Sex, vänskap och religion

För ett tag sen skrev Amanda Schulman om hur glad hon var över att äntligen ha funnit en ”flatvän”. Ett märkligt och lite unket inlägg, som Underbara Clara kommenterade bra.

Det hela fick mig att tänka på en av mina homosexuella vänner. Vi pluggade tillsammans en period i Uppsala och han var långt ifrån stereotypen av en bög. Det vill säga, han var lika ointresserad av glam, schlager och inredning som jag. Han skulle dessutom ha varit helt värdelös som smakråd i en klädbutik, om det nu var det jag hade behövt. Däremot  snackade vi om (bra!) musik och killar, och jag minns att jag blev både stolt och lite störd när han kommenterade min blivande mans fysiska företräden – ungefär som jag väl hade blivit oavsett vem som hade kastat lystna blickar efter mitt hjärtas utvalda.

Så småningom började vi glida isär och dödsstöten för vår vänskap kom när han blev frälst. Ja, på riktigt som i religiös. Jag märkte att jag hade svårt för att umgås med någon som plötsligt utstrålade ett slags moralisk överlägsenhet (och dessutom varken ville dricka drinkar eller snacka skit längre), även om jag förstås unnade honom glädjen i att ha funnit Gud. Och så föll det sig så att han blev en i högen av Facebook-vänner man på sin höjd gratulerar på födelsedagen, men inte mer.

Vad är då sensmoralen i denna lilla anekdot? Jo, att det är märkligt att samla på homosexuella vänner, precis som det vore märkligt att samla på låt oss säga invandrarvänner, eller 40-talistvänner. Dessutom är det direkt felaktigt att tro att man är helt och hållet fördomsfri och tolerant bara för att man umgås med killar som gillar killar. Det är jag den första att skriva under på.