Arkiv | mars, 2014

Inte nytt men så snyggt

29 Mar


Försökte dansa till den här i köket igårkväll. Gav upp när jag kände mig mer som barbamamma än discodrottning. Men ändå. Sjukt bra.

Annonser

Stilen

25 Mar

Min stil i tre ord: Klänning, klackar och kappa. När jag inte är väldigt gravid, vill säga. Just nu är väl min stil mer klänning, inga klackar och kappa. Annars blir ryggen så våldsamt arg. Bäckenet med, för den delen.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Hängselbyxor. Jeansshorts. Eller shorts överlag, måste jag nog säga. Puffärmar funkar inte heller, jag blir fluffig och rund hela jag.

Just nu har jag på mig: Blommig blus från Zara, cerisa velourbyxor, lika cerisa fluffmysstrumpor. Finare än det låter, och helt klart acceptabelt för hemmahäng en vardagskväll.

Jag känner mig allra snyggast i: Sannolikt en välsittande klänning med markerad midja och vidd i kjolen. Och så klackar till då. Just nu däremot: en svart maxiklänning som funkar både för preggosar och ammande. Planerar att använda den läääänge till.

Mitt favoritplagg just nu: Borde väl vara ovannämnda multitaskande maxiklänning. Alternativt en lika svart pennkjol för gravida från Topshop.

Min stil hemma med tre ord: Design, budget och Ikea. Typ? Jag kommer från ett extremt genomtänkt arkitekthem så mitt eget hushåll är mer stökigt, blandat och lite som det fallit sig genom åren. Lika delar arvegods, loppisfynd och det där fantasilösa varuhuset som alla andra shoppar på.

Jag skulle aldrig inreda med: Murrigt, gulligt eller kitchigt.

Pryl jag suktar efter: Jag är verkligen inte så prylintresserad, inredning kommer inte så högt på intresselistan. Men skulle någon kasta fyra till sex Myranstolar efter mig så visst, dom skulle passa runt köksbordet.

Mitt bästa stylingtips: Snittblommor, nyligen dammsuget och färgklickar mot en lugn bas. Ungefär så.

Min favoritplats hemma: Soffan. Fast den är trasig, billig och rätt ful till att börja med. Men det är en soffa som jag kan sträcka ut mig i efter en arbetsdag. Det är ljuvligt förutom att jag därefter har svårt att ta mig ur den igen. (Se ovan om rygg, bäcken etc.)

Mitt problemhörn hemma: Sovrummet. Ett stort och vackert rum med potential som vi aldrig orkat styra upp. Så det enda vi gör där är att sova och sprida ut våra kläder.

Tack SNAKK för listan.

Esme då?

15 Mar

Jag minns att jag tyckte att Alex Schulmans resonemang om att sluta blogga om dottern Charlie när hon fyllt ett år var lite fånigt. Han menade på att hon först då blev ett barn på riktigt, jämfört med att tidigare ha varit en anonym bebis. Alltså ville han inte lämna ut henne genom att blogga om hennes utveckling mer. Jag tänkte att det ju finns tusen och ett sätt att skriva om sitt barn, som inte alls behöver bli särskilt privat eller naket.

Men, nu märker jag att jag drar mig för att blogga så öppenhjärtigt om Esme som jag kanske tidigare har gjort.

Hon är drygt tre och ett halvt år och sannerligen sin egen underbara lilla person. På olika sätt blir det tydligare för varje dag att hon har sina tankar och känslor och funderingar kring livet, relationerna och reaktionerna. Det är nog inget jag vill fläka ut över internet – även om jag är högst medveten om att väldigt få ens läser den här bloggen numera.

Så jag tror jag nöjer mig för nu med att konstatera att hon mår bra. Hon utvecklas som hon ska. Hon väntar ivrigt på sitt syskon och hon processar mycket kring att vara liten versus stor. Hon är överlag lugn till sitt sätt men hon har ärvt mitt temperament som emellanåt braskar till ordentligt. Hon är väldigt älskvärd och väldigt kärleksfull, ömsint och kramgo. Samtidigt med mycket integritet och en envis ådra som jag tror kommer att hjälpa henne genom livet.

Ibland tänker jag att det kommer att bli riktigt nyttigt och bra för henne att behöva konkurrera med ett syskon. Andra gånger skär det brutalt i hjärtat när jag föreställer mig att jag snart inte längre kan ge henne mitt allt. Vi är i alla fall på ett bra ställe hon och jag, och jag gläder mig åt att hon fick bli just såhär stor innan det blev dags för ett syskon. Kanske inte bara för hennes skull, utan också för min egen. Den här tiden kommer ju aldrig åter, när det är bara hon och jag och hennes pappa. Det är bitterljuvt, och ändå precis som det ska.

P1000092 - version 2

”Är du säker på att det inte är två därinne?”

7 Mar

bild-6

Det här är veckan då magen sköt ut på allvar. Jag skulle ha fått den mätt för första gången idag men var tvungen att äta en trerätters lunch för en kunds räkning i stället (ja, stackars mig, verkligen) så vi får vänta till tisdag med att få reda på om magen är normalstor eller lika bauta som den faktiskt känns.

Jag var i ärlighetens namn inte särskilt liten med Esme heller. Enligt mätningarna, viktuppgången och samtliga kurvor helt normal, men i mångas ögon – ojojoj. Jag tänker att det handlar rätt mycket om hur man är byggd och hur man därmed bär sina barn. En kollega som är tio-tolv centimeter längre än jag har sett supernätt ut hela sin graviditet. Det är nästan sådär så att jag tycker att det är skönt att hon går hem nu, så att inte jag som ligger flera månader efter hinner bli större än hon.

Inte för att jag egentligen vet varför det spelar roll eller varför det känns tjusigare att vara liten om magen än tvärtom. Man kan ju inte direkt påverka det själv. Men förmodligen handlar det om inlärda ryggmärgsreflexer kring kroppskontroll i allmänhet. Den allra finaste utseendekomplimangen man kan ge en gravid kvinna är ju att det verkligen endast är magen som har blivit större. Kanske allra helst med ett tillägg om att man bakifrån inte ens kan aaaana att personen i fråga är gravid.

Well, dom komplimangerna kommer jag aldrig att få. Några andra vänliga ord dock, som jag förstås gärna suger i mig. För det slutar ju inte vara intressant med utseendet bara för att man är välsignat lycklig över ett barn som utvecklas som det ska. Nånstans vill man ju fortfarande känna sig lite fin med sin mage, om så bara för sin egen skull.

Aurorasamtal

7 Mar

Igår var vi på Danderyd för vårt första Aurorasamtal.

Det var väldigt, väldigt bra för mig. Jag är så glad över att sånt här finns och erbjuds, och börjar för första gången i den här graviditeten känna mig lite peppad inför förlossningen. Kanske extra passande en sån här dag, när fina Hanna just fött sitt andra barn.

Så vad gjorde skillnad för mig då, under den här timmen? Jo:

– Att barnmorskan sa att yttre press på magen, som utfördes på mig när jag varken hade kraft eller impuls att krysta fram Esme tillräckligt bra, brukar upplevas som direkt traumatiskt. Dessutom sa hon att man av den anledningen faktiskt brukar undvika att göra så på förstföderskor.

Plötsligt insåg jag att min reaktion inte alls har varit mesig eller ens ovanlig. Att jag fick dödsångest medan det här hände, och att jag fortfarande drygt 3,5 år senare inte riktigt kan prata om det utan att börja gråta, är inget kvitto på att jag är en fjant. Det är bara ett kvitto på att det på riktigt var en jobbig upplevelse. Och plötsligt återfick jag en del av mitt förlorade självförtroende. Vilket jag tror kommer att hjälpa mig en hel del inför nästa gång.

– Att barnmorskan lovade att vi nästa gång vi träffas går igenom hur lustgasen egentligen fungerar. För när det senast var aktuellt låg jag naken i ett bad och panikskrek av smärta, så jag fick ju liksom aldrig till tekniken ordentligt. Gör om gör rätt under lugna former, helt enkelt.

– Att min rygg ska undersökas en gång för alla så att vi reder ut hur skoliosen egentligen sitter och varför det var riktigt svårt att sätta epiduralen rätt. Helst vill jag ju slippa epidural den här gången, men om det behövs är det ju skönt om den kan sättas snabbt och smidigt i stället för långsamt och bökigt.

– Att barnmorskan berättade att alla barnmorskor kan och ska använda sig av perinealgreppet, tvärtemot vad som påstås i media. Jag älskar perinealgreppet eftersom jag är helt övertygad om att det räddade min kropp från skador när nu Esme föddes under ganska forcerade former. Därför har jag verkligen oroat mig för att det ska vara en fråga om tur/otur hur kunnig den barnmorskan som just då råkar finnas tillgänglig är på det här området.

– Att barnmorskan sa att det inte kommer att vara personalbrist på Danderyd i sommar, och att dom kommer att göra vad dom kan för att jag får plats där, när det blir dags. Garantier existerar ju inte i den här branschen, men ändå. Andragångsföderskor med Aurorasamtal i ryggen hänvisar man helst inte till andra sjukhus om man inte verkligen måste.

För övrigt har jag en liten buse i magen som sparkar runt så det ibland gör direkt ont. Magen växer, vikten ökar och ryggen värker. Men mest av allt är jag glad och förväntansfull. Det ska nog bli bra detta, också.