Archive | Graviditet RSS feed for this section

Favorit i repris: Mammamagen

1 Okt

Tre veckor innan vattnet gick:
IMG_0083.JPG

Tre månader efter förlossningen:

IMG_2360-0.JPG

På slutet vägde jag exakt lika mycket vid båda mina graviditeter, men den här gången var utgångvikten lägre. Så jag gick upp 18 kg med Levi, mot ”bara” 15 med Esme. Enligt mätningarna var Levimagen större, och han vägde också 630 gram mer och var 1,5 cm längre än syrran när han föddes. Jag fick lite bristningar på båda sidorna om naveln, men de har bleknat bra och är inte så farliga som jag innan varit rädd för. De kom sent i graviditeten, inte många veckor innan vattnet gick.

Efter Esme tog det lång tid att gå ner de sista kilona. Jag var tillbaka på utgångsläget ganska exakt nio månader efter förlossningen. Men jag tyckte inte att det gjorde så mycket eftersom det bara handlade om några kilon.

Det har gått fortare den här gången
fast jag har tre kg kvar till mål nu också. Jag vill helt enkelt tillbaka till en mindre storlek. Men det kommer säkert att ta tid och det får det göra. Helamning av ganska stor liten bebis kräver ju sitt.

Jag har mycket att tacka min kropp för, den har snällt och utan större knorr gett mig två fantastiska barn. Jag har också anledning att tro att det estetiska blir helt okej, även om vissa spår är oundvikliga. Tre saker har jag i alla fall medvetet gjort den här gången, för att hjälpa naturen på traven: Träning med Mammamage-appen dagliga promenader till och från dagis, och lite koll på hur många bullar jag egentligen stoppar i mig. Mot riktigt sötsug kan jag verkligen rekommendera nyttigare chokladbollar, men mer om dessa och mina övriga besök i raw food-träsket i ett senare inlägg.

Framme.

19 Jun

Alltså, det gick. Vi har sålt lägenheten, flyttat till den nya, idag har jag till och med byggt om spjälsängen. Och bäddat med nytvättat, fast jag är rätt säker på att bebisen ändå mest kommer att sova med oss i början. Har köpt ett fint babynest för detta ändamål, eftersom Esme nog också mest kommer att sova med oss i början… Fast hon har fått en egen säng. I ett eget rum. Men jag menar, är jag knäpp som inte tror att en närhetsälskande treåring smidigt accepterar att börja sova i en helt annan del av en helt ny lägenhet samtidigt som ett syskon plötsligt dyker upp och kräver all uppmärksamhet från mamma och pappa?

Jag tror att jag är en realist som känner mitt barn. Men jag kan också vara väldigt gravid och blödig, vad vet jag.

Hursomhelst är jag helt stolt över mig själv som har klarat de här galna veckorna, om än inte med totalt bibehållet lugn, men utan att helt förlora förståndet i alla fall. Det har varit precis lite för mycket, men det känns som det har varit värt det också. Nu boar jag för glatta livet, älskar tryggt brummande vitvaror och ser fram emot att svärmor ska komma hit och bidra med lite kvinnovisdom redan i eftermiddag.

Det blir bra det här, nu kan jag äntligen andas ut.

Genidrag

17 Maj

Nä, men om man såhär i lagom höggravida tider skulle gå och köpa en lägenhet och bestämma sig för att försöka hinna sälja den gamla och flytta innan förlossningen? Och om man med lite tur dessutom skulle ta och tajma det med den efterlängtade försommaren som plötsligt small till, så att man kan gömma sig för sol och picknickfiltar i ett dammigt källarförråd som nu akut måste rensas?

Ja, men, så gör vi. Det låter som en uppladdning inför tvåbarnslivet som alla barnmorskor skulle rekommendera. För att inte tala om att man slipper fokusera på hur sakta tiden går på slutet, för plötsligt går den ju åt helvete för snabbt. Allra helst som man gärna ska fortsätta sköta ett heltidsjobb också, i alla fall lite till.

Vi hörs på andra sidan, helt enkelt.

Barbamamma

1 Maj

Och så kom veckan när det började kännas tungt på allvar. Med magen, med skrivbordssittandet, med ryggen och med fogarna. Plötsligt känner jag mig jättegravid. Och nu är det annorlunda mot hur det var med Esme. Jag är andfådd, tycker det känns trångt, har svårt att koppla bort bebisen och magen. Suckar som en gammal kvinna, får förvånade blickar från alla 27-åriga kollegor utan barn. ”Gör det ont?” frågar de stressat när jag kvider till efter en särdeles smaskig spark mot urinblåsan. Ja, kära vänner, det kan göra jätteont att vänta barn. Det är ju sanningen, men det förstår man inte innan det är ett faktum. Kanske lika bra så.

Samtidigt vet jag ju att jag har det jättebra jämfört med många andra. Framför allt har jag en pigg bebis som enligt alla tecken verkar må finfint där i magen. Den växer till sig och bökar runt, precis som den ska. Nästa vecka ska det mätas mage och tas lite prover också, och så ska barnmorskan känna efter hur barnet ligger. Eftersom Esme vände sig rätt och fixerade sig i vecka 37 utgår jag från att det knappast är en startklar unge jag har den här gången heller. Inte än på länge. Det är nog bara att sikta in sig på trång känsla och fortsatta steppövningar mot de nedre regionerna.

Over and out. Slut på rapport.

Tredje trimestern

4 Apr

Det är ganska likt förra gången, att vara gravid igen. Jag tycker inte att det är så stora skillnader alls såhär långt. Illamåendet kom tidigare och upphörde också tidigare, men varade nog i veckor räknat ganska exakt lika länge. Och höll sig på rätt sida om kräkningarna, slapp såna även nu. Lite besviken var jag att jag inte fick det där superluktsinnet som jag hade med Esme – när till och med tandkräm luktade och smakade vansinnigt för mycket. Å andra sidan kan jag glatt använda min parfym fortfarande, och det är ju rätt trevligt.

Magen började synas tidigt, men det gjorde den med Esme också. Ryggen och fogarna har bråkat mer men det har gett med sig nu när jag egentligen börjar bli lite större och tyngre. Märkligt det där. Med Esme hade jag intensiv foglossning i tre dygn, sen ingenting alls. Den här gången var det rätt ont ungefär vecka 14-20. Nu ingenting alls. Till och med ryggen är snäll för närvarande, såpass att jag plockat fram klackarna några dagar den här veckan. Det är magiskt vad några extra cm kan göra för helheten!

Jag ser och känner bebisen lite mer den här gången, eftersom jag har moderkakan i bakvägg. Det är mestadels bara häftigt även om smällarna och knuffarna ibland kan göra ont. Det trycker lite mer mot blåsan (förra gången blev det aldrig något toalettrännande för mig, lyckligt lottad där…) men inget extremt. Formen på magen är ganska exakt som med Esme och jag tycker på det stora hela att även detta barn verkar vara en ganska lugn en. Min barnmorska såg närmast besviken ut när hon frågade om jag inte har en riktig vilde i magen och jag nekade. Man kanske ”ska” tycka att man har en akrobat i magen när moderkakan inte dämpar?

Jag väger nog fortfarande mindre än jag gjorde i motsvarande fas med Esme, men själva magen är ändå lite större. Om jag ska nå samma slutvikt som jag hade förra gången behöver jag mulla på mig tio kilo till. Jag hoppas att det inte blir så. Kanske gör det skillnad att jag den här gången inte kommer att vara höggravid merparten av sommaren.

När jag väntade Esme tänkte jag mycket att hon var en pojke, den här gången är det förstås tvärtom. Eftersom det ser ut och känns på ganska samma vis, tror jag att det är en lillasyster. Esme är dock stenhårt inne på att det endast kan vara en lillebror, som hon har döpt till Elliot. Tids nog får vi se…

”Är du säker på att det inte är två därinne?”

7 Mar

bild-6

Det här är veckan då magen sköt ut på allvar. Jag skulle ha fått den mätt för första gången idag men var tvungen att äta en trerätters lunch för en kunds räkning i stället (ja, stackars mig, verkligen) så vi får vänta till tisdag med att få reda på om magen är normalstor eller lika bauta som den faktiskt känns.

Jag var i ärlighetens namn inte särskilt liten med Esme heller. Enligt mätningarna, viktuppgången och samtliga kurvor helt normal, men i mångas ögon – ojojoj. Jag tänker att det handlar rätt mycket om hur man är byggd och hur man därmed bär sina barn. En kollega som är tio-tolv centimeter längre än jag har sett supernätt ut hela sin graviditet. Det är nästan sådär så att jag tycker att det är skönt att hon går hem nu, så att inte jag som ligger flera månader efter hinner bli större än hon.

Inte för att jag egentligen vet varför det spelar roll eller varför det känns tjusigare att vara liten om magen än tvärtom. Man kan ju inte direkt påverka det själv. Men förmodligen handlar det om inlärda ryggmärgsreflexer kring kroppskontroll i allmänhet. Den allra finaste utseendekomplimangen man kan ge en gravid kvinna är ju att det verkligen endast är magen som har blivit större. Kanske allra helst med ett tillägg om att man bakifrån inte ens kan aaaana att personen i fråga är gravid.

Well, dom komplimangerna kommer jag aldrig att få. Några andra vänliga ord dock, som jag förstås gärna suger i mig. För det slutar ju inte vara intressant med utseendet bara för att man är välsignat lycklig över ett barn som utvecklas som det ska. Nånstans vill man ju fortfarande känna sig lite fin med sin mage, om så bara för sin egen skull.

Aurorasamtal

7 Mar

Igår var vi på Danderyd för vårt första Aurorasamtal.

Det var väldigt, väldigt bra för mig. Jag är så glad över att sånt här finns och erbjuds, och börjar för första gången i den här graviditeten känna mig lite peppad inför förlossningen. Kanske extra passande en sån här dag, när fina Hanna just fött sitt andra barn.

Så vad gjorde skillnad för mig då, under den här timmen? Jo:

– Att barnmorskan sa att yttre press på magen, som utfördes på mig när jag varken hade kraft eller impuls att krysta fram Esme tillräckligt bra, brukar upplevas som direkt traumatiskt. Dessutom sa hon att man av den anledningen faktiskt brukar undvika att göra så på förstföderskor.

Plötsligt insåg jag att min reaktion inte alls har varit mesig eller ens ovanlig. Att jag fick dödsångest medan det här hände, och att jag fortfarande drygt 3,5 år senare inte riktigt kan prata om det utan att börja gråta, är inget kvitto på att jag är en fjant. Det är bara ett kvitto på att det på riktigt var en jobbig upplevelse. Och plötsligt återfick jag en del av mitt förlorade självförtroende. Vilket jag tror kommer att hjälpa mig en hel del inför nästa gång.

– Att barnmorskan lovade att vi nästa gång vi träffas går igenom hur lustgasen egentligen fungerar. För när det senast var aktuellt låg jag naken i ett bad och panikskrek av smärta, så jag fick ju liksom aldrig till tekniken ordentligt. Gör om gör rätt under lugna former, helt enkelt.

– Att min rygg ska undersökas en gång för alla så att vi reder ut hur skoliosen egentligen sitter och varför det var riktigt svårt att sätta epiduralen rätt. Helst vill jag ju slippa epidural den här gången, men om det behövs är det ju skönt om den kan sättas snabbt och smidigt i stället för långsamt och bökigt.

– Att barnmorskan berättade att alla barnmorskor kan och ska använda sig av perinealgreppet, tvärtemot vad som påstås i media. Jag älskar perinealgreppet eftersom jag är helt övertygad om att det räddade min kropp från skador när nu Esme föddes under ganska forcerade former. Därför har jag verkligen oroat mig för att det ska vara en fråga om tur/otur hur kunnig den barnmorskan som just då råkar finnas tillgänglig är på det här området.

– Att barnmorskan sa att det inte kommer att vara personalbrist på Danderyd i sommar, och att dom kommer att göra vad dom kan för att jag får plats där, när det blir dags. Garantier existerar ju inte i den här branschen, men ändå. Andragångsföderskor med Aurorasamtal i ryggen hänvisar man helst inte till andra sjukhus om man inte verkligen måste.

För övrigt har jag en liten buse i magen som sparkar runt så det ibland gör direkt ont. Magen växer, vikten ökar och ryggen värker. Men mest av allt är jag glad och förväntansfull. Det ska nog bli bra detta, också.