Arkiv | Graviditet RSS feed for this section

Favorit i repris: Mammamagen

1 Okt

Tre veckor innan vattnet gick:
IMG_0083.JPG

Tre månader efter förlossningen:

IMG_2360-0.JPG

På slutet vägde jag exakt lika mycket vid båda mina graviditeter, men den här gången var utgångvikten lägre. Så jag gick upp 18 kg med Levi, mot ”bara” 15 med Esme. Enligt mätningarna var Levimagen större, och han vägde också 630 gram mer och var 1,5 cm längre än syrran när han föddes. Jag fick lite bristningar på båda sidorna om naveln, men de har bleknat bra och är inte så farliga som jag innan varit rädd för. De kom sent i graviditeten, inte många veckor innan vattnet gick.

Efter Esme tog det lång tid att gå ner de sista kilona. Jag var tillbaka på utgångsläget ganska exakt nio månader efter förlossningen. Men jag tyckte inte att det gjorde så mycket eftersom det bara handlade om några kilon.

Det har gått fortare den här gången
fast jag har tre kg kvar till mål nu också. Jag vill helt enkelt tillbaka till en mindre storlek. Men det kommer säkert att ta tid och det får det göra. Helamning av ganska stor liten bebis kräver ju sitt.

Jag har mycket att tacka min kropp för, den har snällt och utan större knorr gett mig två fantastiska barn. Jag har också anledning att tro att det estetiska blir helt okej, även om vissa spår är oundvikliga. Tre saker har jag i alla fall medvetet gjort den här gången, för att hjälpa naturen på traven: Träning med Mammamage-appen dagliga promenader till och från dagis, och lite koll på hur många bullar jag egentligen stoppar i mig. Mot riktigt sötsug kan jag verkligen rekommendera nyttigare chokladbollar, men mer om dessa och mina övriga besök i raw food-träsket i ett senare inlägg.

Framme.

19 Jun

Alltså, det gick. Vi har sålt lägenheten, flyttat till den nya, idag har jag till och med byggt om spjälsängen. Och bäddat med nytvättat, fast jag är rätt säker på att bebisen ändå mest kommer att sova med oss i början. Har köpt ett fint babynest för detta ändamål, eftersom Esme nog också mest kommer att sova med oss i början… Fast hon har fått en egen säng. I ett eget rum. Men jag menar, är jag knäpp som inte tror att en närhetsälskande treåring smidigt accepterar att börja sova i en helt annan del av en helt ny lägenhet samtidigt som ett syskon plötsligt dyker upp och kräver all uppmärksamhet från mamma och pappa?

Jag tror att jag är en realist som känner mitt barn. Men jag kan också vara väldigt gravid och blödig, vad vet jag.

Hursomhelst är jag helt stolt över mig själv som har klarat de här galna veckorna, om än inte med totalt bibehållet lugn, men utan att helt förlora förståndet i alla fall. Det har varit precis lite för mycket, men det känns som det har varit värt det också. Nu boar jag för glatta livet, älskar tryggt brummande vitvaror och ser fram emot att svärmor ska komma hit och bidra med lite kvinnovisdom redan i eftermiddag.

Det blir bra det här, nu kan jag äntligen andas ut.

Genidrag

17 Maj

Nä, men om man såhär i lagom höggravida tider skulle gå och köpa en lägenhet och bestämma sig för att försöka hinna sälja den gamla och flytta innan förlossningen? Och om man med lite tur dessutom skulle ta och tajma det med den efterlängtade försommaren som plötsligt small till, så att man kan gömma sig för sol och picknickfiltar i ett dammigt källarförråd som nu akut måste rensas?

Ja, men, så gör vi. Det låter som en uppladdning inför tvåbarnslivet som alla barnmorskor skulle rekommendera. För att inte tala om att man slipper fokusera på hur sakta tiden går på slutet, för plötsligt går den ju åt helvete för snabbt. Allra helst som man gärna ska fortsätta sköta ett heltidsjobb också, i alla fall lite till.

Vi hörs på andra sidan, helt enkelt.

Barbamamma

1 Maj

Och så kom veckan när det började kännas tungt på allvar. Med magen, med skrivbordssittandet, med ryggen och med fogarna. Plötsligt känner jag mig jättegravid. Och nu är det annorlunda mot hur det var med Esme. Jag är andfådd, tycker det känns trångt, har svårt att koppla bort bebisen och magen. Suckar som en gammal kvinna, får förvånade blickar från alla 27-åriga kollegor utan barn. ”Gör det ont?” frågar de stressat när jag kvider till efter en särdeles smaskig spark mot urinblåsan. Ja, kära vänner, det kan göra jätteont att vänta barn. Det är ju sanningen, men det förstår man inte innan det är ett faktum. Kanske lika bra så.

Samtidigt vet jag ju att jag har det jättebra jämfört med många andra. Framför allt har jag en pigg bebis som enligt alla tecken verkar må finfint där i magen. Den växer till sig och bökar runt, precis som den ska. Nästa vecka ska det mätas mage och tas lite prover också, och så ska barnmorskan känna efter hur barnet ligger. Eftersom Esme vände sig rätt och fixerade sig i vecka 37 utgår jag från att det knappast är en startklar unge jag har den här gången heller. Inte än på länge. Det är nog bara att sikta in sig på trång känsla och fortsatta steppövningar mot de nedre regionerna.

Over and out. Slut på rapport.

Tredje trimestern

4 Apr

Det är ganska likt förra gången, att vara gravid igen. Jag tycker inte att det är så stora skillnader alls såhär långt. Illamåendet kom tidigare och upphörde också tidigare, men varade nog i veckor räknat ganska exakt lika länge. Och höll sig på rätt sida om kräkningarna, slapp såna även nu. Lite besviken var jag att jag inte fick det där superluktsinnet som jag hade med Esme – när till och med tandkräm luktade och smakade vansinnigt för mycket. Å andra sidan kan jag glatt använda min parfym fortfarande, och det är ju rätt trevligt.

Magen började synas tidigt, men det gjorde den med Esme också. Ryggen och fogarna har bråkat mer men det har gett med sig nu när jag egentligen börjar bli lite större och tyngre. Märkligt det där. Med Esme hade jag intensiv foglossning i tre dygn, sen ingenting alls. Den här gången var det rätt ont ungefär vecka 14-20. Nu ingenting alls. Till och med ryggen är snäll för närvarande, såpass att jag plockat fram klackarna några dagar den här veckan. Det är magiskt vad några extra cm kan göra för helheten!

Jag ser och känner bebisen lite mer den här gången, eftersom jag har moderkakan i bakvägg. Det är mestadels bara häftigt även om smällarna och knuffarna ibland kan göra ont. Det trycker lite mer mot blåsan (förra gången blev det aldrig något toalettrännande för mig, lyckligt lottad där…) men inget extremt. Formen på magen är ganska exakt som med Esme och jag tycker på det stora hela att även detta barn verkar vara en ganska lugn en. Min barnmorska såg närmast besviken ut när hon frågade om jag inte har en riktig vilde i magen och jag nekade. Man kanske ”ska” tycka att man har en akrobat i magen när moderkakan inte dämpar?

Jag väger nog fortfarande mindre än jag gjorde i motsvarande fas med Esme, men själva magen är ändå lite större. Om jag ska nå samma slutvikt som jag hade förra gången behöver jag mulla på mig tio kilo till. Jag hoppas att det inte blir så. Kanske gör det skillnad att jag den här gången inte kommer att vara höggravid merparten av sommaren.

När jag väntade Esme tänkte jag mycket att hon var en pojke, den här gången är det förstås tvärtom. Eftersom det ser ut och känns på ganska samma vis, tror jag att det är en lillasyster. Esme är dock stenhårt inne på att det endast kan vara en lillebror, som hon har döpt till Elliot. Tids nog får vi se…

”Är du säker på att det inte är två därinne?”

7 Mar

bild-6

Det här är veckan då magen sköt ut på allvar. Jag skulle ha fått den mätt för första gången idag men var tvungen att äta en trerätters lunch för en kunds räkning i stället (ja, stackars mig, verkligen) så vi får vänta till tisdag med att få reda på om magen är normalstor eller lika bauta som den faktiskt känns.

Jag var i ärlighetens namn inte särskilt liten med Esme heller. Enligt mätningarna, viktuppgången och samtliga kurvor helt normal, men i mångas ögon – ojojoj. Jag tänker att det handlar rätt mycket om hur man är byggd och hur man därmed bär sina barn. En kollega som är tio-tolv centimeter längre än jag har sett supernätt ut hela sin graviditet. Det är nästan sådär så att jag tycker att det är skönt att hon går hem nu, så att inte jag som ligger flera månader efter hinner bli större än hon.

Inte för att jag egentligen vet varför det spelar roll eller varför det känns tjusigare att vara liten om magen än tvärtom. Man kan ju inte direkt påverka det själv. Men förmodligen handlar det om inlärda ryggmärgsreflexer kring kroppskontroll i allmänhet. Den allra finaste utseendekomplimangen man kan ge en gravid kvinna är ju att det verkligen endast är magen som har blivit större. Kanske allra helst med ett tillägg om att man bakifrån inte ens kan aaaana att personen i fråga är gravid.

Well, dom komplimangerna kommer jag aldrig att få. Några andra vänliga ord dock, som jag förstås gärna suger i mig. För det slutar ju inte vara intressant med utseendet bara för att man är välsignat lycklig över ett barn som utvecklas som det ska. Nånstans vill man ju fortfarande känna sig lite fin med sin mage, om så bara för sin egen skull.

Aurorasamtal

7 Mar

Igår var vi på Danderyd för vårt första Aurorasamtal.

Det var väldigt, väldigt bra för mig. Jag är så glad över att sånt här finns och erbjuds, och börjar för första gången i den här graviditeten känna mig lite peppad inför förlossningen. Kanske extra passande en sån här dag, när fina Hanna just fött sitt andra barn.

Så vad gjorde skillnad för mig då, under den här timmen? Jo:

– Att barnmorskan sa att yttre press på magen, som utfördes på mig när jag varken hade kraft eller impuls att krysta fram Esme tillräckligt bra, brukar upplevas som direkt traumatiskt. Dessutom sa hon att man av den anledningen faktiskt brukar undvika att göra så på förstföderskor.

Plötsligt insåg jag att min reaktion inte alls har varit mesig eller ens ovanlig. Att jag fick dödsångest medan det här hände, och att jag fortfarande drygt 3,5 år senare inte riktigt kan prata om det utan att börja gråta, är inget kvitto på att jag är en fjant. Det är bara ett kvitto på att det på riktigt var en jobbig upplevelse. Och plötsligt återfick jag en del av mitt förlorade självförtroende. Vilket jag tror kommer att hjälpa mig en hel del inför nästa gång.

– Att barnmorskan lovade att vi nästa gång vi träffas går igenom hur lustgasen egentligen fungerar. För när det senast var aktuellt låg jag naken i ett bad och panikskrek av smärta, så jag fick ju liksom aldrig till tekniken ordentligt. Gör om gör rätt under lugna former, helt enkelt.

– Att min rygg ska undersökas en gång för alla så att vi reder ut hur skoliosen egentligen sitter och varför det var riktigt svårt att sätta epiduralen rätt. Helst vill jag ju slippa epidural den här gången, men om det behövs är det ju skönt om den kan sättas snabbt och smidigt i stället för långsamt och bökigt.

– Att barnmorskan berättade att alla barnmorskor kan och ska använda sig av perinealgreppet, tvärtemot vad som påstås i media. Jag älskar perinealgreppet eftersom jag är helt övertygad om att det räddade min kropp från skador när nu Esme föddes under ganska forcerade former. Därför har jag verkligen oroat mig för att det ska vara en fråga om tur/otur hur kunnig den barnmorskan som just då råkar finnas tillgänglig är på det här området.

– Att barnmorskan sa att det inte kommer att vara personalbrist på Danderyd i sommar, och att dom kommer att göra vad dom kan för att jag får plats där, när det blir dags. Garantier existerar ju inte i den här branschen, men ändå. Andragångsföderskor med Aurorasamtal i ryggen hänvisar man helst inte till andra sjukhus om man inte verkligen måste.

För övrigt har jag en liten buse i magen som sparkar runt så det ibland gör direkt ont. Magen växer, vikten ökar och ryggen värker. Men mest av allt är jag glad och förväntansfull. Det ska nog bli bra detta, också.

Somligt tar lång tid att inse

21 Feb

Idag fick jag en remiss till Auroramottagningen på Danderyds sjukhus.

Grejen är att jag knappt trodde att de skulle gå med på att träffa mig. Min förlossning med Esme var ju inte sååå farlig, inte om man ska tro de barnmorskor jag snabbt dryftat saken med, i alla fall. På efterkontrollen minns jag att jag, när jag försökte mumla något om att jag tyckte att det varit ganska jobbigt, bara fick ett stort leende och ett oförstående ”men du blödde ju nästan ingenting? och knappt några stygn blev det heller?” till svar. Nä, nähänä, då var det väl inte nåt att gnälla om.

Och nu när jag inför min nuvarande barnmorska tog upp ångesten jag känner inför att föda igen, kikade hon lite i journalen och verkade väl inte alltför imponerad av det hon läste. Men att det var långdraget och att yttre press brukar upplevas som ”ganska jobbigt” kunde hon erkänna. Och så remitterade hon mig vidare.

Jag funderade över allt det här efter att jag fått det där brevet från Danderyd, och över min tacksamhet över att ändå bli såpass trodd att någon tar sig tid att träffa mig. För jag behöver verkligen få prata med någon, och få säga högt att jag hade dödsångest när jag födde. Och att jag inte vill känna så igen, om jag bara kan förebygga det.

Grejen är att jag kommer från en familj där man inte beklagar sig över smärta. Helst går man inte ens till doktorn, om man inte absolut måste. När jag som 14-åring hade lunginflammation tog det min mamma över en vecka att ta mig till läkaren, då hade jag haft hög feber så länge att jag hade vant mig vid det och trodde att det var fel på termometern och inte hälsan. Och då ska vi inte ens tala om vilka krämpor hon själv gått och dragits med, innan hon av någon anledning till sist blivit helt tvungen att uppsöka hjälp.

Så i min familj gnäller man alltså inte, man ömkar inte sig själv för att det gör ont och är svårt. Man biter ihop och låtsas som det regnar. Den klarast glänsande stjärnan går till den som klarar detta bäst. Och den otroligt osympatiska följden är såklart att man ser ner på de som faktiskt erkänner sina smärtor, för att inte tala om är lite allmänt veka och emliga. Såna som ganska ofta beklagar sig över sina plågor och kanske till och med överdriver en smula, för att få tröst.

Jag har alla de här dragen i mig, såklart. Jag är uppvuxen med ideal som jag visserligen inte tror på, men som heller inte lämnat mig opåverkad. Jag vet att man ska bita ihop och ta sig samman, prata med små bokstäver om det som eventuellt känns svårt. Och jag är nu, fyra år senare, helt säker på att det var det som gjorde att jag gick mot min första förlossning i total förnekelse om vad som väntade mig. Jag var kanske lite orolig, men absolut inte tillräckligt rädd för att förbereda mig ordentligt. Framför allt var jag säker på att jag skulle klara det finfint. Okej, det skulle göra ont, men jag skulle ju fixa det. Utan smärtlindring. Herregud, kvinnor har väl fött barn genom alla tider, what’s the fuzz? Lite så, fast inte ens helt medvetet och färdigtänkt. Mer som en ryggmärgsreflex.

Sen gick det som det gick, och jag har visserligen inte hymlat med att jag tyckte att det var ett rent helvete att föda barn. Men jag har inte direkt pratat med någon sakkunnig om just mina upplevelser heller. Förmodligen för att jag innerst inne tänkt att det inte är något att älta. Att det kanske faktiskt bara var jag som var mesig och svag. Att en riktig kvinna skulle klarat det bättre, och att jag därmed borde dölja min mesighet snarare än lyfta fram den.

Men snart ska jag gå till en mottagning för förlossningsrädda och berätta så gott jag kan, helst utan att underdriva. Faktiskt sätta ärliga ord på det jag upplevde i augusti 2010 som jag inte vill uppleva igen. För jag vill föda det här barnet på ett annat sätt, på ett bättre sätt. Och nånstans inser jag att om jag ska nå dit, så får jag börja med att visa styrka genom att visa svaghet. Allt annat är faktiskt bara fånigt, och hjälper varken mig eller bebisen i magen mot en lugnare start på vårt gemensamma liv.

Ryggskrälle

16 Feb

Min rygg är ju inte riktigt som den ska, har bråkat med mig i många år. Och jag med den. Men graviditeten med Esme gick ganska smärtfritt, i motsats till vad bekymrade sjukgymnaster förutspått. Nog var jag hemma nån vända men det var först bortåt sjunde månaden, och gick ganska fort över igen, som jag minns det.

Men det här med att det inte riktigt är lika enkelt att vara gravid andra gången verkar ju stämma på alla möjliga vis. Ländryggen la av redan i tredje månaden, ungefär samtidigt som fogarna började ge sig till känna för första gången. Nu har jag insett att jag endast kan stå och gå i begränsad omfattning, och definitivt inte i högklackat. Även om det vore bra med rörelse för ryggmusklerna, blir bäckenet för grinigt och då drar allt i alla fall ihop sig och börjar smärtkrampa.

Så jag sitter rätt mycket, inte minst på jobbet. Igår testade jag gravidmassage och insåg då att sittandet också är en jättedålig strategi – för övre delen av ryggen. För första gången i mitt liv har jag nu såna knutor mellan skulderbladen att den förskräckta massageterapeuten frågade om jag råkat ut för en olycka. Eller har konstant nackspärr.

Nä, inte vad jag vet. Men efter att hon gått loss på skuldror, nacke och axlar skriker jag nu högt bara av att bli omfamnad. Och tänker rätt mycket på det hon sa om att jag verkligen borde satsa på regelbunden massage. Och börja stretcha även övre delen av ryggen, inte bara den nedre som jag genom åren vant mig vid att försöka gulla med.

Jag vet ju att hon har rätt. Inte minst i att den verkliga ryggutmaningen väntar efter den här förlossningen. Det är ju då det ska ammas och bäras dygnet runt, med dålig sömn och spända nerver. Kanske dags att börja preppa kroppen inför den utmaningen, så gott det nu går?

Som Odd Mollys fattiga kusin från landet

3 Feb

Det är ju inte ett nytt ämne på något sätt men vad är grejen med gravidkläder? Vem designar dom, och för vilken kapitalt klädointresserad målgrupp? Förra gången principköpte jag nästan inga gravidplagg alls, förrän på sluttampen när jag insåg att jag mest av allt såg ut som en flodhäst i illasittande vanliga kläder, köpta i större storlek men inte alls anpassade för kaggen. Den här gången tänkte jag alltså inte göra om samma misstag utan tog en optimistisk runda på internet (volanger, tunikor, volanger, tunikor…) och därpå en något mindre optimistisk runda på stan. Och var inte det förra deprimerande nog så var ju det senare den totala spiken i shoppingkistan.

Den som tidigare inte bekantat sig med denna ambitionsdödande öken av smårutigt, småblommigt och randigt kan genom att föreställa sig ett slags Lilla huset på prärien-kavalkad av löst sittande tygsjok få ett ganska tydligt hum om var vi befinner oss. Och de aningens piggare plagg man till äventyrs ändå trillar över består i princip av tunna sladdriga oversize-tishor med valfritt animaltryck på bröstet, alltså inte heller något jag skulle gå igång på i min normala magstorlek. Och så lite chinos på det, för vem vill inte passa på att lulla runt i något beiget och riktigt könlöst när man ändå har tappat timglasformen för minst ett halvår framöver?

I ärlighetens namn hittade jag faktiskt till sist en riktigt snygg och lättburen svart pennkjol på Top Shop, tack för den. En tunikajävel blev det också, men en som var tillräckligt diskret (enfärgad) och enkel (endast lite veck vid bysten) för att få följa med hem. Men två plagg gör ju ingen sommar, så jag antar att lösningen även den här gången blir att kämpa på med de vanliga kläderna efter bästa förmåga. Och att sen gå på mammaledighet i god tid innan det är dags för den värsta flodhästfasen. Även om det senare sannolikt är för smärtsamt för plånboken för att egentligen vara realiserbart. Men önska kan man ju. Om så bara för omgivningens skull.