Drick lite kaffe i stället

Jag blir sällan klappad på huvudet. Jag är ändå verksam i en ganska konservativ och hierarkisk organisation där merparten av de som kallas chef-nånting är män i 50-årsåldern. Men jag försöker oftast bortse från att jag är en katt bland hermelinerna och kör bara på, så gott det går. Oftast fungerar det förvånansvärt bra.

Men imorse uppstod en situation som gjorde mig helt perplex. Jag hade inom loppet av ett dygn mailat en person två gånger (den andra gången endast som inkopierad), och det var uppenbarligen en gång för mycket. Så han ringde upp och lät sådär riktigt fed up som bara en person som tröttnat och vill markera det kan vara. Efter en dryg litania om hur oerhört upptagna alla på hans enhet var avslutade han med konklusionen:

”Alltså, ta det lite lugnt nu, sätt dig och drick kaffe eller nåt i stället. Vi hör av oss när Kjell har haft sitt möte och har tid med dig.”

Jag vet inte, men jag har väl aldrig någonsin uppmanat någon att ta en fikapaus i stället för att utföra sitt jobb? För det första visste jag förstås inte ett jota om Kjells agenda för dagen när jag mailade. Jag har aldrig haft kontakt med Kjell tidigare. För det andra – WTF?

Av namn och röst att döma var gubben med det sura budskapet snarare en snubbe. Men…gubbighet är kanske mer ett oturligt tillstånd än en ålder. Oavsett vilket är jag glad att jag slipper ha mer med just honom att göra. Och lite ledsen för alla som inte är lika lyckligt lottade i den bemärkelsen som jag.

(Och för den som undrar: Kjell själv var fullkomligt normal när han väl ringde. Och han var garanterat 50-plus.)

Finns det någon där?

Idag ropade bloggen plötsligt till mig. Eller snarare, en snäll läsare som på något sätt hittat till denna avsomnade krok i bloggosfären hörde av sig. Det värmde, och väckte nog något i mig.

Jag har själv inte läst mina gamla inlägg sedan jag lämnade bloggen bakom mig. Vet inte om jag riktigt vill göra det nu heller. Men det pågår ju ett liv som kanske kunde dokumenteras. I någon form, då och då. Mest för min egen skull, i så fall.

Så vad händer den 9 juni 2016? Om 19 dagar fyller Levi två år. Vi kallar honom fortfarande för bebis, kanske främst för att han är familjens minsting. Men nog också för att hans språkliga utveckling bromsat in rejält sen spädbarnstiden. Han använder en del ord, och de har blivit fler på sistone. Men något flytande tal är det inte frågan om, det blir jag varse om inte annat när vi träffar hans lika gamla kusin. Där Levi pekar och grymtar och tjuter forsar de fullständiga meningarna ur kusinen som ett porlande vatten. Ibland försvarar vi vår gosse med att han trots allt ska lära sig två språk samtidigt, men mestadels tycker vi nog inte att det ens är ett bekymmer. Det går bra att förstå Levi ändå, och tids nog kommer talet att lossna.

Hans närmare sexåriga storasyster pratar desto mer. Oavbrutet, skulle man kunna säga. Hon är vacker som en dag, väldigt känslig och fortfarande aningens mer inåtvänd än lillebror. Hon älskar att pyssla, blir argare än man kan föreställa sig med jämna mellanrum, tränar på att läsa och skriver alla viktiga namn utan problem. Under våren har hon sjungit i kör och gått sin första termin i simskola. Vi borde köpa henne en riktig cykel, men hon är också farligt snabb på sparkbrädan som är döpt till Blixten.

Till hösten ska Esme börja i skolan. Eller ja, i förskoleklass. Men det är ju i stort sett sak samma nuförtiden, har jag lärt mig. Jag har lovat henne en ryggsäck som mormor och morfar ska finansiera. Vi träffade förresten dom förra helgen, när min andra systerdotter tog studenten. På nåt sätt är det svårt att beskriva hur mamma och pappa åldras, – de bara gör det på ett ganska stilla och odramatiskt sätt. Varje gång någon frågar hur de mår måste jag fundera en stund tills jag svarar ”det är nog ungefär som vanligt”. Fast det är klart att normaltillståndet är i förändring, och fick jag chansen att slungas tillbaka tio-femton år i tiden så skulle skillnaden vara enorm. Men, på det stora hela hankar de sig fram och blir bara lite skröpligare för varje dag som går.

---

Jag själv då..? Jag hankar mig också fram, ibland med större möda, ibland med mindre. Det här med småbarnsårens tyngd tror jag på allvar har slagit till först det senaste halvåret lite drygt. Det blev ju så att jag bytte till ett nytt, inte helt lättmanövrerat jobb bara ett par månader efter att jag avslutat min föräldraledighet. Det är ett roligt jobb jag har fått, och av ett slag som man inte gärna tackar nej till när chansen väl kommer.

Men tajmingen. Här lämnar jag plats för en mycket tung suck.

Ibland när jag känner mig sådär riktigt förtvivlad över det omöjliga i att försöka vara både en riktigt bra småbarnsmamma och en riktigt dedikerad yrkeskvinna, så försöker jag tänka på min fina storasyster. Hon som valde föräldraskapet framför allt, som kanske till och med litegrann gömde sig i detta att endast ta hand om barnen. Hon som är en bra bit över 50 nu, med halv- och helvuxna barn. Hon som inte får ett endaste jobb längre, fast hon sökt allt och lite till. Hon som gråter om nätterna av stress och oro och ilska över att hon inte valde annorlunda när hon hade chansen.

Henne tanker jag på, när det brinner i skallen av allt jag försöker få till samtidigt. Såklart finns det något mellanting också, mellan att antingen vara hemmamamma i tio år eller sätta sig i ledningen för ett stort företag innan yngsta barnet ens fyllt 18 månader. Jag kunde valt en aningens enklare väg. Men nu är jag där jag är, och det går framåt, trots allt. Snart fyller Levi två år. Snart börjar Esme skolan. Innan jag vet ordet av är de båda stora. Förhoppningsvis når vi dit utan att jag helt tappar förståndet på vägen.

Kanske jag till och med lyckas göra somligt ganska rätt och bra.

Klappar och slag

Det har över tid blivit svårt det här med att blogga. Framför allt att komma igång igen, efter ett längre uppehåll. Jag känner mig liksom plötsligt osäker på vilka ord jag vill/kan/bör lägga ut här, och på varför jag ska göra det. Vem ska intressera sig, har jag ens något att säga, vad är syftet? Såna tankar.

Men så känner jag att den enda ingången tillbaka kanske är att enbart göra detta för min skull. För att jag mår bra av att skriva, för att det finns saker jag vill dokumentera. För att det där med dagbok inte heller riktigt fungerar. Och så är den som vill följa det varmt välkommen att göra det, förstås.

So here goes nothing:

9 juni 2013. Kära bloggen.
Efter några fantastiskt soliga dagar landar vi i en lite ostadigare söndag, som jag har tillbringat vid tvättmaskinen och stojandes med Esme. Hon vill hjälpa till med allt och är oerhört glad och gullig medan hon gör det. Hon springer runt i ett par vansinnigt gulliga små shorts som jag fyndade på HM förra sommaren – otroligt att de passar än. Till det har hon en för kort ärvd Jenny Hellström-tisha (att Jenny Hellström ens gjorde barnkläder?) så den runda lilla magen tittar fram. Jag önskar att hon alltid skulle få vara så obrydd som hon är just nu. Men det är förstås en omöjlighet, tiden kommer att göra sitt även med detta livsälskande solsken.

Men just nu är vi där vi är och det är vackert.

Jag lyssnar på Oskar Linnros senaste och tycker mycket om det, även om en del av mig kan känna mig lite gammal och luttrad liksom. Han är bara fyra år yngre än jag men vi lever olika liv och det är så det ska vara.

Jag kan känna samma typ av ömhet gentemot mina nya kollegor, varav majoriteten är under trettio och långt ifrån att bilda familj. Å ena sidan är det uppfriskande och föryngrande att ha just sånt sällskap, å andra sidan blir det tydligare vad det är man har lämnat bakom sig. Och vad det är dom har framför sig, som dom ännu inte riktigt ens kan föreställa sig.

Häromdagen frågade en 24-årig assistent med en rejäl skopa skepticism i rösten om det verkligen är kul att ha barn. Och jag tänkte att nej, för honom vore det ju inte det. Om en månad flyttar han till Los Angeles för att plugga vidare. Det är klart att det vore öken för honom att bli fastkedjad vid blöjbyten och vaknätter. Men för de flesta av oss har även friheten sina begränsningar och så småningom börjar man längta efter mål och mening utanför sin egen existens. Jag tror i alla fall att det är därför majoriteten bildar familj vid en viss tidpunkt i livet – ja frånsett biologiska signaler och den sociala pressen att följa ett visst mönster, förstås.

På mitt förra jobb var mina kollegor mer erfarna i föräldrabranschen än jag, och därmed fick jag höra en hel del generaliseringar kring hur det minsann är att ha barn. När mina upplevelser inte stämde med de förväntade kunde detta ibland orsaka både irritation och misstänksamhet. Det där försöker jag komma ihåg när jag får försynta frågor om familjelivet från mina nya vänner: Jag vet ingenting om hur det kommer att vara för dom den dagen det blir aktuellt. För även om det finns vissa givna mönster i detta med att få barn (de är nyfödda först, blir större vartefter, typ) så är det ändå alltid en högst individuell upplevelse. För mig har det varit fantastisk såhär långt, men också svårare på sätt som jag först inte ville se eller greppa. Att få barn är en sak, att hålla ihop en välmående familj en annan. Jag tror att det ena eller det andra kan vara besvärligt för många. För vissa kanske allt bara faller på plats på en gång. Och för ytterligare några är alla bitar kaotiska under en längre tid.

Hursomhelst tänker jag att det är okej. Jag har kommit helskinnad ur min 33-årskris och jag njuter av att ligga här i soffan med Esme som tittar på Mackapacka (Drömmarnas trädgård) med en varm liten fot mot min. I köket stökar hennes pappa och snart är det dags att hämta handdukstvätten ur tumlaren.

Livet. Det är precis som det ska vara just nu.

Två år, sju månader och 23 dagar

Esme kan och förstår så mycket nu. Hon väntar oftast helt snällt om man ber henne – det är ju inte alls länge sen konceptet ”vänta” var helt ogripbart och därmed lönlöst att ens försöka använda sig av. Men Esme väntar nu. På att man ska hjälpa henne med saker, på att hon ska få mat, på att det ska bli hennes tur.

Hon pratar så mycket också, och förstår det mesta av det jag säger. Jag tycker vår relation har gått in i en helt ny och mycket enklare fas nu när jag till exempel kan säga att jag går iväg och diskar men att hon kan fortsätta titta på Drömmarnas trädgård om hon vill det, och hon liksom bara ”okej mamma” (på riktigt, hon säger det!).

Förutom att det går att resonera med henne, så är hon ju oerhört varm och fin och visar så mycket av sig själv hela tiden att hjärtat baxnar av stolthet. Hon pussar och kramar, tröstar, skrattar, dansar och sjunger. Håller på med fix som man inte alls begriper poängen med, men som är väldigt viktiga. Typ hämta en liten filt, lägga den över en pall, prova att sätta sig på den, resa sig upp igen, springa tillbaka med filten, prova att sitta på pallen igen, och så vidare.

Hon frågar massor också. ”Va e de? Va e de som låter?” är väl de två vanligaste frågorna. Hon är också helt oerhört fascinerad av solen just nu (inte konstigt efter den här evighetsvintern) och undrar vart den tar vägen så fort den skyms av hus eller moln eller något annat.

Hon blandar fortfarande språken en hel del, men det märks också att hon har koll på att hennes föräldrar pratar svenska tillsammans, inte finska. Jag tror att det bidrar till att svenskan kommer så väldigt starkt nu, att hon kanske instinktivt vill vara en del av familjespråket. Men jag kämpar på med finskan, svarar henne på finska oavsett hur hon pratar med mig, men markerar aldrig att hon skulle göra fel som väljer svenska mellan varven. Jag tror tålamod är nyckeln här.

Och på måndag börjar jag mitt nya jobb, som är på heltid. Lässsskit, som Esme skulle ha sagt. Det blir en ny ordning, men jag hoppas att vi anpassar oss bra efter det också.

April, april

I april börjar jag mitt nya jobb. Några februaridagar och hela mars kvar, alltså. Klart det känns som något av en transportsträcka samtidigt som jag försöker vara i stunden och njuta av det som är. Allt välbekant, saker som bara rullar. Jag gillar ju det där med att vara injobbad och självklar, det gör jag. Men tydligen inte i all evighet ändå.

Fast just nu ligger jag hemma med ryggskott. Esme vill inte åka vagn längre, alls. Däremot vill hon gärna bli buren. Och eftersom det har känts som en ganska trevlig sak att kunna beta av dagishämtningarna på kortare tid än en timme eller två,* så har jag burit. Aj, sa ryggen första veckan. Ajaj, sa den den andra. Och sen Nej inte mer den tredje – där är vi nu.

Så jag bär varken barn eller något annat för närvarande, sitter helst inte heller. Soffjobba blir det, och hoppas på friskare tider alldeles snart igen.

Med vänliga hälsningar,
Tanten

*Som det alltså tar om hon ska promenera.

Förändring.

Det blev väldigt tydligt för mig mot slutet av förra året att saker och ting måste förändras och det ganska snart. Det är delvis därför jag har tystnat, för att det kräver sitt utrymme att våga och orka förändra och förändras. Jag tror inte att jag vill ömsa skinn på scen, oavsett hur kärleksfull och klok publiken kan vara.

Det har varit välgörande med tystnaden, även om långt ifrån alla knutar är lösta ännu. Vi har ju bara levt 2013 i drygt en månad, men en stor och avgörande förändring i mitt liv är redan bestämd.

Jag ska byta jobb.

Det har ju funnits tusen och en anledningar för mig att låta bli, att stanna kvar i det invanda och alls inte hopplösa. Men sen kom jag en dag till en punkt när inga av de skälen vägde tyngre än längtan efter utveckling. Det finns nog människor som orkar och klarar att utmana sig själva även inom välbekanta ramar, men jag är inte sån. Med åren blir jag bekväm och lat som en gammal huskatt i solsken.

Så jag behöver ruskas om lite för att kunna återuppfinna vem jag är och kan vara. Och nu har jag möjligheten till det.

Vilka övriga förändringar det här året kan tänkas bjuda på, vet jag inte ännu. Men ömsandet fortgår i det tysta, det gör det.

Man blir som man jobbar

I veckan tillbringade jag några timmar med ett par passionerade arkitekter. Arkitektur är så tydligt ett yrke där man kämpar med att förena konstnärsideal med krassa ekonomiska parametrar. Ingen enkel ekvation, som nog förklarar varför min pensionerade arkitektfar har ägnat trettio år av fritid och semestrar åt att göra allt efter eget huvud, på sin egen mark. Där kan ingen okunnig snåljåp begränsa hans visioner, utan varje handsågad planka sitter just exakt så avsiktligt snett som min pappa har bestämt.

Det finns helt enkelt drag hos honom som nog inte hade funnits där, om han hade förblivit möbelsnickare – eller bara tagit över gården och skogen uppe i nordligaste Norrland, efter sina föräldrar. Yrkeslivet formar och förändrar. Undrar vilka drag hos mig som slipas fram i tysthet, utan att jag ens märker det?

Sent ska syndarn vakna

En av mina bästa vänner är journalist och har ibland talat om hur hennes yrke är ett av de där som faktiskt kan förändra världen, om det är det man gör det till. Jag som alltid varit för bekväm för att ens föreställa mig att åka till farliga områden och göra knöliga saker i något slags högre syfte har lyssnat, men nog inte förstått.

Inte förrän i fredags vill säga, när jag såg Martin Schibbye och Johan Persson landa på Arlanda och bli mottagna av en jublande kollegiekår. Sedan dess har jag varit smått besatt av allt kring frigivandet, berättelsen från Etiopien och patoset i hemvändarnas röster. Jag tror att man överlag ska vara försiktig med att hjälteförklara sina medmänniskor, men helt säkert är att något hos dessa rätt vanliga killar i min egen ålder har skakat om mig. De har gjort något, de brinner för något, de har något i blicken som jag saknar.

Sen ser jag första avsnittet av Newsroom och blir, om än inte direkt berörd, så i alla fall mer intresserad än jag borde, sett till hur teatraliskt och pompöst det är. Journalistik kan vara rätt mäktigt som fenomen och jag som inte gillar att vara avundsjuk börjar ana att det är just det jag är.

Jag arbetar ju med ett slags spegelvänd journalistik, ett nyhetssökande hos en och samma källa, en vinkling som aldrig kan vara helt ofördelaktig eller ens till ansatsen objektiv. Den välvillige säger att det jag gör ändå kommer konsumenterna och därmed allmänheten till nytta, eftersom jag gör mina kunder till bättre och tydligare kommunikatörer. Men den sanningsenlige konstaterar samtidigt att det jag gör, är ljusår ifrån det journalister som Martin Schibbye och Johan Persson gör.

Det jag gör, kommer aldrig att förändra världen. Och för första gången börjar det kännas obekvämt. Mitt enda problem är att jag inte har en susning om vad jag ska göra av den insikten, nu när jag väl har den.

Tomheten

Och så var det söndag kväll och jag har gråtande vinkat av mina föräldrar och börjat sätta ihop komihåglistor inför vardagen som börjar redan imorgon. Hela den extralånga sommaren är visst över.

Jag är jätteledsen, precis som jag var dagen före jobbstart för ett år sen, men det är ändå inte lika dramatiskt. Visst kommer jag längta ihjäl mig efter Esme, men nu jobbar jag deltid och kommer att få ha många härliga eftermiddagar och kvällar med henne. (Jag kan inte förstå hur jag skulle klara av att jobba heltid igen som jag gjorde förra hösten, åtminstone inte på ett jobb där heltid betyder att man presterar in i det sista tills klockan slagit 18. Varje dag. Jag ser inget bra med det, det passar inte min hjärna och det lämnar för lite tid till återhämtning och familjeliv. Finge jag bestämma skulle jag aldrig mer jobba efter klockan 17.)

Men dessa avsked är ändå knäckande för mig. Hela mitt liv har handlat om att vinka adjö till någon eller några jag älskar, det är så det har sett ut sen vi lämnade Finland och hela familjen bakom oss. Nu är det bara jag kvar i Sverige och helger som den gångna ifrågasätter jag verkligen varför. Esme älskar sin mummi och mufa nåt så väldigt nu, hon har pratat om dom varje stund de inte varit här, och lyckligt kravlat upp i deras varma famnar varje gång de dykt upp igen. Jag vet att hon kommer att fortsätta fråga efter dom nu när de åkt, och det smärtar att hon inte kan få vara med dom förrän tidigast om några månader igen.

Det är sånt som gör att det är svårare att säga hejdå nu än tidigare, tror jag. Det känns som tiden rinner mellan mina fingrar och jag undrar varför jag låter den handla om så mycket annat än det jag i själ och hjärta känner är viktigt. Samtidigt är det i princip omöjligt att tänka sig till exempel en seriös ompositionering till Finland. Vad skulle vi göra där, hur skulle vi försörja oss, skulle vi ens trivas? Min man kan ju inte ens språket, vilket redan det egentligen gör hela tankeexperimentet orealistiskt.

Så jag sitter här i min råttfälla mellan två länder, fast i att längta och sakna och ta farväl. Det är ju också en jäkla livsstil, medan klockan tickar obönhörligt och de där dagarna som är mitt liv handlar om mestadels helt oviktiga saker. Hej höst, här kommer jag – Deppig 79:a.

Ballongmagen

Inför midsommarfirandet insåg jag att jag klätt mig alldeles galet. Svärmor och andra kvinnliga släktingar stirrade såpass ogenerat på min mage, att jag irriterat började försöka suga in den. Men en gasig mage är lika hård och svår att dölja som en gravid dito, och inte hjälpte min klänning upp situationen heller. Med tanke på en lång tågresa med mycket stillasittande hade jag valt en synnerligen mjuk och tygrik historia med hög midja. Att jag därmed skulle se ut som att jag var på väg att nedkomma med en mycket trevligare slags nummer två än vad jag egentligen gick och tryckte på, hade jag liksom inte kalkylerat med.

Ändå borde jag ju ha förutsett läget, eftersom det här med att min mage sväller upp lite nu och då varit ett faktum sen jag var i övre tonåren. Periodvis har det varit riktigt besvärligt, eftersom det förutom att vara osmickrande för figuren, gör redigt ont också. Särskilt när man befinner sig i situationer där man inte kan ge efter när man behöver, som till exempel när man sitter och jobbar i ett öppet kontorslandskap.

För ett antal år sedan började det bli så besvärligt att jag via företagshälsovården tog mig hela vägen till en magspecialist. Han var nu ingen särskilt empatisk figur, och genomförde bland annat en ganska hårdhänt gastroskopi. Efteråt kände jag mig våldtagen (eller som jag föreställer mig att man kan känna sig när man blivit våldtagen – jag har ju lyckan av att inte veta hur det är) men lugnad, då jag fick beskedet att allt invärtes var i sin fysiska ordning. Däremot fick jag råden att stressa mindre, röra på mig mer, fisa vid behov och dricka mycket vatten.

Det är fyra väldigt enkla saker som dock inte alltid är så enkla att följa. Jag har fortfarande ett stillasittande kontorsjobb bland andra människor, som innebär att jag, om jag inte är lite noga med vad jag äter under dagen, tvingas rulla hemåt som en stenhård ballong när dagen är slut. Men utan att ha några specifika födoämnesallergier har jag i alla fall identifierat vad som gör mina dagar mindre besvärliga.

För det första dricker jag sällan av kontorets bryggkaffe. Jag försöker hålla mig till en cappuccino eller två om dagen, eftersom espresso är mycket snällare för min mage än tjäran som står och grumlar till sig i bryggaren. Samtidigt som jag dricker min dyra finkaffe kompenserar jag med vatten, så att vätskebristen inte ska göra redan tröga tarmar långsammare.

För det andra har jag underkastat mig magsmältningens rytm, så att jag inte längre drar mig för att göra nummer två på offentliga toaletter. I min ungdom skulle jag hellre dött än bajsat bland folk, men den typen av prydhet är en lyx jag inte har råd med. I bästa fall gör detta att jag slipper samla en massa gas, vilket ju också är en vänlighet mot min omgivning och mig själv.

För det tredje försöker jag ransonera fruktintaget. Under jobbdagarna bör jag hålla mig till endast ett stycke frukt, och helst inte något som är så syrligt som exempelvis ett äpple. Egentligen älskar jag all slags frukt och när jag är ledig passar jag på att frossa. Men det bygger på premissen att jag därefter också kan gå och lägga mig på sofflocket och/eller släppa ut lite gaser när det behövs, och dom alternativen finns ju inte på kontoret. Alltså avstår jag.

För det fjärde försöker jag ta tillvara på alla chanser att gå en runda. I lokalerna, på lunchen, till och från jobbet. Det här är nog den punkten jag skulle kunna bli bättre på (eftersom jag är ganska lat till min natur) men när jag gör det, mår jag bättre. Magspecialisten förklarade det med att tarmarna arbetar med att pressa materia nedåt, och att det därför är tacksamt att vara uppe och gå eftersom det ger maskineriet lite extra schvung. Sitter man däremot stilla och pressar ihop tarmarna många timmar i sträck, får dom det klart kämpigare med sin huvuduppgift.

För det femte blir magen arg av stress. Därför (och, såklart, av tusen andra skäl) försöker jag stressa så lite som möjligt. Ibland går det ju inte att undvika, men jag försöker verkligen att prioritera min hälsa före vad-det-nu-är-som-är-så-viktigt för tillfället. Grejen med stress är att den dels gör att man kan glömma av punkt ett till och med fyra här ovan. Dels får man lättare vätskebrist när man är stressad. Och, som jag alltså förstått via expertis och mina egna erfarenheter, är vätskebrist döden för långsamma tarmar. Alltså är jag så zen jag bara förmår.

Summa summarum lever jag idag ganska normalt och någorlunda bekvämt. Jag äter och dricker ungefär det jag vill, och straffas inte för det alltför ofta. Däremot går ballongen inte att förebygga under långa resor, så det är bara att leva med. Och, kanske försöka få släkten att förstå, också. För även om det är hemskt underhållande när Louis CK:s syster krystar ur sig en fis i ett av de roligaste avsnitten av Louie , så är det nog inte riktigt vad svärsläkten i dagsläget hoppas på från mig.