Fega flickor får inte bli författare

För mig är det jättesvårt att hitta rätt nivå av öppenhet när jag skriver. Det är därför jag till exempel håller mig halvanonym här på bloggen, för att jag dör lite när jag föreställer mig att vem som helst skulle kunna googla sig in i mitt innersta. Samtidigt garderar jag mig ändå med en hel del självcensur, delvis för att jag inte vill såra eller fläka ut människor i min närhet. Och när jag ibland (okej, ganska ofta) umgås med tanken på att en dag ge mig på ett riktigt skrivprojekt, så fastnar jag alltid i att alla bra historier jag vill berätta är sådana som just kan såra andra.

För att inte tala om alla känsliga, allmänt tabubelagada ämnen. Jag rodnar när jag föreställer mig att skriva om sex, och sedan låta mina föräldrar läsa det. Och samtidigt är ju sex ett fantastiskt ämne man vare sig kan eller vill hoppa över, såvida man nu inte tänker sig att skriva pekböcker för ettåringar, eller så. Och det är väl inte just där mina ambitioner ligger.

Så jag vet inte, om jag någonsin kommer att bli kaxig nog att försöka skriva sådär så det gör ont på riktigt. Jag hoppas det, men jag är långtifrån säker. (Och då har jag inte ens berört den där ofrånkomliga parametern som kallas att överhuvudtaget vara läsvärd i andras ögon. Att jag vill skriva betyder ju inte att någon vill läsa.)

Men Peppe som precis gett ut Livet & barnet, hon skriver att hon knullar och berättar om det jobbiga i att som höggravid springa på sitt ex. Och det är såna grejer som gör hennes bok så bra, förstås. Det var apropå henne jag kom att tänka på allt detta, just nu. Hon är modig tycker jag, när hon gör litteratur av sitt liv. Jag önskar att jag hade lite av det modet.

Om det här med hen och den heliga prinsessfasen

Två saker som den som är emot genusideologi tenderar att haka upp sig på är dels det könsneutrala ”hen” (som förespråkas i vissa kretsar i stället för ”hon” och ”han”), dels att det skulle vara något fel med att rosa och prinsessor är för flickor och blått och bilar är för pojkar.

I stället argumenterar man för att flickor ska få vara flickor och pojkar få vara pojkar, och att vi ska fira och glädjas åt olikheterna däremellan. Man tycks mena att om ett barn inte ”får” leva ut dessa olikheter – som försvaras med att de är helt oberoende av föräldrarnas preferenser, även om det handlar om ett barn som inte ens fyllt ett år –  så blir han eller hon hämmad i sin utveckling och identitet.

Jag tror att alla som har träffat mig skulle kategorisera mig som uppenbart kvinnlig. Jag har långt hår, äger definitivt fler klänningar än byxor, gillar smink, klackar och smycken. Dessutom är jag omhändertagande och ganska mjuk i mitt sätt, tycker om att laga mat och har inte ens tagit körkort.

Men. Då ska man veta att jag aldrig har haft en riktig prinsessfas. Min stilfascistiska mamma klädde mig uteslutande i vitt, ljusblått och mörkblått, väldigt sällan i klänning och definitivt inte i något ryschigt och pyschigt. Dessutom är jag uppvuxen med ”hen”, som faktiskt är det enda som står till buds i det finska språket. Där är nämligen alla ”hän”, alldeles fristående från någon som helst genusdebatt.

Har jag då känt mig förvirrad eller osäker på vem eller vad jag är, baserat på dessa upplevelser? Nej, såklart inte. Tvärtom har jag som en svamp sugit i mig precis det omgivningen har velat att jag ska framhäva och införliva i min kvinnlighet. Dom budskapen finns ju hela tiden omkring oss – den människa som verkligen lyckas förhålla sig helt könsneutralt till en annan människa, tror jag faktiskt inte är född.

Så när genusmotståndaren går upp i limningen över att några jobbiga försöker putta normerna i en lite annan riktning än den mest vedertagna, så är det egentligen helt bortkastad energi. Det finns inget hotfullt i att en flicka bär blåa kläder och bygger med lego, eller att en pojke har klänning och vyssjar en docka. Även dessa barn kommer att trimmas in i leden, och lära sig var skåpet ska stå.

Det som kanske kan bli annorlunda, är väl i så fall dessa barns föreställningsvärld kring vad som faktiskt är möjligt. Och kommer vi ens aningens längre på den banan, så tror jag att vi har gjort framtiden en tjänst. Det är inget att vara rädd för, eller att känna sig hotad av. Är det något vi kan vara trygga i, så är det att utveckling och förändring går mycket, mycket långsamt.

Därför tycker jag att vi ska sluta vara så rädda för alternativen att vi måste håna och försöka tysta ner dom som vill testa en annan väg. Vi är ju knappast, hur gärna vi än vill tro det, den generation människor som har nått vägs ände vad gäller det optimala sättet att leva och verka. Det som just nu anses vara ”naturligt” tenderar dessutom att  ha en förvånansvärt kort historia bakåt. Titta bara på koltens fyrahundraåriga historia som standardklädsel för både pojkar och flickor, om ni vill ha ett konkret exempel.

Oförnuft, var ordet

Jag hade precis börjat omvärdera Amanda Schulman, och tänka att hon kanske ändå är en rätt driftig och smart tjej som startat eget med sin syrra och liksom inte längre bara bloggar om kläder och smink och vad hon och Alex äter för kött till middag.

Men sen kom det här inlägget.

Och jag vet inte, jag blir liksom bara jättejättejättetrött inombords. För att det är så ogenomtänkt, fördomsfullt och onyanserat alltihopa. Jag tror faktiskt att min stockkonservativa mamma född 1940 hade formulerat sig piggare än Amanda gör.

Och det, Amanda Schulman, är inte en komplimang till dig. Och tvärtemot vad du tror så finns det ingenting i det du skriver som manifesterar att du är stolt över att vara kvinna. Däremot har du visat att du har en extremt snäv bild av vad kvinnlighet kan och får vara. Och det är bara skittråkigt, inte frejdigt eller ärligt eller roligt, eller just nånting av det du nog gärna vill tro att det är.

Så. Därmed kan jag stryka ytterligare en blogg från min lista. Check.

Förväntansfull

Eftersom jag körde en redig sexdagarsraid på jobbet förra veckan, tar jag helg redan ikväll. Esme och jag ska mysa loss på tu man (tu kvinn?) hand ända till söndag, och jag ser löjligt mycket fram emot det. Det känns som en komprimerad föräldraledighet, en återuppstånden chans att göra allt det där jag inte längre kan.

Typ som att:

• Sova middag med Esme.
• Kolla på skräp-tv.
• Handla jättemycket god mat på stor-ICA.
• Tvätta i lugnan ro. Jo, men jag tycker om att tvätta, det är meditativt.
• Yoga. Apropå meditativt.
• Blogga! Och läsa ikapp favoritbloggarna.
• Baka med Esme. Frågan är bara vad? Hon ska ju inte äta bullar än.
• Ta hand om mina stackars blommor. Köpa nya till balkongen. Ljung känns fräscht, eller?
• Dammsuga. Våttorka. Damma.
• Träffa ett par kompisar.
• Gå en promenad i solen. För visst ska det bli sol?
• Se en tramsig film.
• Bada i badkaret med Esme.
• Ringa syster, bror och mamma.
• Pussas och kramas, leka och busa, förundras över att Esme kan stå upp bara hon har något att stödja sig emot.

Och på måndag stämmer vi av hur många punkter jag hann beta av. Man är väl en effektiv Esmemamma, så säg!

Inget för den känslige läsaren

Min gravida frisör ville veta vad som överraskat mig mest med förlossningen.

Så jag berättade att det var den där pinnen som barnmorskan tryckte upp i stjärten på mig medan jag krystade. Ja alltså jag såg den ju aldrig, men kände nog. Det var som att få ett normalstort kvastskaft uppkört i ena öppningen medan man försökte trycka ut något ur den andra. Obekvämt var bara förnamnet.

Jag kom mig inte för att fråga barnmorskan varför hon ville försvåra för mig i ett redan tillräckligt kämpigt läge, men tänkte i mitt inte helt glasklara sinne att pinnen säkert skulle göra så att jag inte sprack så mycket.

Det är för övrigt mitt tydligaste känslominne av hur det var där på slutet, alltså hur det var i själva underkroppen att pressa ut ett barn genom en alldeles för trång sektor. Det där med att bli besvärad i baken med en pinne. Den känslan.

Resten måste jag ha förträngt.

Om att skänka en slant

Peppe länkar till Emelie Popmorsa som skriver om att ge pengar till tiggare. Och jag tänker efter. Jag är nog lite som Emelie, jag ger ibland, men inte alltid och inte till alla. Nånstans på vägen har jag tagit ett beslut om att när jag har kontanter på mig och en kvinna kommer och ber om pengar, så ger jag mina slantar till henne. Det är mest ett känslobaserat beslut, men handlar nog också om att jag föreställer mig att det är ännu överjävligare att vara kvinna på samhällets botten, än att vara man. Det finns krasst taget fler sätt att bli utnyttjad och spottad på, när man är tjej.

Sen är det inte helt enkelt att förhålla sig till att tiggeriet i Stockholm har ökat så väldigt bara under de sex år som jag har bott här. Till stor del verkar det bero på det importerade systematiserade tiggeriet, alltså folk som ganska uppenbart har tagit sig (eller kanske tagits?) hit just för att tigga. Uppenbarligen är det människor som också far jätteilla, men jag tycker ändå att det är problematiskt. Jag får liksom inte kläm på om det finns någon högre upp i hierarkin som skor sig på det hela, men tanken på att det kan vara så får mig att hålla igen plånboken. Jag vet inte om det är rätt, men där drar jag i alla fall en gräns.

Hur resonerar ni andra? Ger ni pengar till tiggare eller säger ni oftast nej?

Min helg har handlat om böcker

När jag fick Esme sa hon som är gift med min bror att det säkert skulle dröja ”flera månader” innan jag kunde läsa ut en hel bok. För henne hade nämligen ett helt halvår hunnit passera innan koncentrationsförmågan satt där den skulle. Då tyckte jag att sex litteraturfria månader lät väldigt mycket.

Men för mig skulle det ta mer än dubbelt så lång tid att få till den där riktiga läsfeelingen. Och när jag väl kom dit, höll jag mig till ett välbekant ämne. Först läste jag Mats Kamp om att bli pappa. Sen läste jag Livet & barnet om att bli mamma. Båda är jättefina och personliga, och säger mycket om vår samtid och städerna och stressen och prestationsbehovet och tankarna. Det är inte så lätt att bli förälder idag, utan att samtidigt grubbla ganska mycket över vad det innebär. Jag är inte så säker på att det var så på säg 60-talet, när man liksom bara fick barn för att det är så naturen har ordnat det.

Livet & barnet har för övrigt skrivits av begåvade, roliga och sällsynt behagliga Peppe Öhman, vars blogg jag har följt ungefär sen jag fick Esme. Peppe har den där avundsvärda balansen mellan självkänsla och självdistans, som gör att varken hon eller hennes texter blir självgoda.

Det är inte så många författare som lyckas med det, och det är en av de saker som gör att jag är extra glad över att jag faktiskt har fått träffa Peppe i verkliga livet nu. Hon är supercool, läs hennes blogg och köp hennes bok, så får ni se.

HCHF

Och medan jag låter tv:n informationsskölja mig (tack Jonna för det härliga begreppet!) passar jag på att fylla på fett- och kolhydratdepåerna. Dom har tömts ganska kraftigt den senaste månaden, när jag har tappat några kilo i lite för hastigt tempo. Mammamagen ser såklart mycket bättre ut än innan, men upptill är jag mest bara hålögd och insjunken.

Och eftersom jag inte har tid att göra en Underbara Hanna håller jag mig till köpta godsaker, just nu Saltå Kvarns fruktbröd. Så sjukt smarrigt i all sin enkelhet! Med ett redigt lager smör slår det faktiskt det mesta, och det håller till och med min kräsna dotter med om.

Prova ni också, because you’re worth it. (Och eftersom man aldrig ångrar en riktigt god macka.)

Tender Loving Care

Jag stöter då och då på folk som menar att det här med god och dålig smak är oförenligt. Att det är stört omöjligt att uppskatta Six Feet Under och The Bachelor lika mycket, fast av olika skäl. Jag tycker att dom har fel. Och ju äldre jag blir, desto mindre orkar jag försöka hävda mitt intellekt eller min (potentiellt) goda smak genom att begränsa mig till det som är kvalitetsstämplat och godkänt av kultureliten.

Ni som eventuellt känner som jag, och som njuter av sånt som andra tycker att ni borde skämmas över, får härmed ett bra tips av mig. Det är en hel tv-kanal, som jag själv alldeles nyligen har upptäckt, och den heter TLC. Tablån är en enda orgie i tramsprogram med titlar som Say Yes to the Dress, Little People Big World , En man och hans fruar och min personliga favorit I didn’t know I was pregnant. Ja, ni hör ju.

Med leveranshets på kontoret och en mammig (om än såklart, helt underbar) ettåring här hemma, känner  jag att några timmar brudklänningar, dvärgar, polygama amerikaner och folk som inte fattar att dom är gravida liksom sitter som handen i handsken. Sen är det klart att man kan bryta av med lite BBC-serier också. Men om jag inte fick matas med lite substanslös och totalt oviktig underhållning mellan varven, så skulle jag nog klappa ihop. Ju mer stressad jag är, desto bättre livlina blir nämligen populärkulturen för mig.

Och det, om något, borde väl göra den helt legitim, för att inte säga direkt nödvändig.

Åldersrasismen

Man vill ju gärna tro om sig, att man är en fördomsfri och liberal själ. En såndär som begriper – ja inte bara begriper, utan faktiskt välkomnar – att begåvning och framåtanda kommer i alla möjliga skepnader.

Men så stöter man inom loppet av några dagar på ett par 20-nåntingbrudar som har just dessa egenskaper, alltså begåvning och framåtanda och hela helvetet. Och så kommer man på sig själv med att bli typ provocerad av att den ena tjänar mer än man själv, medan den andra är i position att ifrågasätta det man själv har sådär lite betalt för att göra.

Och så upptäcker man att man har lust att trycka till med något i stil med ”Du vet att det inte är en merit att ha levt kort!” medan man lunkar hem på sina inte helt fasta 3o-nånting ben. Och nånstans där mellan tanke och handling kommer man på att man ju därmed är en unken käring som inte alls är beredd att bli omsprungen av yngre och snyggare förmågor.

Man har helt enkelt blivit en åldersrasist som tycker att störst går först, fast det ju inte alls var där man hade tänkt sig att hamna. Vad hände, liksom? När blev man bitter?