ju i stort sett sak samma nuförtiden, har jag lärt mig. Jag har lovat henne en ryggsäck som mormor och morfar ska finansiera. Vi träffade förresten dom förra helgen, när min andra systerdotter tog studenten. På nåt sätt är det svårt att beskriva hur mamma och pappa åldras, – de bara gör det på ett ganska stilla och odramatiskt sätt. Varje gång någon frågar hur de mår måste jag fundera en stund tills jag svarar ”det är nog ungefär som vanligt”. Fast det är klart att normaltillståndet är i förändring, och fick jag chansen att slungas tillbaka tio-femton år i tiden så skulle skillnaden vara enorm. Men, på det stora hela hankar de sig fram och blir bara lite skröpligare för varje dag som går.


Jag själv då..? Jag hankar mig också fram, ibland med större möda, ibland med mindre. Det här med småbarnsårens tyngd tror jag på allvar har slagit till först det senaste halvåret lite drygt. Det blev ju så att jag bytte till ett nytt, inte helt lättmanövrerat jobb bara ett par månader efter att jag avslutat min föräldraledighet. Det är ett roligt jobb jag har fått, och av ett slag som man inte gärna tackar nej till när chansen väl kommer.

Men tajmingen. Här lämnar jag plats för en mycket tung suck.

Ibland när jag känner mig sådär riktigt förtvivlad över det omöjliga i att försöka vara både en riktigt bra småbarnsmamma och en riktigt dedikerad yrkeskvinna, så försöker jag tänka på min fina storasyster. Hon som valde föräldraskapet framför allt, som kanske till och med litegrann gömde sig i detta att endast ta hand om barnen. Hon som är en bra bit över 50 nu, med halv- och helvuxna barn. Hon som inte får ett endaste jobb längre, fast hon sökt allt och lite till. Hon som gråter om nätterna av stress och oro och ilska över att hon inte valde annorlunda när hon hade chansen.

Henne tanker jag på, när det brinner i skallen av allt jag försöker få till samtidigt. Såklart finns det något mellanting också, mellan att antingen vara hemmamamma i tio år eller sätta sig i ledningen för ett stort företag innan yngsta barnet ens fyllt 18 månader. Jag kunde valt en aningens enklare väg. Men nu är jag där jag är, och det går framåt, trots allt. Snart fyller Levi två år. Snart börjar Esme skolan. Innan jag vet ordet av är de båda stora. Förhoppningsvis når vi dit utan att jag helt tappar förståndet på vägen.

Kanske jag till och med lyckas göra somligt ganska rätt och bra.

Favorit i repris: Mammamagen

1 Okt

Tre veckor innan vattnet gick:
IMG_0083.JPG

Tre månader efter förlossningen:

IMG_2360-0.JPG

På slutet vägde jag exakt lika mycket vid båda mina graviditeter, men den här gången var utgångvikten lägre. Så jag gick upp 18 kg med Levi, mot ”bara” 15 med Esme. Enligt mätningarna var Levimagen större, och han vägde också 630 gram mer och var 1,5 cm längre än syrran när han föddes. Jag fick lite bristningar på båda sidorna om naveln, men de har bleknat bra och är inte så farliga som jag innan varit rädd för. De kom sent i graviditeten, inte många veckor innan vattnet gick.

Efter Esme tog det lång tid att gå ner de sista kilona. Jag var tillbaka på utgångsläget ganska exakt nio månader efter förlossningen. Men jag tyckte inte att det gjorde så mycket eftersom det bara handlade om några kilon.

Det har gått fortare den här gången
fast jag har tre kg kvar till mål nu också. Jag vill helt enkelt tillbaka till en mindre storlek. Men det kommer säkert att ta tid och det får det göra. Helamning av ganska stor liten bebis kräver ju sitt.

Jag har mycket att tacka min kropp för, den har snällt och utan större knorr gett mig två fantastiska barn. Jag har också anledning att tro att det estetiska blir helt okej, även om vissa spår är oundvikliga. Tre saker har jag i alla fall medvetet gjort den här gången, för att hjälpa naturen på traven: Träning med Mammamage-appen dagliga promenader till och från dagis, och lite koll på hur många bullar jag egentligen stoppar i mig. Mot riktigt sötsug kan jag verkligen rekommendera nyttigare chokladbollar, men mer om dessa och mina övriga besök i raw food-träsket i ett senare inlägg.

Bebisnätterna

10 Sep

Det enda jag planerade inför kommande vaknätter var att alla i familjen skulle få sova så mycket som möjligt även när bebisen kommit. Skit samma hur det gick till, bara vi fick sömn.

Sen kom Levi och vi testade världens bästa modell. Världens bästa för oss vill säga, det finns ju inga universallösningar.

Men såhär gör vi:
Levi sover alltid bredvid mig på nätterna. Inte i egen säng, definitivt inte i eget rum. Utan precis bredvid mig. Mitt mål när jag går och lägger mig på kvällen är att inte kliva upp ur sängen förrän det är morgon igen. Så steg nummer ett är att Levi är nära mig. Steg nummer två är att jag endast byter blöja om han har bajsat. Kissblöjor får vara. I början bajsade han varje natt, numera kanske bara var tionde natt. (Så där får man ju säga att jag har ett väldigt samarbetsvilligt barn.) Steg nummer tre är att han får bröstet så fort han knorrar till. Jag väntar inte på något gråt, jag vaknar ju av minsta suck ändå. Så fram med bröstet, koppla fast bebis, och somna om. Inget sitta upp eller rapa, utan vi ligger ner, båda två. Och sover när vi inte ammar.

That’s it. Så jobbar vi, varje natt. Och ja, vissa nätter blir det många knorr och uppvak och sidbyten för mig. Då är jag inte tokpigg på morgonen. Men heller inte toktrött. Jag älskar den här lösningen och är så glad att den fungerar bra. Jag skulle lätt ha gjort såhär med Esme också, om jag bara hade vetat det jag vet nu. Sen förstår jag att det kommer att komma andra slags nätter, med sjukdomar och annat som ställer till det. Men snart tolv veckor och livet är gott – eftersom sömnen är det. Sweet!

Lugnet

30 Aug

Det är tidig lördagsmorgon och jag ligger bredvid min son, min underbara tvåmånaders. Han är mycket lugn om nätterna, gråter nästan aldrig. Men han knorrar och viftar en hel del, vilket väcker mig. Ibland betyder knorret att han vill ha bröstet, ibland att han nog bara drömmer något, sover ytligare.

Han är så varm och mjuk och ljuvlig att jag ångrar att jag inte gjorde såhär med Esme. Med henne ville jag vara ”duktig” och få henne att sova i spjälsäng. Det gjorde hon också, men behövde förstås gråta mig vaken ett par gånger per natt. Som bäst.

Jag tror mer och mer på att göra småbarnslivet så enkelt som möjligt. Utifrån ens egna och barnens förutsättningar. Inte utifrån andras förväntningar och åsikter. Lättare sagt än gjort, men ändå lättare andra gången.

Jag är i alla fall lyckligt lottad här i lördagssängen med Levi. Livet är rikt. Och jag lovar mig själv att inte hetsa över Esmes 4-årskalas imorgon. Jag ska vara zen. Tror ni att det går?

Underbara dagar vid vatten.

10 Aug

IMG_1208.JPG

Vi har just bytt från en ö till en annan, och den riktiga sommarhettan har nog lämnat oss för den här gången. Men jag känner mig rik, och fortfarande lite överväldigad av att jag har två så fina barn. Hur kan man ha sån tur, liksom?

Levis mamma

5 Jul

För en vecka sedan stod jag på knä mot en uppfälld sjukhussäng och skrek att jag skulle dö. Men det var inte jag som dog, utan Esmes lillebror som föddes.

Det var en snabb och helt komplikationsfri förlossning. Faktiskt ganska exakt så som jag önskat och trott att det skulle bli första gången, när jag födde Esme. Någon nämnde ordet revansch och ja, det här var nog just det för mig. Helande på många sätt att jag klarade det, på mitt sätt, utifrån vad jag hoppats och önskat. Att föda barn ska inte vara en prestation man betygsätter, det blir som det blir. Men jag är ändå så stolt över mig själv den här gången, över att jag mötte och hanterade smärtan utan annan hjälp än lustgas, och att jag slutligen krystade ut mitt barn alldeles av egen kraft trots att det var den mest obeskrivliga smärta jag någonsin upplevt.

Levi är en underbar liten pojke, ganska lik storasyster men mycket ljusare. Esme är en underbar liten storasyster, som pussar och kramar och hjälper till med amningskuddar och filtar och blöjor. Det lilla livet i den täta bebisbubblan har börjat fint, jag tycker att vi alla anpassar oss efter bästa förmåga.

Det enda jag inte vet just nu är hur mycket jag kommer att blogga den här gången. Dels är tiden knappare, dels känns nuet viktigare. Men vi får se, en dag i taget, små små steg framåt och ett helt nytt liv som öppnar sig. Det här är ju jag nu: Esmes och Levis mamma.

Framme.

19 Jun

Alltså, det gick. Vi har sålt lägenheten, flyttat till den nya, idag har jag till och med byggt om spjälsängen. Och bäddat med nytvättat, fast jag är rätt säker på att bebisen ändå mest kommer att sova med oss i början. Har köpt ett fint babynest för detta ändamål, eftersom Esme nog också mest kommer att sova med oss i början… Fast hon har fått en egen säng. I ett eget rum. Men jag menar, är jag knäpp som inte tror att en närhetsälskande treåring smidigt accepterar att börja sova i en helt annan del av en helt ny lägenhet samtidigt som ett syskon plötsligt dyker upp och kräver all uppmärksamhet från mamma och pappa?

Jag tror att jag är en realist som känner mitt barn. Men jag kan också vara väldigt gravid och blödig, vad vet jag.

Hursomhelst är jag helt stolt över mig själv som har klarat de här galna veckorna, om än inte med totalt bibehållet lugn, men utan att helt förlora förståndet i alla fall. Det har varit precis lite för mycket, men det känns som det har varit värt det också. Nu boar jag för glatta livet, älskar tryggt brummande vitvaror och ser fram emot att svärmor ska komma hit och bidra med lite kvinnovisdom redan i eftermiddag.

Det blir bra det här, nu kan jag äntligen andas ut.