Slutet

För ett par timmar sedan tog min svärfar sitt sista andetag. En fantastisk make, pappa, bror, farfar och svärfar har lämnat oss med våra tårar i natten.

Han blev 66 år gammal.

I väntan på döden

Imorse ringde svärmor och sedan lunchtid är vi ensamma här hemma, Esme och jag. Esmes pappa har åkt på sitt livs tyngsta resa, till sitt barndomshem i den idylliska norrländska lilla byn. I sovrummet ligger hans pappa och dör. Jag vet ingen omskrivning som kan försköna den sanningen.

För närmare sju år sedan mötte jag min blivande svärfar för första gången. Han öppnade vår relation med en självklart varm kram. Blicken var glad, nyfiken och ogenerad. Han var uppenbart glad att få träffa den där tjejen som hans son pratat om så länge.

Och nu ligger han alltså och tynar bort i sin egen säng, vaken endast kortare stunder. Det är slutet nu, på riktigt. Den sista biten av en utdragen cancerplåga som vi alla levt i under tre års tid. Det är svårt att hitta något att glädjas åt i detta, men han har åtminstone inte ont. Det ser morfinet till att han slipper.

Här hemma är jag kvar med den finaste lilla flickan, som inte kommer att ha några egna minnen av sin farfar. Och jag försöker förstå att när jag höll om min svärfars obegripligt tunna sköra kropp för ett par veckor sedan, så var det sannolikt för allra sista gången. Jag vet inte riktigt hur man verkligen förstår något sådant. Än mindre hur man ska förlika sig med det, att det är såhär det är tvunget att bli.