Att resa med Esme, del 2

Det var inte fullt så smidigt att färdas med lilltösen den här vändan. Kanske var det för att vi åkte tåg, hon gillar nog flygplan bättre. Eller så är hon i en av dessa miljarders faser som bebisarna tydligen ska genomgå under första året, eller så är det tänder på gång, eller så gillar hon bara att vara hemma bättre än att tufftufftuffa på tåg.

Vad vet jag.

Ditresan började förvisso rätt bra, hon var söt och charmig och fick många beundrare i sätena runtomkring oss (bebisar förresten, lika bra hundtrick som hundar. Aldrig har jag pratat med så mycket främlingar som sen jag fick Esme). Sen började det urarta, ungefär fem minuter efter att hon somnat sött i babyskyddet.

Då äntrade nämligen Sean och hans mamma scenen. Sean, en fantastiskt söt liten illbatting med chokladbruna ögon och kvicksilver i benen. Hans mamma, en likaledes söt men, ska vi säga, ganska trött mamma. Jag vet inte hur många gånger vi fick höra hennes ömsom lama, ömsom förbannade, ömsom uppgivna ”Sluta nu Sean!” skära genom vagnen. Men det var många gånger, det kan jag lova. Och många hotelser därtill, i stil med ”Sluta nu Sean, annars får du kliva av här på perrongen och vi åker vidare utan dig!” som förstås bara resulterade i storbölande liten pojke snarare än i lugnare stämning. Det var onekligen rätt skönt när vi väl kom fram till sist, tyckte nog även Esme som storögt lyssnat på oljudet utan att få en endaste blund.

Hemresan, då?

Nä, men vi åkte ju alldeles för sent på dagen. Det var bara det. Inte Esmes fel att hon blev stissig, och den här gången fanns heller ingen Seanmamma att peka finger åt. Man ska bara inte försöka åka tåg långt efter bebisens läggningstid, det lärde vi oss sannerligen av detta.

Och idag tar vi bara igen oss här hemma, Esme i nya klänningen som svärmor köpt (lila för en Vinter i vardande) och jag fortfarande i pyjamas och morgonrock. Nu reser vi inte på ett tag igen, tror jag.

Dubbelsixten

Två av varandra oberoende statusuppdateringar på Facebook, som i min news feed hamnat direkt efter varandra, förkunnade häromdagen att nu är Sixten här.

I min bekantskapskrets föds alltså två pojkar samma dag och begåvas med samma namn. Det är nåt fint i det, samtidigt som det sammanfattar hur vardagligt ett bebismirakel de facto är. Det föds barn hela tiden, dygnet runt, överallt, bara sprutar ut bebisar om man tänker efter. Och inte så sällan väljer vi att döpa dom till samma sak, även när vi strävar efter att vara unika. För inget är ju egentligen helt eget eller oefterhärmligt. Ändå är alltihopa (förstås!) överväldigande märkvärdigt för de nyblivna föräldrarna som vilar ut på BB och begrundar sina små. Och så ska det få vara. Sixten gånger två: varen ni hälsade till denna värld.

Nu reser vi igen

Långhelg hos svärmor – blir sannolikt inte mycket bloggat. Visste ni förresten att påtår ingår när man köper kaffe på tåget?

Att avrunda sina blogginlägg med en fristående, liksom käckt sammanfattande mening

Som jag oreflekterat gjort här, här och här. Och säkert hundra gånger tidigare.

Det kan ju bli lite tjatigt, eller?

Nygammalt ljud i skällan

Bland det bästa är ju att slå sig ner för att blogga en sväng medan dottern mumlar sig själv till sömns i rummet brevid. Hon hade den förmågan för en månad sen, sen tappade hon bort den. Nu har det återuppstått. Det är så himla fint, bekvämt och välgörande: att lugnt notera att hon gnuggar sig i ögonen, och då helt logiskt bära henne till spjälsängen. För att därefter lämna henne tröttgosig och nöjd, och veta att hon snart slocknar med armarna utslagna.

Ni som har eller har haft bebisar förstår kanske varför jag inte tar detta för givet.

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig

Party Down. Inte så halvbra som jag påstått. Utan riktigt helbra på gränsen till lysande, när man väl kommer till andra säsongen. Synd bara att dvd-boxarna skulle returneras till sin rättmätige ägare idag (ja vaddå, trodde ni att vi var sånadär nedladdare eller?) så att de sista avsnitten förblev osedda.

Det grämer mig, faktiskt.

Mammamagen, förresten

Om ni undrar varför jag inte berättat mer om mammamagen så är det för att inget finns att berätta.

Två hekto har jag gått ner de tre senaste månaderna. Tvåhundra ynka gram.

Dom som mötte mig som höggravid och liksom garanterade att jag som gått upp så liiite (nåja, helt normala tretton kg) skulle bli helt obefintlig av att amma… Dom hade fel. Det händer inte, även om jag ammar dag och natt tills jag storknar.

Det är nog nåt annat som ska till. Typ acceptans eller begränsning av födointaget. Och medan det förra är svårt att få till tänker jag inte laborera med det senare förrän jag slutat att amma helt. Kvaliteten på mjölken är trots allt viktigare än valkarna på mamman.

Status quo, således.

Jag älskar mina boys man

Månadens hit hemma hos oss (ja för inte byts dom ut veckovis, vi är ju trettiplussare) är Alexis Weak. Såhär bra har inte svensk hiphop varit sen… ja sen… jag vet inte när?

Allra mest dansant, torrt producerad och snygg är otrohetslåten ”Mina boys”. Kolla upp nu!

Edit: Nu kom jag på det. Alexis är det bästa sen Oskar Linnros och Daniel Adams Ray fortfarande gillade varann:

Petra Medes klänningar

Vad hon var vacker igår, Petra Mede på Guldbaggegalan: de där Lars Wallin-kreationerna var ljuvliga i all sin väl avvägda ryschpyschighet.

Synd bara att det var det enda som var njutvärt med att betrakta Petra Medes framfart. Jag ville så gärna tycka att hon var rolig, ville att hon skulle hitta exakt rätt nivå av syrligt välartikulerade plumpheter, sådär som hon ibland gör. Men det bidde inte.

Det behövs fler kvinnliga komiker i det här landet, behövs fler som är roliga på riktigt och kan hålla en konstant hög nivå. Såna som Tina Fey, eller kanske Julia Louis-Dreyfus.

Annars blir det nån medioker gubbe som äntrar Guldbaggescenen nästa år igen, om så bara för att mediokra gubbar är lättare att svälja än mediokra kvinnor. Tyvärr.

 

Min syster och jag

Ibland känns det inte som att syrran och jag har så mycket gemensamt. Hon är 18 år äldre, trebarnsamma, har fler utbildningar än jag riktigt kan hålla reda på, men inte så många yrkesverksamma år i bagaget. Dessutom är hon en bohem med stort B, hopplös på att passa tider, glömmer att borsta håret och finurlar mest runt i sin egen stökiga lilla bubbla som inte liknar någon annans.

Och sen, mellan varven, skapar hon helt fantastiska saker med sina händer. Som en underbar kofta hon stickat till Esme, som är så vacker att jag liksom tappade andan lite när jag fick se den. Hon har till och med gjort knapparna själv, av björk från Borgå. Kärleken och tålamodet i det, det är ju helt överväldigande.

Så ibland känns det som att syrran och jag har allting gemensamt. Som när hon ringer mig och bara måste prata av sig om hur jävla konstig och grinig den där Anni egentligen är. Och jag vet varför hon ringer just mig, och det är inte för att jag skulle känna Anni särskilt bra eller ens ha träffat människan på rätt många år. Min syster ringer mig för att jag fattar vad hon menar, och vet vad hon behöver för feedback; och det blir inga pekpinnar eller missförstånd utan bara exakt en tömning av frustration och funderingar som ändå avrundas med ett långt asgarv.

För att jag känner min syster, för att hon är min syster, för att det är så det är, när det kommer till min syster och mig.