Arkiv | augusti, 2014

Sara.

31 Aug

Vi gick i samma skola från sexan till studenten. Där i början av gymnasiet i samma klass. Då var vi kära i samma kille och han kär i oss båda. Fast det var hennes pojkvän han var, och henne han också valde.

Sara var inte alls som jag, fast ändå lite. Jag ville vara bäst på att skriva, men en gång var det hennes uppsats svenskläraren läste upp för klassen. Jag minns att jag blev förvånad, och säkert lite förargad. Hon kunde väl hålla sig till rökrutan och sina tatuerade äldre kompisar, inte konkurrera med mig på mitt territorium.

Ändå var hon ju schysst, det visste jag nog efter det där med killen. Jag tror att jag egentligen förstod att hon var mer än den styvnackade ytan, precis som vi andra. Tonåren är en jävla skittid, om nu någon trodde nåt annat.

Men det kom andra tider och vi fann varann på Facebook igen, jag minns inte riktigt när. Men jag var nog den som skickade iväg en kompisförfrågan, trots allt. På grund av allt. Vissa människor blir aldrig riktigt vemsomhelst för en. Sara var en sådan för mig.

Nu var hon rätt harmonisk vad det verkade, med man och barn och ordnat jobb. Ett vanligt liv, ett bra liv, vill jag tro.

I våras kom det fram att vi väntade syskon till våra döttrar. Sara visste att hon bar på en lillebror, jag visste att Esme önskade att jag gjorde detsamma.

Levi föddes samma dag som Saras son var beräknad. Han tog lite längre tid på sig, men: ”Levi värmer upp stället åt honom!”, peppade jag på Facebook.

Och varmt blev det, herregud vilken hetta. Och Sara led i värmen, med sin stora mage. Otålig, frustrerad, som bara en gravid på övertid kan vara.

Men till slut kom han, den efterlängtade välskapta pojken. Stor var han, över fem kilo tung, och jättesöt av bilderna att döma.

Sara hade svårt att hitta ett namn till sin son, smakade på än det ena, än det andra. Till sist stämde det och hon kunde publicera det på Facebook. Han skulle heta Vilmer, den stora söta bebin.

Sen gick det inte mer än en vecka, vad jag minns. Jag har inte klarat av att scrolla bakåt i hennes Facebook-flöde för att säkert tidsbestämma. Jag försökte en gång, men bröt ihop vid bilderna från Vilmers 4-veckorsdag. För att inte tala om syskonbilderna med storasyster.

För sen gick det inte mer än en vecka. Sen tog allting slut. Någon tog ett felbeslut, mitt på blanka dagen. Sara och Vilmer hamnade under en lastbil.

——

Jag kommer alltid att bära med mig detta, det kommer för alltid att färga mig. Hur obönhörligt livet är, kanske allra mest när det plötsligt tar slut. Det finns en familj, inte så olik min egen, där inget längre är som det ska. För mamma och lillebror kommer inte hem igen och hur ska man vänja sig något sådant?

På Saras Facebook-vägg står nu hjärtan på rad, från chockade vänner och bekanta. Men inte från mig, det är som att jag inte kan, inte vill, stjäla plats från dom vars sorg är större. Men här på min egen sida kan jag skriva, försöka sammanfatta det som egentligen inte kan sammanfattas.

För vad är en människa, som inte längre är? Jag vet: hon är en känsla. Känslan av Sara, känslan av Vilmer.

Människor som fanns och som därför alltid kommer att finnas.

Annonser

Lugnet

30 Aug

Det är tidig lördagsmorgon och jag ligger bredvid min son, min underbara tvåmånaders. Han är mycket lugn om nätterna, gråter nästan aldrig. Men han knorrar och viftar en hel del, vilket väcker mig. Ibland betyder knorret att han vill ha bröstet, ibland att han nog bara drömmer något, sover ytligare.

Han är så varm och mjuk och ljuvlig att jag ångrar att jag inte gjorde såhär med Esme. Med henne ville jag vara ”duktig” och få henne att sova i spjälsäng. Det gjorde hon också, men behövde förstås gråta mig vaken ett par gånger per natt. Som bäst.

Jag tror mer och mer på att göra småbarnslivet så enkelt som möjligt. Utifrån ens egna och barnens förutsättningar. Inte utifrån andras förväntningar och åsikter. Lättare sagt än gjort, men ändå lättare andra gången.

Jag är i alla fall lyckligt lottad här i lördagssängen med Levi. Livet är rikt. Och jag lovar mig själv att inte hetsa över Esmes 4-årskalas imorgon. Jag ska vara zen. Tror ni att det går?

Underbara dagar vid vatten.

10 Aug

IMG_1208.JPG

Vi har just bytt från en ö till en annan, och den riktiga sommarhettan har nog lämnat oss för den här gången. Men jag känner mig rik, och fortfarande lite överväldigad av att jag har två så fina barn. Hur kan man ha sån tur, liksom?