Tillrättavisningar

En gång gick jag på en bröllopsfest som var som en sämre konferensmiddag. Men jag var glad att träffa brudgummen Pelles* pappa eftersom Pelle är en kär vän. Pappan visade sig dessutom ha exakt likadana, ganska säreget ljusblåa ögon som sonen. Så med mitt bredaste leende sa jag: ”Åh vad roligt att träffas, och du har ju Pelles fina ögon!” Då blev mannen genast lite röd om kinderna och så väste han strängt:”Det hoppas jag verkligen inte! Jag tror nog att jag har mina alldeles egna ögon!”

Resten av kvällen kände jag mig dum och liten och generad på något märkligt vis.

En annan gång mötte jag upp en vän i baren på Rival och hörde att vinet hon nyss beställt in var mycket gott. Så jag bad vänligt bartendern om samma. Då höjde han menande på sina ögonbryn och frågade syrligt: ”Ska jag hälla över det i ett eget glas åt dig, eller dricker du direkt ur hennes?!”

Jag kände där och då för att trycka mina femtielva universitetspoäng i ansiktet på honom och fråga hur det kom sig att en sådan språkprofessor inte kommit sig längre än till en bardisk på Söder. Men det gjorde jag förstås inte. I stället sparade jag händelsen i min egen lilla irritationslåda som liksom aldrig blir full nog.

Och ur den kan man ju alltid plocka upp godbitar när man känner för att bitterblogga en smula.

 

*Pelle heter förstås egentligen något helt annat.

Grå måndag

Esme är trög i magen så jag försöker peta i henne katrinplommonpuré. Jag önskar att det fanns laxeringsmedel för en trög hjärna också. Men det gör det inte, så jag har inte så mycket spännande att bidra med idag.

Jag tycker att ni i stället ska läsa Jonas Thentes krönika om appar och nappar, den är bra.

Namaste

Idag hände det, för första gången på säkert ett år. Det var helt ljuvligt att stänga dörren om sig, dra fram mattan och fokusera i en timme på andning, hållning och positioner. Det bästa var att jag inte var ens hälften så hopplös som jag trodde – musklerna minns hur dom ska göra även om dom försvagats en del längs vägen. Det sämsta är att jag inte med säkerhet vet när jag kan göra om bravaden.

Yoga, alltså. Jag älskar det.

Blottad

Underbara Clara skriver om hur vi kvinnor gärna skrämmer upp gravida med våra förlossningsberättelser. Och om hur befängt det är, eftersom ingen är expert på hur det är att föda barn.

Jag trodde att jag var förberedd inför min förlossning, men väl där reagerade jag inte alls som jag trodde att jag skulle göra. Jag var ingen finsk urkvinna som bara kramade om en björkstam och liksom tog i och tryckte ut ungen ”Perkele!”,  sådär som en kompis i förväg såg det framför sig. I stället var jag var en svensk meskvinna som skrek efter epidural och behövde bokstavlig påtryckning utifrån för att leverera.

Men det fanns en positiv del i det hela också. Och det var att jag, som är såpass kroppshämmad och blyg av mig att jag helst undviker både badhus och gym, gav blanka fan i hur genant situationen egentligen var. Det var liksom helt oväsentligt att andra människor såg mina hemliga vinklar och vrån i allt annat än vackert skick. Jag var ju på ett slagfält och det enda som betydde något var att överleva.

Det var först efteråt, när jag duschat min nyförlösta lekamen och klätt på mig mina egna kläder, som jag liksom blev mitt eget pryda jag igen. Och jag tänker att föda, det är att förvandlas, om så bara för en liten stund.

Man gör som man vill…

För ett tag sen befann jag mig i en situation där jag kanske borde ha sagt något. Öppnat munnen, protesterat, eller åtminstone ifrågasatt.

Vi befann oss på barnvagnspromenad, en bekant och jag. Det var väldigt trevligt, många år sedan jag träffade henne sist, och vi hade en hel del att prata om. Och så plötsligt stannar hon till och tänder en cigarett.

Alltså, jag blev chockad på riktigt. Inte någonstans kan det väl vara riktigt att kombinera en ren och rosig liten bebis med nåt så vuxenskabbigt som cigaretter? Allra helst när man är nån halvtimme från att därefter plocka upp barnet och lägga det till sitt bröst, alltjämt med dessa nikotingula händer.

Eller vad säger ni, har jag moralpanik och bryr mig om sånt jag inte har att göra med?

Apelsinjuice

Varje morgon den här veckan har inletts på samma vis. Jag har stoppat mannen i duschen, bebisen i sittern och mig själv i köket. Och så har jag lugnt och metodiskt pressat apelsiner i vår elektroniska lilla citruspress.

På 80-talet när jag var liten var färskpressad juice det nyttigaste man kunde tänka sig. Jag tror att det började nånstans kring Dallas och oljemiljonärernas dignande frukostbord (som dom förvisso sällan åt något från, Miss Ellies truganden till trots), och så spred det sig till kalla Norden. Min morfar som alltid varit en hälsoivrare av rang var inte sen att haka på trenden. När jag under våra helgbesök vaknade innan mina föräldrar var det bara att tassa upp till övervåningen där mormor kokade ägg och morfar pressade apelsiner. Sen åt jag frukost mellan mina morföräldrar, i trygg förvissning om att allt skulle bli bra.

Lite senare fick vi förstås en egen press i julklapp av morfar, och jag var den som blev flitigast på att använda den. Det var kanske det första jag lärde mig att göra i ett kök, att pressa apelsiner till hela familjen.

Allt det tänker jag på nu när jag står i mitt eget kök, med Esme som uppmärksam publik bara någon meter ifrån mig. Det är nånting med den här apelsinritualen som gör mig förhoppningsfull inför den stundande dagen. Jag tror att det är känslan av att allting hänger ihop och att inget egentligen går förlorat, trots att livet är att vara i ständig förändring.

Morsan goes shoppingblogg

Det kanske finns en poäng i att följa Katrin Zytomierska trots allt. Igår tipsade hon nämligen om pågående rea på barnkläder från How to Kiss a Frog. Och herregud vad mycket fint det fanns där då!

Jag är helt torsk på den här typen av romantiska kläder som går just i den färgskalan som jag blir gladast av att se Esme i. Det är faktiskt svårt att låta bli att handla för mycket fint till henne, allra helst som jag vägrar investera i plagg till mig själv så länge jag inte är i riktig form att bära dom. Det blir nåt slags… kompensationskonsumtion, kanske vi kan kalla det?

(Och tycker man om grodkläderna kan jag även tipsa om Nuno&Dodo, dyrt men rackarns vackert!)

Felet med Solsidan

Okej, så jag har sett om hela första säsongen av Solsidan och kan berätta för er vad som är problemet med de avsnitt som sänds på tv nu. Det är bristen på kärlek.

Det som i första omgången var varmt och verklighetsnära och gav serien en själ, har fått ge vika för ett uppskruvat tonläge där humorn liksom hetshetshetsas fram i ett rasande tempo. Visst är det roligt emellanåt, men hela serien snurrar andfått som en hund i jakten på sin egen svans – och då hjälper det inte att man bränner av allt produktplacerat krut man någonsin kommit på.

När den här säsongen spelades in var Mia Skäringer mitt i en separation och inte så många dagar från ett rejält sammanbrott. Nånting säger mig att dom andra nyckelspelarna inte heller mådde helt hundra. Kanske är det så enkelt som att pressen att snabbt följa upp med något lika genialiskt som det man inledde med, blev för stor.

Hursomhelst hoppas jag på andra förutsättningar för säsong tre. För ja, en sådan lär det väl bli, såvida inte beställarna på Fyran plötsligt gått och blivit helt ointresserade av att tjäna pengar.

Guerlainkuppen

Jag fick vänlig och effektiv hjälp av en förförisk försäljerska på Arlanda häromsistens. Hon tittade noga på mitt ansikte, demonstrerade sin egen felfria hy, plockade med flinka fingrar fram burkar och dosor, ledde mig varsamt men bestämt till kassan och vips var jag nån tusenlapp fattigare och några Guerlainprodukter rikare.

Och visst är det tjusiga grejer. Allra finast är den blanka guldiga puderdosan, som ska förvaras i medföljande liten sammetspåse så att inte ytan blir förfulad av klibbiga fingeravtryck. Det var både lite högtidligt och läskigt att börja fumla med denna raritet, kände jag. Men också hoppfullt! Nu skulle det äntligen bli lite vardagslyx i min kanske inte fullt så skönhetsvårdande tillvaro.

Sen råkade jag spegla mig i dagsljus. Och möttes av en ganska hemsk kombination av gulaktigt puder på vinterblek hud, som dessutom skar sig betänkligt mot mitt kallt ljusrosa rouge. Vilken fundamental besvikelse.

Så nu måste jag bara bli frisk nog att ta mig till närmaste Åhléns och köpa en hederlig dosa tråkpuder från Max Factor. Och hålla mig långt borta från väloljade kosmetikaförsäljare med dollartecken för ögonen, uppenbarligen.

På väg

Min bror skickar bilder från sin sons skolbal. I Finland ordnar man traditionsenligt en sådan när de blivande studenterna lämnar skolan för att läsa inför examensproven och andraårseleverna därmed blir äldst. Min brorson ser både lite högtidlig och generad ut i sin jackett, fotograferad på pojkrummet strax innan festligheterna.

Det är ingen hemlighet att han alltid varit min favorit bland syskonbarnen. Alla är dom fina, men han är extra fin. Nu är han sjutton år och på väg till samma sorts bal där hans föräldrar blev ett par, för en och en halv evighet sedan. Till och med skolan är densamma – några av hans lärare minns faktiskt min ständigt försenade bror och hans nätta lilla flickvän.

Min brorson hann växa sex centimeter mellan utprovningen av jacketten i höstas och själva balen nu i februari, så det var en del sistaminutenhets med att lägga ner byxorna så att han slapp se ut som en annan Stig Helmer. Men av detta märks inget på bilderna. Ögonen är lika vaket mörkbruna som alltid, de tjocka hårstråna bestämt kammade åt rätt håll. Jag vet att han för första gången bär manschettknapparna jag gav honom när han konfirmerades.

Och hjärtat vill brista lite av stolthet och oro, av önskan att ge honom något litet råd om livet och utmaningarna och flickorna och motgångarna, men det är ju befängt. Framtiden är hans, att utforska och förstå sig på – där gör inte en gammal faster så stor skillnad, även om hon älskat honom hela hans liv.