Det har varit en besvärlig höst och vinter för mig, på riktigt. Nu när det börjar ljusna där ute gör det nog det för mig också, men helt färdig med det jobbiga är jag inte. Det kommer och går. Vissa perioder i livet är bara svårare än andra och sen Esme blev aningens, aningens större har jag befunnit mig i något slags omvandlingsfas. Vad jag skulle omvandlas till var oklart och helt säker är jag inte än.
Någon som befinner sig i en ständig transformation är förstås Esme, denna fantastiska lilla människa som utvecklas så det rasslar om det. Hon pratar mycket och hela tiden och på bägge språken, hon klär på och av sig själv, hon går på pottan och hon räknar, dansar, sjunger och skojar. Hon är, precis som hon alltid har varit, det mest fantastiska i mitt liv. Det viktigaste för mig är att ge Esme den bästa uppväxt jag kan – jag antar att alla föräldrar tänker så – men att det inte alltid är helt självklart vad det bästa är. Och det bästa kan också kosta i egna uppoffringar, prioriteringar och omvärderingar. Det gör ibland ont att vara förälder, men jag kan inte se något bättre skäl att ha lite ont, än ett älskat barn.
Så ljuset är här nu, ryggen läker ihop och tiden rör sig framåt. Jag önskar mig en lite lugnare fas nu, med långsammare utveckling. Inte för Esme, men väl för mig själv.
—
A Light exists in Spring
Not present on the Year
At any other period —
When March is scarcely here
A Color stands abroad
On Solitary Fields
That Science cannot overtake
But Human Nature feels.
It waits upon the Lawn,
It shows the furthest Tree
Upon the furthest Slope you know
It almost speaks to you.
Then as Horizons step
Or Noons report away
Without the Formula of sound
It passes and we stay —
A quality of loss
Affecting our Content
As Trade had suddenly encroached
Upon a Sacrament.
Emily Dickinson