Julkalendern lucka 24. Berätta om fem fina saker som har hänt under december

Nämen om vi skulle ta världens segaste julkalender i mål innan februari?

Såhär: Jag tyckte december var en svinjobbig månad på många sätt. Så jag väljer lite mer fritt och löst fem fina saker från den senaste tiden.

1. Den förkortade arbetstiden. Inte en dag för tidigt! Visst är det nedbantade lönekuvertet en nackdel, men det är också den enda nackdelen.
2. Breaking Bad har stundtals varit helt hjärtskärande asbra.
3. Annikas saffranssnurror som jag med glädje kommer att baka nästa december igen.
4. Att det är så bra och trygg personal på Esmes dagis.
5. När H och jag skrattgrät till Blev det inte mer än såhär?

Julkalendern, lucka 23. Berätta om ditt bästa julminne

När jag var liten gjorde alla spännade resor på loven, utom jag. Vi tog alltid färjan till Finland och vårt sommarställe. Det var urtråkigt, började jag tycka ganska tidigt, även om min mamma gärna vill minnas det som att jag älskade landet ända upp i tonåren.

Därför var det helt galet julen 1989 när jag fick en Greklandsresa i present av mina föräldrar och min syster. På den här tiden reste min syster och svåger till olika grekiska öar så gott som varje sommar, så att dom skulle ta med mig till Samos var ungefär det häftigaste jag kunde tänka mig. Med flygbiljetten i handen satt jag där i en av mormors blågröna plyschfåtöljer och liksom bara skakade av lycka, det var så ofattbart alltihopa.

Ett halvår senare blev det så en fantastisk kavalkad av bermudasshorts, moussaka och herrelösa katter, hundratals mil från stränga föräldrar och fantasilöst bastubad.

Ah, vilken grej för en tioårig tjej.

 

Julkalendern, lucka 22. Berätta om något som du är beroende av

Nämen om man skulle gaska upp sig med något helt annat då.

Jag har kanske inte den mest uppenbara av beroendepersonligheter, men kan bli nog så fanatisk i perioder. Jag har både hetsdruckit, hetsyogat och hetsjobbat. Ett tag var jag väldigt smal, men det är länge sen nu.

När jag väntade Esme började jag handla barnkläder online. Det kan jag fortfarande ägna många långa timmar åt. Ganska ofta slutför jag inte ens köpen, utan det räcker med att jag fyller de virtuella shoppingkorgarna och gnuggar mig i händerna över hur fina reafynd jag har gjort.

Men på det stora hela är jag väl hyfsat balanserad.

Fast en grej som jag alltid behöver, lite oavsett övriga beteendemönster, är skräp-tv. Att få ligga raklång under en filt eller ett täcke och bara dumglo på riktigt dålig tv. Det gör jag helst varje helg.

Den här helgen har jag sett hela dejtingsåpan The Cougar som Trean var vänliga nog att sända både lördag och söndag. Jag tror inte en sekund på att 40-åriga fyrabarnsmorsan Stacey hittade sitt livs kärlek i 23-åriga personlige tränaren Jimmy, men jag var ändå tvungen att se eländet, från början till slut. Jag antar att det är mitt sätt att ladda batterierna, och något jag är beroende av.

Julkalendern, lucka 21. Berätta om någon som du älskar

Han kan verkligen driva mig till vansinne som ingen annan. Herregud så arg jag kan bli, så jag vänder upp och ner på himmel och jord medan det blixtrar och dundrar i varenda cell i min kropp.

Men samtidigt har han de vackraste, mest uttrycksfulla ögon jag vet. Ögon som vittnar om känslor och erfarenheter han inte vill sätta ord på. Jag tröttnar aldrig på att följa skiftningarna i blicken och nyanserna som drar från gråblått till havsgrönt och allt däremellan, jag tolkar och tyder och lär mig förstå efterhand.

Han tar saker på stort allvar och är helt brutalt rolig och kan lura mig att skratta nästan när som helst.

Han är obrottsligt lojal, omtänksam och bär alltid den ansvarsfullas oro på sina axlar. Det gör att han inte slappnar av som han borde – eller kunde – men det gör också att man aldrig är helt ensam när man har honom i sitt liv. Han kan överdriva problem och svårigheter, men därför undervärderar han heller aldrig en utmaning, eller släpper sina åtaganden när de blir lite motigt.

Han är också märkvärdigt påläst om saker jag aldrig ens hört talas om, allmänbildad och nischad på en och samma gång. Nördig på en nivå som gör mig lite knäsvag, utan att trilla över till ett vuxenbarns nivå. Han tvekar aldrig att vada motströms och ifrågasätta det som andra tar för självklart. Påfallande ofta är det också han som har rätt i slutändan.

Sen ibland är han liten och svag, och då är det jag som får hålla om och trösta. Då stryker jag honom över pannan, försöker släta ut bekymmer och pussa bort grubbel.

Han är så full av motsatser och komplex som en labyrint, som bara en kännande människa kan vara. Jag älskar honom för allt det, och så för dom där ögonen, som vår dotter har ärvt.

Julkalendern, lucka 20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp

Den här önskade jag mig i julklapp, jag som aldrig brukar göra önskelistor. Jag fick den inte. Men jag tänker att vintern är lång och under kan ske. Snälla januaritomten, visst hör du min bön?

Julkalendern lucka 19. Berätta om en vän som bor långt bort

Jag har inte så många vänner i fjärran länder. Inte just någon, vad jag kan komma på. Däremot flyttade min vän A från Danviksklippan till Östergötland i somras, det tycker jag var synd. Och ibland pratar min vän L om att flytta ända till Malmö. Det vore ännu syndare.

Men A, då. Hon är ju den där märkvärdiga typen av människa som skulle kunna skapa sig ett hem i princip var som helst på jorden, och stormtrivas. Hon skulle alltid hitta vänner, lära sig nödvändiga språk, ta till sig seder. På ett ödmjukt men bestämt sätt få omgivningen att respektera att hon är en frisinnad vegan som på sin höjd äter ägg från egna höns. Och glädjas över det stora och det lilla som är viktigt just där hon är. För att det är sådan hon är, genuint människovänlig och flexibel.

Jag kan verkligen avundas henne den där entusiasmen. Precis som jag saknar att det inte längre är möjligt att ta en långpromenad hem till henne. Men jag är glad för jag vet att hon har det bra, ända där långt borta i Östergötland.

Julkalendern, lucka 18. Berätta om en plats du vill besöka innan du dör

För några år sedan gjorde jag ett försök att turista i Jordanien. Jag hann inte så mycket mer än till hotellrummet i Amman innan min man började kräkas. Sen gjorde jag detsamma. Sen flög jag hem igen.

Och det var den resan, precis som om det inte hade funnits en helt fantastisk planering med femstjärnigt hotell vid Döda Havet och utflykt till Petra och så vidare.

Så där har jag en del att ta igen. Funderade faktiskt bara för någon timme sedan på hur gammal Esme borde hinna bli innan vi kan försöka göra om och göra rätt. Tio? Tolv? Eller räcker det med sju?

Julkalendern lucka 17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig

Jag är ledig och får vara med Esme. Hon sover en skön middagsvila så att jag hinner skriva lite. Kanske yoga också. Och sen baka något smarrigt. På kvällen har jag tv-mys med min man. Sen sover jag supergott med båda mina älsklingar.

Nope, det behövs inte så mycket för att impa på mig.

Julkalendern lucka 16. Berätta om hur du var när du var liten

Lillgammal och brådmogen, lite avig och emellanåt utanför. Men också känslig och sårbar, liksom oförstående inför livets hårdare sidor. Det tog tid för mig att greppa att inte alla älskar mig, och kanske framför allt att inte alla behöver älska mig. Ska man vara kritisk kan man nog säga att mina föräldrar också bidrog med sitt, när de betonade min extra särskilda känslighet, och ojade sig över att jag skulle få så många smällar och törnar eftersom jag totalt saknade förmåga att armbåga mig fram i tillvaron.

Idag vet jag att mycket av det där var projiceringar. Jag är kaxigare än mina föräldrar någonsin har varit. Jag behövde bara växa mig tillräckligt gammal för att börja ifrågasätta sanningarna om min egen person. Ett av de viktigaste stegen var nog att i hemlighet skaffa mig mitt första jobb, som var som vårdbiträde på ett ålderdomshem. Mamma trodde aldrig att jag skulle klara av att torka bajs, herregud, inte hennes sköra lilla prinsessa. Sen visade det sig förstås att jag var alldeles ypperligt lämpad att torka bajs och även hantera bra mycket tyngre saker än så. Döden, till exempel.

Och egentligen ser jag i backspegeln att jag utkämpade många strider redan som liten, som jag aldrig hade klarat så bra om jag verkligen hade varit en vekling. Att komma till ett nytt land med ett främmande språk som sexåring, det var ju liksom ingen picknick. Att sen flytta två gånger till innan högstadiet, det var inte heller jättekul. Att komma i puberteten alldeles för tidigt och därmed alltid sticka ut rent fysiskt – och att dessutom ha en mamma som envisades med att framhäva det annorlunda genom att klä mig som ett marinblått utropstecken mitt i neongrälla 80-talet – och att ändå inte bli mobbad sönder och samman, det säger också något.

Så ja, jag var lillgammal och brådmogen och känslig och lite utanför och allt det där. Men jag var också stark och envis och grundtrygg. Ungefär som jag är nu.

Julkalendern lucka 15. Berätta om en av dina favoritböcker

Jag tycker att alla borde läsa Vladimir Nabokovs Lolita innan dom dör. Själv är jag väl uppe i typ fem läsningar av den, och det lär bli lika många till. Minst.