Inställning, målbilder, attraktionslagar, whatever

Alltså.

Det är nog väldigt bra att fundera över sin egen makt att påverka den egna tillvaron. Fokusera mer på det positiva än det negativa, formulera vad det är man egentligen vill ha om man nu inte är helt nöjd med sakernas tillstånd, utgå från att om jag ger så får jag också tillbaka. Lite så.

Men jag är hjärtligt trött på att en del (inte alla!) som går igång på det här med attraktionslagar och liknande, blir så förbålt ickeödmjuka på vägen. Skulle jag generalisera och raljera över det vid mitt eget köksbord så skulle jag nog säga att det är en naiv och självförhärligande tendens hos Blondinbella-generationen. Alltså att de som är för unga för att egentligen veta särskilt mycket alls om livet, tror sig ha hittat lösningen på alla tänkbara problem i den egna kaxigt positiva inställningen. Således blir allt från att spara pengar och göra karriär till att hålla ihop äktenskap, föda barn och jonglera med alla bollar samtidigt jätteenkelt, bara man har tänkt tillräckligt intensivt att det ska vara det.

Det är såklart rena rama dumheterna. Dessutom är det elaka och insiktslösa dumheter som leder till empatilöshet. För om allt här i tillvaron hänger på den egna förmågan att ständigt glädja sig åt det halvfulla glaset, så har ju den som dukar under för utmaningarna bara sig själv att skylla. Att inte stå ut, inte gilla, att bryta ihop, att bli deprimerad, att ha ont i kropp och själ eller vad som nu händer – blir bevis på svaghet, snarare än symptom på att det kanske rent objektivt varit för shittigt för länge.

I mina mörkaste stunder tänker jag att den här logiken är marknadskrafternas ultimata sätt att slutligen bryta ner individens sunda motstånd mot ett allt för snabbt skenande samhällståg. Nejnejnej, det finns inget som heter för hårt tempo eller för stora utmaningar. Det är ju bara du, lilla kuggen i hjulet, som måste lära dig att omfamna svårigheterna! Stöp om din felaktigt skeptiska natur, så ska du se att allt blir enkelt igen. För systemet är det ju inget fel på, varken det vi människor byggt upp eller det övergripande som i andra sammanhang skulle kunna benämnas som ödet eller kanske ännu riktigare: livet.

Felen, de ligger helt enkelt bara hos dig lilla vän, för att du inte ler, gapar och sväljer tillräckligt tappert när livet bajsar dig i ansiktet.

Underbara dagar i frihet

Vi firade av det gamla och in det nya i Rom. Senast var jag där för mer än åtta år sen, en junivecka med mina föräldrar och min kärlek. Den här gången var det som att jag förstod mig på stadens skönhet på ett annat sätt, fastän jag strängt taget såg mindre av härligheten. För samtidigt som strapatserna begränsades av en treårings intresse för varenda litet hål i gatustenarna, var det kanske just upptäckten av dessa små skavanker som gjorde att allt tedde sig extra märkvärdigt. Denna uråldriga stad, med sina lager av historia, gångna generationer, passerade passioner. För en stund var vi en del av nånting större än vardagens alla trivialiteter.

Jag kan önska att jag tillhörde dom som älskar ramar och rutiner, som mår gott av att stiga upp tidigt om morgonen för att göra nyttiga saker hela dagen. Dom som finner njutning i att packa en lunchlåda och träningsväska och sen liksom bara riva av det som ska göras i ett effektivt tempo. Ibland undrar jag om det är något fel på mig – lättja? – som får ångest av att tänka på att det nu är så långt till påsk, bara en räcka av ändlösa vinterveckor med slask och tö och galonbyxor och möten och stressiga att-göra-listor och stenhårda deadlines. Jag kan också önska att jag hade förmågan att skapa mig en vardag som vore mer som jag vill ha den, att jag ens visste mer självklart hur jag vill ha den.

Men i Rom var vi lika fria som måsarna som väckte oss om morgnarna, lika levande som solens strålar som bländade oss när vi slog upp fönsterluckorna och blickade ut över hustaken och de ikoniska kyrkorna. En sådan ynnest att för några dagar vara bara vi tre, att tassa runt i ett tillfälligt 1700-talshem, att om kvällarna äta suveränt goda men aldrig dyra middagar bland uteslutande barnvänliga människor.

Det är så syregivande att helt byta miljö. Det måste vara den bästa tjänst man kan göra sig själv mitt i en vinter som aldrig verkar komma längre än till november.

På förekommen anledning.

Klicka.

Så kastar vi en våt yllefilt över alltihopa

Det här är verkligen på riktigt en av de sämre måndagarna jag upplevt. Herregud. Gick luften ur bara i min del av Stockholm eller gäller det hela stan?

Hursom. Här kommer en länk alla bara måste klicka på. You won’t regret it.

Dag 4: 10 konstigaste raggningsreplikerna jag hört

Alltså, nu ska man ju veta att jag levt nästan hela mitt vuxna liv i monogama relationer. Jag är heller inte typen som det raggas på sådär galet ofta. Men något ska vi väl ändå kunna skramla fram ur gömmorna.

1. ”Min nya tjej är ungefär i din ålder, hon är bara 35.”
   Sagt av 50-årig farbror när jag var 22.
2. ”Du har inte sådär stor rumpa som de flesta svenskor har.”
   Sagt av fransman för drygt tio år, åtta kilo, två skrivbordsjobb och ett barn sedan.
3. ”Philip säger att du är tråkig, men jag tror bara att du är blyg. Kan du inte ge mig ett par av dina trosor?”
   Sagt av Philips bästa kompis under den heta språkresesommaren 1994. Typ en dag efter att Philip dumpat mig.
4. ”Du påminner om mitt ex som jag saknar så mycket.”
   Sagt av finnig kille i högstadieklassen över min.
5. ”Du har ju skaplig musiksmak för att bara vara 21.”
   Sagt av självgod DJ, 23 år.
6. ”Min flickvän är så tråkig i sängen. Kan jag inte få komma hem till dig?”
   Sagt av idiot.
7. ”Nu får du sluta gå runt här och hetsa upp mig genom att se ut som Britney Spears.”
   Sagt av främling på korridorsfest. Obs att jag liknar Britney Spears lika mycket som Michelle Obama påminner om Hillary Clinton.
8. ”Ge mig lite tid så ska jag nog göra dig riktigt cool.”
   Sagt av garanterat ocool kille i början av millenniet.
9. ”Ta ur flätorna så blir du riktigt sexig.”
   Sagt av högstadiekillar på skolvägen. Jag var 9 år.
10. ”Visa fettan så får du popcorn!”
    Sagt till Dilba när hon uppträdde på Hultsfredsfestivalen 1996.

Dejlige Danmark

Imorgon börjar min månad, för i oktober fyller jag år. Det gör även fina H som är en av mina allra närmaste vänner. Det skiljer fyra dagar mellan våra födelsedagar, precis som det är fyra dagar mellan våra döttrars födelsedagar. Jag gillar den typen av symmetri, tycker om när saker och ting verkar hänga ihop.

Om dagisbacillerna tillåter kommer vi att lämna flickorna här hemma och fira det faktum att vi blir äldre i Köpenhamn. Det blir andra gången som jag tillbringar mer än några timmar från Esme och andra gången som H och jag åker över sundet tillsammans. Fast det är något helt annat att resa utan barn när man har barn, än det var innan. Jag ser  löjligt mycket fram emot alltihopa och föreställer mig att vi på två dagar ska hinna med galna mängder shopping, vin, restaurangmat, prat, vin, sömn, prat och hotellfrukost. På ett ungefär.

Men skulle vi ändå få en lucka kan jag gärna tänka mig att fylla den med något jag inte känner till. Kan inte ni dela med er av era bästa Köpenhamnstips, till mig som knappt kan stan alls?

Snäll är kung

Esme och jag hade finbesök från Finland precis, av ingen mindre än Peppe. Om ni tycker att hon verkar trevlig i sin blogg, så är det faktiskt inget emot hur bra hon är i verkligheten.

Det här var bara andra gången jag träffade henne (och det var ett år sedan sist) men på något sätt känns det som att jag känner henne mycket bättre än så. Antagligen har det till viss del med bloggandet att göra, men jag tror att det handlar ännu mer om att en del människor helt enkelt är varma, vänliga och avslappnade. De får sin omgivning att trivas.

Eftersom jag just den här veckan har känt mig lite less på folks allmänna otrevlighet, var det väldigt välgörande att få sitta en stund med Peppe. Dessutom var det en bra påminnelse om att förbaskat smart inte utesluter genuint snäll. Tål att tänkas på, tycker jag.

Sent ska syndarn vakna

En av mina bästa vänner är journalist och har ibland talat om hur hennes yrke är ett av de där som faktiskt kan förändra världen, om det är det man gör det till. Jag som alltid varit för bekväm för att ens föreställa mig att åka till farliga områden och göra knöliga saker i något slags högre syfte har lyssnat, men nog inte förstått.

Inte förrän i fredags vill säga, när jag såg Martin Schibbye och Johan Persson landa på Arlanda och bli mottagna av en jublande kollegiekår. Sedan dess har jag varit smått besatt av allt kring frigivandet, berättelsen från Etiopien och patoset i hemvändarnas röster. Jag tror att man överlag ska vara försiktig med att hjälteförklara sina medmänniskor, men helt säkert är att något hos dessa rätt vanliga killar i min egen ålder har skakat om mig. De har gjort något, de brinner för något, de har något i blicken som jag saknar.

Sen ser jag första avsnittet av Newsroom och blir, om än inte direkt berörd, så i alla fall mer intresserad än jag borde, sett till hur teatraliskt och pompöst det är. Journalistik kan vara rätt mäktigt som fenomen och jag som inte gillar att vara avundsjuk börjar ana att det är just det jag är.

Jag arbetar ju med ett slags spegelvänd journalistik, ett nyhetssökande hos en och samma källa, en vinkling som aldrig kan vara helt ofördelaktig eller ens till ansatsen objektiv. Den välvillige säger att det jag gör ändå kommer konsumenterna och därmed allmänheten till nytta, eftersom jag gör mina kunder till bättre och tydligare kommunikatörer. Men den sanningsenlige konstaterar samtidigt att det jag gör, är ljusår ifrån det journalister som Martin Schibbye och Johan Persson gör.

Det jag gör, kommer aldrig att förändra världen. Och för första gången börjar det kännas obekvämt. Mitt enda problem är att jag inte har en susning om vad jag ska göra av den insikten, nu när jag väl har den.

Stockholm i mitt hjärta

Häromdagen fick min man ett samtal om en eventuell möjlighet till ett annat slags liv. Jag tänker på det när jag läser om Saras längtan bort, och inser att där är inte jag. Vi längtar just inte bort härifrån, vi behöver inte nödvändigtvis något annat.

Men ändå. Man börjar ju tänka, när sådana samtal kommer.

Jag har flyttat runt hela mitt liv, inte alldeles vansinnigt ofta, men sisådär var sjätte år. Och nu är jag inne på mitt sjunde år som stockholmare.* Ibland får jag frågan om jag inte vill bo i Finland igen, om vi aldrig tänker i de banorna. Och det är klart att vi gör, fast inte seriöst. Min man kan inte finska, jag har inte levt i Finland sen 1986. Någon gång får jag också frågan om en tillbakaflytt till Västerås, men bara från sådana som tror att jag har familj kvar där. Det har jag inte, och så charmig är inte Mälarstaden att jag skulle vilja bo där av andra skäl. Och så har vi då den norrländska kuststaden som min man kommer från. Den är väldigt liten och väldigt långt bort från allt som jag känner och älskar.

Så vad gör man då? Letar upp en helt ny stad som man kanske gillar, men inte har någon anknytning till? Börjar om från början, bara för ombörjandets skull, för att det är det man litegrann är programmerad till att göra? Nja, va.

Men det är klart att det ändå sår ett frö, när någon hör av sig och tipsar om möjligheten till något annat. Stora ytor, frisk luft, ett lugnare tempo. Barnvänligt och stillsamt. Och samtidigt, helt otänkbart…långsamt. Det är väl bara så att vi älskar Stockholm, även när det är en obekväm kärlek. Det där enkla lilla småstadslivet, är det ändå inte bara en chimär?

*Strängt taget är det det trettonde året, men förra sexårsvändan betade jag av för 20 år sedan.

Word!

Om hur trasiga fönster hör ihop med jämställdhet.