Sara.

Vi gick i samma skola från sexan till studenten. Där i början av gymnasiet i samma klass. Då var vi kära i samma kille och han kär i oss båda. Fast det var hennes pojkvän han var, och henne han också valde.

Sara var inte alls som jag, fast ändå lite. Jag ville vara bäst på att skriva, men en gång var det hennes uppsats svenskläraren läste upp för klassen. Jag minns att jag blev förvånad, och säkert lite förargad. Hon kunde väl hålla sig till rökrutan och sina tatuerade äldre kompisar, inte konkurrera med mig på mitt territorium.

Ändå var hon ju schysst, det visste jag nog efter det där med killen. Jag tror att jag egentligen förstod att hon var mer än den styvnackade ytan, precis som vi andra. Tonåren är en jävla skittid, om nu någon trodde nåt annat.

Men det kom andra tider och vi fann varann på Facebook igen, jag minns inte riktigt när. Men jag var nog den som skickade iväg en kompisförfrågan, trots allt. På grund av allt. Vissa människor blir aldrig riktigt vemsomhelst för en. Sara var en sådan för mig.

Nu var hon rätt harmonisk vad det verkade, med man och barn och ordnat jobb. Ett vanligt liv, ett bra liv, vill jag tro.

I våras kom det fram att vi väntade syskon till våra döttrar. Sara visste att hon bar på en lillebror, jag visste att Esme önskade att jag gjorde detsamma.

Levi föddes samma dag som Saras son var beräknad. Han tog lite längre tid på sig, men: ”Levi värmer upp stället åt honom!”, peppade jag på Facebook.

Och varmt blev det, herregud vilken hetta. Och Sara led i värmen, med sin stora mage. Otålig, frustrerad, som bara en gravid på övertid kan vara.

Men till slut kom han, den efterlängtade välskapta pojken. Stor var han, över fem kilo tung, och jättesöt av bilderna att döma.

Sara hade svårt att hitta ett namn till sin son, smakade på än det ena, än det andra. Till sist stämde det och hon kunde publicera det på Facebook. Han skulle heta Vilmer, den stora söta bebin.

Sen gick det inte mer än en vecka, vad jag minns. Jag har inte klarat av att scrolla bakåt i hennes Facebook-flöde för att säkert tidsbestämma. Jag försökte en gång, men bröt ihop vid bilderna från Vilmers 4-veckorsdag. För att inte tala om syskonbilderna med storasyster.

För sen gick det inte mer än en vecka. Sen tog allting slut. Någon tog ett felbeslut, mitt på blanka dagen. Sara och Vilmer hamnade under en lastbil.

——

Jag kommer alltid att bära med mig detta, det kommer för alltid att färga mig. Hur obönhörligt livet är, kanske allra mest när det plötsligt tar slut. Det finns en familj, inte så olik min egen, där inget längre är som det ska. För mamma och lillebror kommer inte hem igen och hur ska man vänja sig något sådant?

På Saras Facebook-vägg står nu hjärtan på rad, från chockade vänner och bekanta. Men inte från mig, det är som att jag inte kan, inte vill, stjäla plats från dom vars sorg är större. Men här på min egen sida kan jag skriva, försöka sammanfatta det som egentligen inte kan sammanfattas.

För vad är en människa, som inte längre är? Jag vet: hon är en känsla. Känslan av Sara, känslan av Vilmer.

Människor som fanns och som därför alltid kommer att finnas.

2013. Det förlorade bloggåret.

Genomdrev du någon förändring 2013? Jag bytte jobb efter fem år med samma arbetsgivare. Det var väldigt stort för mig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jadå. Häftigast var nog att R fick en dotter via Storkkliniken, och att allt gått så bra med just det.

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? Det finns några datum men jag är inte så säker på att jag alltid kommer att minnas dom. Jag är bättre på att memorera känslor och ögonblick än siffror och tidpunkter.

Dog någon som stod dig nära? Nej, inte i år. Däremot var det första året efter morfars död vilket har präglat mig mycket. Jag bär fortfarande hans förlovningsring från 1938 varje dag.

Vilka länder besökte du? Finland såklart. Danmark och Frankrike. Frankrike var väldigt fint, vi var på en lyxig konferens i Cannes med nya jobbet. Det var i september men fortfarande supersommar, mycket vin och skaldjur och sandstränder. Sen klämmer vi in en familjeresa till Italien också, innan det är dags att ringa ut det här året.

Bästa köpet? Vi blev med en ny kamera idag, flera år försent. Men desto bättre att det äntligen blev av!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Jamen mycket. Esme självklart. Min man. Vänner. Jobbet. Bra TV. God mat.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014? Måste säga som Underbara Clara som jag snodde listan av: Tid. Ge mig mer tid, tack.

Vad önskar du att du gjort mer? Haft större fokus på Esme. Det vill jag alltid ha.

Vad önskar du att du gjort mindre? Jag önskar att jag hade varit snällare. Grälat mindre. Andats mer.

Favoritprogram på TV? Det har varit mycket Mad Men, Breaking Bad och Homeland. Men även Sopranos. Alltså inte så mycket så kallad linjär TV, men TV-serier är det ju förstås.

Bästa boken du läste i år? Ingen. Jag vet inte när jag ska komma ur min totala litteraturförlamning egentligen. Typ aldrig? Eller om ytterligare tre-fyra år?

Största musikaliska upptäckten? Jag har lyssnat en hel del på bra musik men just nu kommer jag inte riktigt på nånting som kvalificerar som upptäckt. Eller så är det bara att klicka bakåt i bloggen och få sig ett litet hum.

Vad var din största framgång på jobbet 2013? Att jag bytte jobb. Att somligt gått ganska bra där också.

Din största framgång på det privata planet? Att vi är en ganska glad liten familj som ska fira in det nya året tillsammans.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Fast det beror nog på vilka tidigare år man jämför med. Finns ju ett gäng att välja på. Jag har varit glad också.

Vad spenderade du mest pengar på? Boende, Esme, resor, mat, kläder. Ungefär i den ordningen skulle jag tro. 

Något du önskade dig och fick? Ja. Ganska mycket också.

Något du önskade dig och inte fick? Jag har kämpat rätt mycket med att få ihop alla bitar, vardagspusslet ni vet. Det önskar jag hade blivit enklare med det nya jobbet. Det blev det inte.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Alltså jag minns det inte så noga fast det bara är ett par månader sedan. Men jag jobbade och var väldigt glad över att bli firad av fina kollegor med chokladtårta och sång.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? En längre sommarsemester tror jag. Bortskämd som jag är kändes fyra veckor i kortaste laget och det har hängt med hela stresshösten.

Vad fick dig att må bra? Mat, kärlek, vänner. Esme, alltid denna fantastiska lilla människa. Hon får mig att skratta varje dag.

Vem saknade du? Morfar. Och i viss mån min mamma som inte längre känns lika självklart nära mig som förr. Det är något med åldern. Hennes alltså, inte min.

De bästa nya människorna du träffade? Emma på mitt nya jobb är ju helt fenomenal. Den snyggaste, coolaste, roligaste, smartaste 27-åring ni kan tänka er. Jag är på riktigt smickrad över att hon gillar mig tillbaka.

Mest stolt över? Jag känner mig faktiskt inte så värst stolt i detta nu. Men jag antar att jag ändå gör somligt ganska bra. Som när Esme och jag bakar tillsammans eller när jag får till ett jobbprojekt som jag tänkt mig. Där nånstans kan jag känna stoltheten.

Högsta önskan just nu? Att inte stressen ska koppla sitt strypgrepp om mig så fort jag äntrar vardagen igen den 7 januari.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Utvidga mammaskapet, det lär nog prägla det kommande året rätt ordentligt. Kanske jag kommer att blogga om det också, det skulle jag nog må bra av. Förutom att jag inte vet vad bloggen ska heta sen. Esmes och X:s mamma? Inte så klatschigt? Tur att det finns tid att fundera.

Vintertid

Så vreds klockorna tillbaka och i glappet mellan då och nu drog morfar sitt sista andetag.

 

Deppbloggen

Mamma ringde på lunchen och berättade att det nu bara är frågan om dagar. I såna här sammanhang vet man ju aldrig riktigt om tidsperspektiven blir korta eller långa, men de känns alltid långa. Tiden blir liksom något annat, trögflytande och ogenomträngligt.

Än så länge finns han, än så länge andas han. Förmodligen imorgon också. Men kanske inte veckan därpå. Helt säkert inte i november.

Och jag tänker barnsliga irrationella saker som att hoppas det inte händer på min födelsedag. För att direkt ångra mig. Det får visst hända på min födelsedag. Då hör vi ihop ännu mer, morfar och jag. (Fast ändå inte.)

I min garderob hänger sidenklänningen som jag köpte redan i våras, när jag trodde att det var dags. Det är så konstigt. Vem förbereder sig genom att köpa begravningskläder i förväg? Vem gör det? Varför gör jag det?

I kroppen är det kallt och varmt, pirrande nervöst och oroligt. Jag vet att jag inte kommer att åka till honom, men att jag heller inte åker ifrån honom. Han är mer hos mig än han är i den där eländiga sjuksängen. Han är ju det. Så imorgon åker jag till Köpenhamn och kanske ringer min mamma mig i helgen och säger att nu är det slut, nu är det över, nu börjar den nya tiden. Eller så kommer jag hem och fortsätter att trampa luft tills ingen luft finns kvar.

Älskade morfar. Älskade, älskade morfar.

Om jag bara blundar tillräckligt hårt.

Ikväll gick det upp för mig att min dementa, hjärtsjuka, diabetesdrabbade och prostatacancerlidande morfar sannolikt inte överlever det här året – kanske inte ens den här månaden. Han är 93 år och egentligen har vi räknat med att han skulle dö ganska länge nu. Vi har pratat om det ur alla möjliga praktiska vinklar, rationellt, realistiskt och resonerande. Det är ju svårt att få det till att det vore en tragedi, han har liksom inte så mycket kvar att leva för; inte ens sig själv har han haft på länge nu.

Men i det förhållningssättet gömmer sig såklart all förnekelse i världen. För det spelar ingen roll att morfar inte längre pratar, att hans kroppsfunktioner ger upp en efter en, att han alldeles uppenbart redan fått ett längre och bättre liv än de flesta människor på den här jorden är ens i närheten av att få.

För han är min morfar. 

Han är en envis och råbarkad gammal skrävlare, hälsofanatiker och livsnjutare, ett självutnämnt universalgeni med barnslig dragning till allt som glimmar. En rasande fantastisk och jobbig, alldeles oefterhärmlig människa från början till slut. Han har älskat mig starkt och självklart varje sekund av mitt liv, imponerat på mig genom hela min barndom och accepterat mig även när han inte har begripit ett jota av vad jag håller på med. Jag förstår så väl varför han gjort sig osams och omöjlig åt höger och vänster, men för mig är han helt oersättlig och omistlig, och därför kan jag inte ens låtsas som att jag greppar vad det är som händer.

Jag blir ju på riktigt till en blöt fläck bara jag gläntar på det som vore att verkligen förstå att världen snart kommer att vara en plats där min morfar inte längre är. Det är, i brist på bättre ord, helt otänkbart. Och ändå är det dit vi har varit på väg i flera års tid.

Maj uppochner

Någon i min omedelbara närhet förlorade sin levnadsglada pappa inatt. I tisdags var det ett år sedan min mormor dog.

…

Samtidigt vibrerar huskropparna av denna osannolika högsommarhetta, trots att vi inte ens nått juni. Jag har jagat tunna långärmade tunikor till både Esme och mig för att vi inte ska bränna oss i skarpsolen. Hon är så väldigt energisk och fysisk just nu, sparkar boll och tjoar med armarna rakt upp i luften, stjäl mina solglasögon, ropar till grannbarnen från balkongen och hetsäter galiamelon. Älskade lilla människan.

Jag vill våga leva livet fullt ut, trots att det kan ta slut närsomhelst. För att det kan ta slut när som helst. Det finns väl inget annat sätt, egentligen. Här och nu, mitt i syrendoften. Du och jag.

Mamma utan barn

Jag tycker att det är svårt att blogga just nu. Det lilla barnet som inte fick leva och den chockade mamman som famlar efter något slags begriplig verklighet präglar mig i allra högsta grad. Det är en tragisk händelsekedja som väl skulle skaka om även den mest tjockhudade, men det är något i det som rubbar själva kärnan i mig. Jag kan inte värja mig. Alls.

Så det blir inte så mycket bloggat nu. Men kanske sen, när jag har begripit hur jag ska förhålla mig till det.

Återvändsgränden

Jag försöker liksom greppa saker nu. Min vän som är sjuk vill inte – orkar inte – prata. Inte med mig i alla fall. Jag har tusen och en frågor men jag är ju inte ens i närheten av att vara huvudpersonen i det här dramat så jag får vänta och ge mig till tåls och försöka agera som en vuxen som begriper att det faktiskt inte är hon som är viktigast.

Det är märkligt att det alltid känns så för mig när någon blir sjuk. (Eller ännu värre, faktiskt går bort.) Att jag måste kliva ur mig själv och inse att jag är pinsam med mina reaktioner, att jag inte riktigt har rätt att känna massor när det ju alltid finns någon annan som liksom står närmare och har det värre.

Jag antar att det är därför jag alltid sitter med en skämsklump i halsen på begravningar och anstränger mig maximalt för att verkligen, verkligen inte gråta. För att det aldrig är min plats, min rätt, min sorg som är den som ska synas.

Så i alla fall. Jag skäms över att jag reagerar så starkt på min väns sjukdom. Jag tänker mycket på hennes söner och hennes man och hennes syster och alla vänner som står henne närmare än jag. Och så skäms jag lite till. Och därefter skäms jag för att jag skäms, för att hela den här grejen är så självupptagen. Hallå, det är ju inte synd om mig i det här!

Och sist och slutligen undrar jag vad det ska tjäna till, varför jag ens ska skriva om mina eländiga tankar, när alltihopa egentligen är på en helt annan nivå, i en annan dimension. Jag är ju inte ens en parentes i det här, jag som inte ens begriper hur man reagerar på ett rimligt sätt.

Julkalendern lucka 5. Berätta om vem du var för ett år sedan

I december 2010 var jag både lycklig och skör. Lycklig över att vara spädbarnsmamma, skör för att min svärfar precis gått bort. Jag stängde nog in mig ganska mycket i en Esmebubbla, dit ingen annan riktigt nådde. Man gör vad man kan i extrema lägen, och att vara så insnärjd i både livets början och livets slut krävde sin tribut.

Men nu tror jag att vi är igenom det värsta och jag har under hösten börjat lyfta blicken lite mer. Jag närmar mig bra saker och utmaningar som inte enbart handlar om Esme igen.

Det är fint.

The day breaks not, it is my heart

Vi tittade igenom våra osorterade, oredigerade bilder igår. Vi är ju inga superfotografer, vi har ingen superkamera, vi har knappt tagit oss tiden att radera ens de fullständigt misslyckade tagningarna.

Och ändå var det så vackert.

Det var så vackert att jag började gråta. Det var så fina, varma, harmoniska bilder från vår vecka i mormors stuga. Solen sken så klar genom lövverket, sjön var så hisnande blå, hänggmattan så inbjudande lättjefull.

Och överallt denna uppenbara, talande frånvaro. Hon som inte finns med på bilderna, som aldrig mer kan förevigas. Hon vars paradis detta ju var, femtio somrar och mer därtill. Tiden, tiden, så brutal dess framfart till sist alltid är.