Tre månader

Det har gått ett kvartal sen världens finaste son och lillebror kom till oss. Det finns inte ord för att beskriva hans ljuvlighet. Jag som var lite fundersam över hur jag skulle kunna älska ett annat barn än Esme lika mycket som jag älskar henne, har förstås inga tvivel kvar. Det är som alla säger: hjärtat växer och varje barn har sin speciella plats säkrad.

Vid tre månader är Levi en stor och glad bebis. Nu var det ett tag sen jag vägde honom, men jag har all anledning att tro att han ligger på bortåt åtta kilo. Han är nyfiken och social och vill vara med, när han är vaken. Jag vet inte vem av oss som längtar mest efter att han ska kunna sitta i en egen stol vid matbordet, han eller vi andra. Det kommer i vilket fall att revolutionera våra måltider, det är jag säker på.

Han älskar förstås sin syster, även om hennes kärlek är lite hårdhänt mellan varven. Helst vill hon pussa hans handflator, ofta och mycket. Idag skrattade han högt och länge när hon gjorde pruttljud med munnen. Han har också börjat greppa nöjet med att leka Tittut.

Annars är kvartalsbebisens främsta intressen de samma som från första början: att äta, sova och bajsa. Han är på många sätt en sån praktbebis min son, lättsam och mestadels lättskött. Jag som tänkte att vi efter Esme skulle få oss en riktig utmaning hade fel. Å andra sidan bjuder förstås fyraåringen på allt fler utmaningar, så nånstans jämnar det väl ut sig…

Ibland tänker jag också att det kan vara så att jag är synnerligen väl lämpad för bebislivet. Jag njuter av det. En bebis kräver inte så mycket lek, pedagogik och förhandling. Med en bebis är det lätt att vara intuitiv och kanske också lite egoistisk. Vill man envist pussa de små handflatorna så gör man det, åtminstone så länge han inte protesterar.

Men med det sagt är jag otroligt nyfiken på vem Levi ska komma bli. Jag har ju en tydlig känsla av hans personlighet, men det är samtidigt svårt att fånga och formulera utanför mammahjärtat. Han är liksom mina starka känslor än så länge, och säkert ett tag till. Åtminstone tills han börjar berätta med egna ord om vad han ser, upplever och egentligen vill.

Det kommer hursomhelst att fortsätta vara fint, det här livet som Levis mamma. Det vet jag alldeles säkert.

Bebisnätterna

Det enda jag planerade inför kommande vaknätter var att alla i familjen skulle få sova så mycket som möjligt även när bebisen kommit. Skit samma hur det gick till, bara vi fick sömn.

Sen kom Levi och vi testade världens bästa modell. Världens bästa för oss vill säga, det finns ju inga universallösningar.

Men såhär gör vi:
Levi sover alltid bredvid mig på nätterna. Inte i egen säng, definitivt inte i eget rum. Utan precis bredvid mig. Mitt mål när jag går och lägger mig på kvällen är att inte kliva upp ur sängen förrän det är morgon igen. Så steg nummer ett är att Levi är nära mig. Steg nummer två är att jag endast byter blöja om han har bajsat. Kissblöjor får vara. I början bajsade han varje natt, numera kanske bara var tionde natt. (Så där får man ju säga att jag har ett väldigt samarbetsvilligt barn.) Steg nummer tre är att han får bröstet så fort han knorrar till. Jag väntar inte på något gråt, jag vaknar ju av minsta suck ändå. Så fram med bröstet, koppla fast bebis, och somna om. Inget sitta upp eller rapa, utan vi ligger ner, båda två. Och sover när vi inte ammar.

That’s it. Så jobbar vi, varje natt. Och ja, vissa nätter blir det många knorr och uppvak och sidbyten för mig. Då är jag inte tokpigg på morgonen. Men heller inte toktrött. Jag älskar den här lösningen och är så glad att den fungerar bra. Jag skulle lätt ha gjort såhär med Esme också, om jag bara hade vetat det jag vet nu. Sen förstår jag att det kommer att komma andra slags nätter, med sjukdomar och annat som ställer till det. Men snart tolv veckor och livet är gott – eftersom sömnen är det. Sweet!