Läs!

Martina Lowdens text i dagens DN är så rolig och välformulerad att det inte spelar någon roll om man ens är intresserad av boken hon recenserar (vilket jag i och för sig är), det är superunderhållande och insiktsfullt ändå.

Jag känner för att omgående rota reda på allt hon någonsin har producerat och njutläsa mig igenom det. Och samtidigt försöka bortse från det faktum att med fullblodsproffs som Martina Lowden, behövs ju inte halvdana amatörer som jag. Fast för nu är det nog ändå tack och hej från mig, måste begrunda mina begränsningar i ett par timmar i alla fall.

En kulturdebatt att följa

Åsa Linderborg brukar vara bra tycker jag, men hennes analys av filmen Play är jättekonstig. Speciellt det långa stycket om vilka tankar hon får när hon ser färgade människor, jag förstår faktiskt ingenting av vad hon vill ha sagt med det. Eller, vad tycker ni om det här stickspåret:

”Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin … en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.”

Tur då att Expressens Jonas Holmberg går in med en kort och kärnfull replik. Det här är kvällstidningarnas kultursidor när de är som bäst.

Blue morning

Jag antar att det är ett tecken på utmattning när man börjar gråta vid frukostbordet över en recension.* Eller så skulle det hänt oavsett övriga omständigheter, bara för att recensenten, författaren och romanen i fråga träffar något viktigt inom en.

Säkert är i alla fall att jag kommer att läsa Joan Didions nya bok om sorgen efter den enda dotterns död, men jag tänker invänta den svenska översättningen. Att klämma in en läsupplevelse på engelska mäktar jag helt enkelt inte med. Men jag vet att jag vill och behöver läsa en bok som inspirerar till följande slutsats hos Åsa Beckman:

Det är så lätt att tänka att ”tiden bara går”. Didion visar att det är tvärtom. Åldrandet är aggressivt och brutalt. Du  finns på ett   kort där folk håller champangeglas, sedan finns du inte mer. Du frågar ditt barn hur dagen varit och i slutet av meningen är du död. Du träffar dina läkare för din huvudvärk och innan kvällen har du genom en röntgen gått över till de sjukas sida.

I ”Blue nights” får Didion oss att förstå hur stor del av vår tid som går åt till att inte tänka på vart vi alla är på väg.

*Den verkar inte finnas på DN.se ännu, men väl i dagens pappersedition med rubriken ”Didion är stor i sorgen”.

Finkulturbloggen

Framöver tänkte jag matcha mina röda läppar med både teater- och museibesök. Det fick jag nämligen i födelsedagspresent. Dessutom såg jag nästan hela gårdagens Babel och är nu redigt sugen på att läsa Kerstin Ekmans nya roman, Grand final i skojarbranschen.

(Och om någon till äventyrs känner sig lite oroad över min seriositet så kan jag tillägga att jag igår klämde både US Weekly och Veckans NU, som också ingick i presenten. Ömsom vin, ömsom vatten, det är min melodi det.)

Inför ettårsdagen

Idag köpte vi ballonger och serpentiner till Esmes ettårsfirande. Jag tänker baka en tårta också, fast jag har inte bestämt sort än. Säkert blir det väl något gräddigt och bärigt och fluffigt. Födelsedagsbarnet ska jag i alla fall klä i en superfin ljuslila kreation som hennes moster hade med sig från Paris.

Det känns stort det här, nästan lite nervöst. Jag vet inte riktigt varför, men kanske för att jag vet att jag måste separera från Esme i samma stund hon fyllt år. Det gör ont i magen när jag tänker på att jag om två veckor ska bli nåt slags professionell version av mig själv igen, allra helst när hon är så gosig och mammig och busig på en och samma gång.

Men än finns det lösa lediga familjedagar kvar. Vi lyssnade på Olof Wretlings Sommarprogram nyss, det var lysande. Jag önskar jag kunde vara ens en promille så rolig som han någon gång. I stället blir jag bara blödigare ju äldre jag blir. Typiskt.

Det svenska

Det finns en stark värdighetskultur i Sverige, som ibland resulterar i en beröringsångest i möte med det som inte faller en i smaken. Med värdighetskultur menar jag ungefär det en amerikan kallar “politisk korrekt”. Som ju kan vara både bra i bland och problematisk i bland. Norsk debatt är ofta lite mer Vilda Västern.

Sagt av Fredrik Skavlan i Tidningen Vi. Ingen superspännande intervju direkt, men jag gillar formuleringen här ovan, den är elegant. Hur den norska debatten ser ut vet jag ingenting om, men den svenska värdighetskulturen och beröringsångesten retar mig på daglig basis. Samtidigt som jag sannolikt på många sätt är en del av det hela, utan att alltid vara så medveten om det.

Ola Lindholm och kokainet

Eller snarare borde väl rubriken vara: Polisen säljer information till kvällspressen. För i det här fallet verkar det vara det som faktiskt har hänt. Och kalla mig gärna omoralisk, men jag kan inte riktigt se att det ur allmänhetens synpunkt är värre att en journalist och programledare eventuellt har dragit i sig en lina, än det är att poliser i ett förundersökningsläge känner sig manade att berätta om det för mindre nogräknade tidningsredaktioner.

Dessutom är hetsjakten som Expressen utsatt  Ola Lindholm för helt horribel. Hur kan ett påstått narkotikaproblem rättfärdiga att man snudd på jagar livet ur en människa och hans familj? Såklart vet jag svaret. För att den människan har ett namn och den här historian ett gäng sköna ingredienser (Olas engagemang i BRIS och arbetet med barnprogram och Kamratposten förstås) som gör allting lite mer pikant.

Det enda som hade smällt högre för lösnummerförsäljningen hade väl varit om han blivit påkommen med pedofili, men av Expressens tonläge att döma kunde han lika gärna ha gjort det. Det ytterst manipulativa mail som reportern Sofia Johansson försökt pressa Ola Lindholm med säger väl egentligen allt.

Nu tror ju inte jag att Sofia Johansson nödvändigtvis är en dålig människa. Men beredd att göra skit för pengar, det är hon uppenbarligen. Liksom den svenska polisen. Så det kanske vore läge att diskutera dom problemen lite mer, och moralisera över kändisar och droger lite mindre. Så tycker i alla fall jag, som ändå aldrig har rört en illegal substans i hela mitt liv.

Kvinnoförakt i sin sorgligaste form

Fyra dagar efter Ebba von Sydow fött sin dotter minglar hon loss på sin egen bokrelease-fest. Galen kvinna, hur orkar hon, hinner jag tänka. Sen får jag nys om att skräpsajten Posh24.se mest tycker att Ebba är tjock och ofräsch som inte powerwalkat sig i form inför festen. Fyra. Dagar. Efter. Att. Hon. Fött. Barn.

Jag minns exakt vad jag själv gjorde fyra dagar efter att jag fått Esme. Jag begav mig på ostadiga men Swedish Hasbeens-försedda ben tillbaka till Danderyd för efterkontroll. Det var strålande solsken och vi tog tunnelbanan. Jag var skitstolt över att vara ute med vagnen för första gången. Skitstolt. Och det bekymrade mig inte det minsta att jag fortfarande såg gravid ut. Tvärtom kände jag mig smal och häftig och skakig på en och samma gång.

Det var en fantastisk dag. Men jag antar att jag enligt hatarna på Posh24 borde ha stannat hemma i skam över min frodiga kropp.

Dramat kräver en skurk och en hjälte

Eva Gabrielsson, journalisten och författaren Stieg Larssons sambo, var på Skavlan förra veckan. Hon berättade i rätt bittra ordalag om arvstvisten mellan henne och Stiegs far och bror. Efter den intervjun hade jag en lite fadd smak i munnen, och något säger mig att Skavlan själv kanske också hade det. För Eva Gabrielsson verkade onekligen ganska osympatisk, i brist på bättre ord.

Det i sig var förvånande, givet att det hittills varit Stiegs norrländska familj som framstått (eller framställts) som the bad guys i sammanhanget. De har – uttryckligen eller mellan raderna – beskrivits som obildade, giriga och omoraliska, när de i stället för att ge Eva Gabrielsson alla pengar och alla rättigheter, behållt det som enligt lagen rättmätigen tillhör dom.

Eva har framför allt tryckt på att familjen Larsson inte är ens i närheten av lika lämpade att förvalta Stiegs författarskap, som hon själv är. Bland annat anser hon att det uppstått en smaklös och obegriplig industri kring Millennium-böckerna. För en utomstående kan det dock tyckas något hemmablindt att betrakta det larssonska författarskapet som så märkvärdigt heligt i sig. Stieg Larsson skrev underhållande, men han aspirerade ju knappast på något Nobelpris. Därför är det kanske inte så galet att det uppstått en kommers kring en trojka högst kommersiella böcker.

Hursomhelst. I veckans omgång av Skavlan trädde så en av girigbukarna från Norrland fram. Problemet var bara att det inte var nån byfåne med dollartecken i ögonen som berättade sin version. Snarare upplevde jag Stieg Larssons bror Joakim som både mer balanserad och mindre fördömande, än svägerskan varit veckan innan.

Så alldeles oavsett vad man tycker om fördelningen av arvet, är det nog inte så givet att Stockholmskvinnan med kulturellt kapital är en bättre människa än den sävligt talande men långt ifrån korkade norrlänningen. Det är helt enkelt sällan så enkelt och tveklöst polariserat (ont-gott, svart-vitt, rätt-fel), som media så gärna framställer det som. Det tycker jag att Skavlan gjorde ett bra jobb i att visa – utan att ens behöva understryka det. Det räckte bra med vad de intervjuade själva förmedlade, direkt och indirekt.

Stockholmskvinnan

Dagens DN har kartlagt den så kallade Stockholmskvinnan, alltså hon som bor i huvudstaden och inte är man. Reportaget är långt och kretsar kring legendariska nattklubbsdrottningen Alexandra Charles och de nya hippa dj-brudarna Rebecca och Fiona. Dom identifierar jag mig inte så värst med (även om jag misstänker att Alexandra är coolare än nykomlingarna), däremot fascineras jag av statistiken kring den genomsnittliga Stockholmskvinnan. Nu kan jag ju en gång för alla se hur mycket Stockholmare jag egentligen är!

Alltså:

Den typiska Stockholmskvinnan får sitt första barn när hon är 30,7 år.
Den prickade jag nästan exakt.

Medelåldern bland Stockholms kvinnor är 39,1 år.
Där är jag om åtta år.

Huvudstadens kvinnliga medelinkomsstagare tjänar i snitt 265 100 kr per år.
Jag tjänar mer.

Anna är det vanligaste förnamnet.
Japp, jag heter Anna men det är inte mitt tilltalsnamn.

77 procent går på restaurang mer än fem gånger om året.
Absolut jag också. Förhoppningsvis även framöver, har inte blivit så våldsamt många restaurangbesök med Esme än.

Hälften tränar två gånger i veckan eller mer.
Då tillhör jag den andra hälften. Skäms på mig.

Medelåldern för giftermål är 32,5 år.
Jag var 29.